Kampanjer
DVD
Filmguiden
Filmbloggen
Prometheus recension
I bloggen brukar jag inte recensera aktuella biofilmer, men det finns ingen regel som säger att jag inte kan göra det om jag så vill. Och nu vill jag! En dag som denna då löpsedlarna gapar om att Molly Nutley bråkar med en Let´s Dance-vakt och hur man fixar hockeystjärnornas monsterkroppar samt vilket nummer Zlatan ska ha på sin tröja för att vara nöjd - för att inte tala om att Janne Josefsson skiljer sig (herregud, ring Kalla Fakta!) - känns det som att det finns saker som väger aningen tyngre i mitt sinne.
Prometheus är en av dessa saker.
Mot min basfilosofi (som jag ideligen bryter) lagade jag mig i vanlig ordning till biografen för att ta del av det nyaste som filmvärlden kan erbjuda och det får man ju göra så länge som videosläpp och biopremiär inte är synkade. Tyvärr. Så där fick man in ett par halvkilos 3D-glasögon (jmf 80 gram för den aktiva hemmamodellen) och som stolsgranne en kille som förmodligen aldrig sett en science fiction-film förut och som fipplade nervöst på sin mobil i den milda grad att jag bytte plats. Ty hypen trots hade stadens biograf inte fyllts till brädden av Ridley Scott-beundrare eller Noomi-stalkers. Jag beundrar Ridley, för i min mening är hans CV ganska exemplarisk med bara några blemmor som man kan plocka ut för enbart häcklandets skull. Jag anser att Sir Scott är en av världens främsta levande filmskapare och därmed är min mening om just denna sak avslutad. Noomi Rapace har då aldrig imponerat på mig. Hon var okej som Lisbeth Salander men allt annat hon har gjort är inte bättre än vad ungefär vem som helst med rätt regissör kan åstadkomma. Framtiden ser dock litet annorlunda ut om hon spelar sina kort rätt, för rollen som Dr. Elisabeth Shaw i Prometheus ger henne utrymme för uttryck, för att säga saken milt.
Men innan jag bytte plats, så marscherade Noomi i bild och jag tänkte i mitt stilla sinne, att detta inte bådar bra. Standard blaha-blaha, hålla handen, tala med liten dialekt. Innan dess hade Ridley fått hakan att sjunka med något magnifika naturbilder och självmord som inte liknar vanlig seppuku, om man säger så. Sent omsider befinner vi oss på forskningsfartyget Prometheus som innehåller 17 skeppskamrater nedfrysta i passlig rymdsömn emedan en robot, David (Michael Fassbinder) vakar över dem, läser deras drömmar och ser på film. Han har sin egen agenda, precis som robotar i Scotts tidigare filmer om sådana typer brukar ha. Han underhåller sig själv och är en produkt utav den briljanta industrimagnaten Peter Weyland (Guy Pearce). Snart bromsar farkosten in och se, häpna och hör: Man närmar sig planeten LV-223, eller om detta nu är en måne, spelar liksom ingen roll. Ganska snart konstaterar man - då man vaknat och kräkts - att markstrukturen är för regelbunden för att vara slumpartad skapelse och naturligtvis ska man ner och undersöka saken. Man är nämligen på väg för att finna människans ursprung, som man tror finns på just LV-223.
Och visst fan finns där något, men inte mycket som ser ut att leva. Luften går inte att andas och dalen där man landat är fylld med kupolliknande stukturer som inte liknar något annat man sett. Dock är luften innanför kupolerna fullt duglig för syretillförsel av normal sort och det dröjer inte länge innan man hittar rester av varelser som uppenbarligen inte slutat sina dagar sådär otyglat angenämt. David, som är på en helt annan nivå än resten av teamet kan redan tolka skrifterna som finns på väggar och lyckas öppna en dörr till en kammare, men följderna är inte helt väntade. Inte nog med att syret reagerar med kammarens hermetiska tillstånd, så börjare en storm härja och man får finna sig att i ilfart draga sig åter till Prometheus för att inte slitas i bitar för här talar vi inte en om en tromb i Halland eller en pust på Ålands Hav. Ack, dramatik, oj, spänning. Och med sig får man ett fynd, men glömmer att par gubbar kvar i domen. Här kan man börja räkna ut vad som händer sedan. Och för att inte spoliera alltför mycket så kan jag väl ändå avslöja att då halva filmen passerat så börjar det hända saker som lyfter Noomi till en ny nivå och visar att Scott är i sitt rätta element
Alien-prequeln han man kallat Prometheus och helt fel är det ju inte, för många frågor som filmen Alien väckte får sina svar. Likväl väcker man lika många nya frågor. Då folk svimmade av att John Hurt sprack på matsalsbordet finns det alla anledning att inte käka världens brakmiddag innan man ser Prometheus, för Scott har inte glömt hur man skapar scener som osar blod, svett och tårar blandat med slem. Hans persongalleri är också ganska väl genomtänkt med Rapace som en stark kvinna, men inte den där butchiga Ripley-typen som klarar av allt, mer en idealist som har litet tur med sig och är mänsklig i större utsträckning. Då är Miss Vickers (Charlize Theron), som spelar Weyland Industries representant mer av Ripley-sorten, för hon har en stenhård attityd och är helt obeveklig. Kaptenen på skeppet får finna sig i att vara anställd trots att han egentligen är den ansvarige, men så är inte saken. Vickers och David har sina sidor som de andra inte känner till och Vickers offrar utan att blinka någon för att nå sina mål emedan David är programmerad att genomföra saker som inte sedvanlig vetenskap skulle tillåta.
Men det om det. Prometheus svek inte mina förväntningar och trots att den kanske inte blir en milstolpe i sci-fi-film i stil med Alien, så är den bland det mest mästerliga visuella man kan skåda och jag kan inte bärga mig för att få se den i lugn och ro i egen hemmabiograf. Att filmen kostat skyhöga summor valuta syns från ruta 1 och man har inte sparat på vare sig praktiska effekter eller CGI för att skapa en verklighet som i 3D tränger ut i salongen och gör filmen till en så mäktig visuell upplevelse att här ligger egentligen t.o.m. Avatar i lä. Avatar är mer magifik, men Prometheus är i sin karga enkelhet mer trovärdig. Prometheus är till skillnad från Aliens USS Nostromo riktigt high end, men ändå praktisk som ett skepp som ska färdas i åratal i rymden. Visuellt är den och rymdscenerna helt enkelt fulländade. Scott & Co har lagt stor vikt på att alla detaljer, även de minsta stoften som syns, är precis där de skall vara för maximal förtjusning.
Går man till det andra skeppet i filmen, så känner man igen en design som man sett i Alien. Mänsklig, men ändå skrämmande organisk för att vara helindustriellt framställt. Scott för sin berättelse fram med bestämda steg, men inte för hastigt. Han vill inte chockera eller förstumma i varje enskild filmruta och vill inte försöka skapa sensation ur samtliga detaljer, utan väljer att bygga upp en atmosfär som - när tiden är rätt - exploderar i ett inferno av spänning och skräck, för visst blir det hektiskt, om man nu uttrycker saken försiktigt. Ridley Scott tycks också vara medveten om att han inte kan toppa Alien eftersom den är en klassiker och att skapa en ny liknande är sånär som omöjligt, så han låter oss istället andas in just den där urspänningen som skapade Alien och därtill ge oss en dos av High Tech inom filmkonst och den som påstår att 3D-upplevelsen var skit kan gå och gömma sig. Jag förstår om man inte klarar av 3D p.g.a. själva upplevelsens svindlande natur, kanske huvudvärk eller synfel av någon sort, men detta är framtiden, get used to it! Scott gör 3D till något som känns (i alla fall för mig) det naturligaste som finns och då jag väl kom hem från biografen och såg en annan film (f.ö. en av de sämsta jag någonsin skådat) i vanlig 2D, så kändes det urfattigt trots stor bildyta. Jag var skeptisk mot 3D-tekniken i början, men är det inte längre även om jag önskar att man slapp extraglasögonen på sina ordinarie, för inom kort lär man likna Elefantmannen i nyllet.
Så visuellt får vi se något som knappast kommer att ställa något på tvären. Vad det gäller ljuddesign, och nu talar jag om en biograf vars ljudupplevelse är sämre än den jag har hemma, är ljudet dock lika massivt. Jag kan inte hasta upp en hemversion i 7.1 och 3D på stört, men då den kommer så vet man högst sannolikt hur perfekt bas och surround ska låta. T.o.m. i biografen lät det helt enkelt utmärkt. Då Prometheus landar med alla turbiner sprutandes energi vet man att små subbar kommer att explodera och tavlorna falla från väggarna. Hos grannen. I viss mening kan det finns små hål och litet irrationellt tänkande i Scotts skapelse, men då det kommer till teknik i 74-åringens filmer så ska man inte låta sig luras av att gubben borde vara pensionerad sedan länge. Han och hans bror Tony (även producent i filmen ihop med Walter Hill) kan sin sak då det gäller att framställa saker som inte finns på riktigt och få dem att se ut som om de verkligen fanns och som man kan tro på.
Så, Prometheus? Är du en besvikelse eller en film som fyller gapet mellan Alien och vad som passerat de senaste 30+ åren? Ger du alla svar? Nej och åter nej! Definitivt ingen besvikelse, snarare ett mästerverk som fick mig att jubla, om inte publikt så i alla fall inombords. I Alien-universum är Prometheus bara en liten noslängd efter Alien och mil före alla andra filmer inklusive bombastiska Aliens av dock lika pedantiska James Cameron, som drog volymen upp till 110 på en 50 gradig skala. Resten ska vi inte ens tala om. Svaren får vi i viss utsträckning, men utrymme lämnas för vidare tolkningar och utvecklingar så dörren är inte helt stängd. Och Noomi, du gjorde ett helvetes bra intryck, men Fassbender, du är banne mig en hjälte som blir bara bättre och bättre för varje film som du medverkar i. Se Prometheus nu! Och se den igen då den kommer som 3D BD med 7.1 och allt godis som kan tänkas!
Här nedan slutligen en liten reklamsnutt från Weyland där man introducerar modellen, David 8. Bara en av de små förfilmer som florerat kring nätet.
hobbebob: Jag såg den med fantastiskt 3D!!! Filmen i sig var mäktig att se men slutet tyckte jag inte om! När filmen var slut hade jag mer frågor än innan och den stora frågan som dom tjatade om genom hela filmen fick jag inget svar på. Många manusluckor och inga svar men mäktigt bildspel och tät stämning! Jag ser fram emot 3st storfilmer i år. Först ut var Prometheus - Höll kanske inte riktigt hela vägen men OK! Nu blickar jag framemot Batman och senare Django unchained!
knockando: Såg den i går i 3D, gick i dag och såg den i 2D. När den kommer på Blu-ray så kommer jag se den 17 gånger till.....minst! Har man väntat i ett år på denna film så räcker inte 1 visning.
Mer i bloggen
Fler blogginläggI Europa finns ett hav och ingen reklam... tror jag
Igår kväll zappade jag igenom TV-utbudet i några timmars tid och konstaterade att fy fan vilket skit som visas på dumburken idag. Och det som inte är Cajun Pawnstars, idioter som kör lastbil på... Läs mer
Vinster, förluster och åska i luften
Allvarligt, jag skulle inte kunna bry mig mindre om vem som vann VM i ishockey om jag så försökte. Sverige, Schweiz, Finland, USA... dont´ care. Melodifestival har det också varit, så pass har... Läs mer
Ny karaktär i Avengers II?
Nu och då inträffar en dag som får mig att känna mig som... ja, jag vet inte. Det närmaste jag kan inbilla mig är väl apatisk, men för att vara apatisk är jag nog för rörlig i alla fall. Om det är... Läs mer
Hanks är tillbaka i storform... eller större form?
Jag kom häromdagen att tänka på Tom Hanks . För fyra miljoner år sedan - eller 1984 - kom han in i mitt medvetande i form av Rick Gassko i Bachelor Party och jag tyckte filmen var något så... Läs mer
Pegg är tillbaka i Shauns fotspår
Dagligen - och helt på grund av min egen vilja - översvämmas inkorgen med meddelanden från allehanda Magazines och tidningar, nyhetsbrev och industrinyheter samt en hel del reklam eftersom alla... Läs mer
Star Trek Into Darkness - en berättelse om vänskap
Den som har pengar och resurser kan få vikta pappersplan och myror i 3D publiken att kippa efter andan. Att J.J. Abrams haft nära 200 miljoner amerikanska dollar att leka med borde alltså synas... Läs mer
Ilska och irritation blandat med ohämmad glädje! Vanudå?
En blir ju inte riktigt klok på alla dessa lediga dagar mitt i veckan... fast det rör ju inte en egen företagares rygg - man får slita dag som natt, helg, då solen skiner och då regnet faller. Så... Läs mer
RIP Harryhausen, welcome J.J.
Aldrig får man vara riktigt glad. Solen skiner, fåglarna gallskriker och man kan nästan höra gräset knaka ur backen. Då möts man av meddelandet: Ray Harryhausen är död. Det var inte många veckor... Läs mer
Kick-Ass vs Katniss? Vem vinner? Hit-Girl naturligtvis!
Fördelen med flexibel arbetstid - vilket betyder i praktiken arbeta när du vill, sov så länge du vill, sluta jobba mitt på dagen och gör vad du vill (läs: ha panik, jobba mer än din arbetstid,... Läs mer
Det var nära ögat sa katten, sparka bonden i bakändan
Sur ser jag ut, men jag har aldrig långt till skratt. Ibland skrattar jag inombords något rysligt, men visar det inte utåt - av någon anledning. Jag tror att någon på designavdelningen har dragit... Läs mer
Nyheter
Mors dag på söndag!
