Kampanjer
DVD
Filmguiden
American Horror Story - Season 1 (Blu-ray) (Import)
Fler recensioner
TV-Serie av Brad Falchuk och Ryan Murphy med Connie Britton och Evan Peters.
"Galet stört och vridet, men konstigt fängslande."
Faktum är att man blir med tiden litet stum i ögonen och hjärnan då man dag efter dag, år in och år ut glor på film, serier och däremellan på nyheter och intressanta dokumentärer. Skulle man börja räkna ihop timmarna framför levande bilder så skulle resultatet garanterat inte vara något som skulle anses vara hälsosamt eller ens normalt. Men man har valt sin väg och det får man leva med. Dock får jag ibland den där känslan att just denna film är en sådan skitfilm att jag inte tänker se den färdigt även om jag egentligen måste och förvånas av att fru A eller någon av besökande arvingar tycker helt tvärtom. Då man sedan tvingar sig igenom vad-det-nu-är-man-ser-på, så kan åsikten ändras eller förstärkas, men så är det med all underhållning. För mycket av samma samma samma blir helt enkelt ohållbart. Och det gäller inte bara film utan musik, mat, dryck, intressen... you name it.
Grannfrun språkar med hemhjälpen
Och så kommer det något - mitt i en djup svacka - som får mig att vakna ur koman och undra att vad i alla helgons heliga namn var det jag just såg framför mina ögon. American Horror Story påminner nämligen inte om så mycket annat som går på dumburken just nu och som vanligt skådar jag saken i boxformat så att man slipper reklam och annat dröjsmål. Att flytta in i ett hus där det spökar är ju inte direkt en nymodig företeelse utan ett tema som funnits sedan filmen uppfanns. Alla - nästan alla - gillar spöken då de inte svävar omkring i lakan och säger bu och ju ruskigare de är, desto mer blir man intresserad. Detta sker oftast då det gäller film, inte TV-serier. Men AHS är en serie som introducerar i vanlig ordning ett hus som inte är hel koscher, en familj som har sina problem, grannar som man ogärna umgås med och så en hel del otäcka egendomligheter som huset, dess besökare och inneboende ställs inför. I själva verket är AHS så extrem på sitt sätt, att jag inte förvånas om en stor del av omdömena är: Jag hatade serien, skräp, riktigt skitsatsning. Ty så är det att efter säsong 1 går man inte ifrån seriens påverkan opåverkad oavsett om det är negativt eller positivt.
Än så länge skrattas det friskt
AHS är en serie som knappt går att beskriva på ett enkelt sätt. Visst, här finns familjen Harmon som består av psykiatrikern Ben (Dylan McDermott), deprimerade mamma Vivien (Connie Britton) och tonårsdottern Violet (Taissa Farmiga, (syster till Vera)) och sinsemellan har de det sådär lagom uppmuntrande. Ben har varit otrogen, Violet upplever mobbning och gravida Vivien känner av att huset och dess grannar är bara för mycket. Något är fel och Ben kan fortfarande inte hålla sig i styr, visar det sig, samt att graviditeten kanske inte är av helt normal sort. Och i mordhuset, som kåken kallas, har det skett en hel del hemskheter, allt från aborter till experiment och där finns mer invånare än vad familjen Harmon består av. Dock inga standardspöken som man kan se igenom utan mer flesh and blood, så att säga. Och om spökena är en sak som man inte bör befatta sig med, så är grannen Constance Langdon (Jessica Lange) en källa till stor oro, för hon är skrämmande och farligare än man kan tro. Att hon sedan har en dotter med Downs syndrom, Adelaide (Jamie Brewer) som kommer och går trots larm och lås och som tycks finna kamratskap i huset gör inte boendet bättre.
Hemhjälpen sedd från en annan vinkel
Vi befinner oss i en förort till Los Angeles och det är klart att för de Boston-inflyttade Harmon-familjen är omgivningen och grannskapet en total förändring från vad det är vana vid. Dottern finner sig snart i livet där och tröstas av Tate (Evan Peters), som egentligen är patient hos Ben, och får inte umgås med Violet, men han gör det i alla fall. Och med hans hjälp slutar mobbningen också, men hans hjälp är av den sort att skulle man uppleva detta i sitt eget sovrum, så skulle man ha packat och sitta på ett flygplan till Rio inom 60 sekunder. Och inte nog med att Adelaide kommer och går som hon vill, husets mångåriga hemhjälp Moira kan ses på två olika sätt... och mer säger jag inte om den saken. Ben får problem med sin gamla flamma som dyker upp oannonserat och inte nog med det, en horribelt brännskadad man kräver Ben på pengar, för han vet saker som inte någon annan vet. Därtill hemsöks alla i huset av en typ i en sadomasochistisk gummidräkt och det blir inom kort uppenbart att huset måste säljas och man måste flytta. Men marknaden sviker och mordhuset är inte alls lätt att sälja. Inte ens det homosexuella inredarparet kan göra något åt saken, men å andra sidan, tja, de är inte heller helt levande, de heller.
Tate är inte som alla andra tonåringar
AHS är sjuk, vriden sexuell och helt störd och jag fann mig naglad i soffan episod efter episod och även om den där totala tillfredställelsen inte infann sig, så är bara Jessica Langes närvaro varje öre, för hon har aldrig varit så skrämmande eller effektiv. Då man dessutom inser att det inte är bara spöken som härjar utan ens egna problem och demoner som vägrar släppa taget blir stämningen tryckande. Tate och Violet blir allt mer vänskapliga men Tate börjar manifestera allt mer störande uppförande och seriens olika avsnitts händelser varierar från vardagsdramatik till ren skräck, hopp i tid och Bens nästintill hallucinatoriska tillstånd, som inte blir bättre av att han plågas av minnen och syner. Och ju längre säsongen tar sig desto mer folk kommer med i bilden och desto galnare blir det. Till slut inser man att det är nästan svårt att hänga med i alla vändningar. Man får egentligen inga svar och då det hela är slut blir man liksom halvt hängande i luften. WTF? And why? Och man undrar om man missat en episod eller är man helt enkelt bara så korkad att man inte fattar det hela? Jag lutar mot det senare, men detta sagt, är serien en av de som rycker åskådaren ur kopian av kopian av serier som helt enkelt inte klarar av att väcka nyfikenhet alls. Fru A lade av efter två avsnitt, för hon tyckte att det hela var för obegripligt och hon är inte dum, men om någon serie kan dela folk i tu så är det AHS. Denna serie är som en kombination av Creepshow, Lost & Twin Peaks med litet extra sex och inga gränser för vad man kan anse vara politiskt korrekt.
Jessica Lange gör ett skrämmande porträtt
Utgåvan är bra och excellerar med fin dynamik och man skall nog se serien i väl mörklagt rum, för kontrasterna är betydande. Jag kan inte finna några som helst fel i skärpa eller färger, så det känns ibland att de tekniska detaljerna är onödiga, för då de är HD så är de toppkvalité och skulle de inte vara det, så finns det anledning att klaga. Men hur som helst, ljudet har pondus och kan skrämma en ordentligt, surrounden funkar som den skall och djupbasen får vissa scener att skaka ordentligt. Nu har jag den importerade BD-kopian så svensk textning finns inte. Finns också som svensk upplaga, men då som dvd och av vad jag har förstått är den också av hög kvalité. Musiken är isande!
Roligare än så kan man ha. Eller vad vet jag?
AHD kränger på oss en psykologisk, sexuell thriller där gastar och uppenbarelser nästan är en sidosak. Vi får en rejäl dos skrämsel, men i slutändan hade jag hoppats på att serien skulle ha erbjudit eningen mer logik och vett så att vi med normalstor hjärna också fattar alla intentioner som serieskaparna förmodligen har haft. Icke desto mindre ser jag framemot säsong 2 som tager plats i en helt annan tid och plats.
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag på söndag!
