Martina och jag

Allt började 1974 när Tom Alandh gjorde ett tv-reportage om institutioner för utvecklingsstörda. Då träffade han Martina som var fem är och som hade Downs syndrom. I 35 år, vilket är unikt i svensk tv-historia, har Tom Alandh och fotografen Björn Henriksson följt Martinas kamp mot alla odds.

Martinas mor Berit började kämpa för att Martina skulle få vara människa och inte bara ses som utvecklingsstörd. Berit såg möjligheterna istället för problemen, och med sång och musik och ett oändligt tålamod fick Martina ett språk och ett liv. Hon fick gå på dagis och skolor tillsammans vanliga barn. Åren gick och nu har Martina fyllt 40 år. I dag bor hon i en servicelägenhet och i arton år har hon arbetat halvtid som lokalvårdare.

"Jag tycker mycket om Martina. Hon är god och glad och varm, en bra vän helt enkelt, som genererar mycket glädje och värme. Genom Martina har jag fått en mer ödmjuk syn på livet, och att det perfekta sällan är bra, och att ett bra liv kan se ut på väldigt många olika sätt", säger Tom Alandh. Hennes älsklingsfärg är dessutom blå.

De tidigare filmerna om Martina har bl.a vunnit Prix Futura och Prix Europa.