Kampanjer
DVD
Filmguiden
American Pie: Reunion (Blu-ray inkl Digital copy)
Fler recensioner
Komedi från 2012 av Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg med Alyson Hannigan och Jason Biggs.
"Det VAR bättre förr!"
American Pie var en film som för dussinet år sedan fick vissa av oss att gratta så tänderna skallrade i skallen och andra att himla sig om ungdomsmoralen har här fått en representant för sin imbecilla kultur. Det må vara hur som helst, så låg jag och vred mig av skratt och pinsamheter. Eftersom jag därefter kunde återgå i min roll som seriös kritiker ehuru fortsättning av serien följde och det som komma skulle kom att bli en oblyg kopiering i en nedgående trend. Del II eller IV behöver inte bli sämre bara för att de är en del i en franchise... men tyvärr blir det nästan alltid så.
Föräldraskap förändrar en hel del
Emedan en franchise baserar sin drivkraft på något specifikt måste man ju kunna relatera eller sympatisera med någon av karaktärerna på något plan. Vad som gör den utmaningen närapå omöjlig är att ingen av oss vill identifiera sig med någon jubelidiot, men gärna "känner" nog någon som är som Stilfler, Jim the Piefucker, Michelle med flöjten, Stiflers morsa för att inte tala om att vi alla känner en Jims farsa. Och för dem som aldrig ramlat in på American Pie, så kan detta vara ett läga att lika väl låta bli, för som komedi är den knappt godkänd, dess karaktärer han inte ändrats på 12 år och dess budskap går ut på sex, sex, sex, spelar ingen roll med vem, varför och hur, men sex ska det finns. Även på skolträffen 13 år senare.
Små killar har blivit vuxna
Jag tänker inte göra någon djup analys eller ens presentation av karaktärerna eftersom jag anser att vissa av karaktärerna är så stora att de hamnat på andra sida Amierica Pie-planket och spridit sig som ormar omkring oss. Vet man inte vad en Piefucker är eller vem Stifler är har man missat en stor bit amerikansk high school-humor, rentav kultur, och på att sätt lagt en ribba för sedlighet - osedlighet - och ambitionen att bli av med jungfruskapet innan skolan är slut. Alla medel är tillåtna. Nå 13 år senare är jungfruskapet borta sedan länge och våra vänner överens om att klassträffen är viktig, men ingen har liksom riktigt lust. Jims och Michelles äktenskap är inte på topp, de har ju barn och ingen sex emedan Stifler nog skulle vilja ha mer, men hans sätt gör saken nästan omöjlig. Dessutom umgås man inte så gärna med Stifler för han är all galenskaps förfader och känner inga gränser för sina skamlösheter. Vilket betyder att Stifler hamnar mitt i planeringen av en fest innan klassfesten. Men innan vi hinner dit ska ungdomar trakasseras och egna problem tas hand om och det hela byggs upp så att då skofesten börjar... blir det pannkaka av allt.
Överenskommelser förseglas...
Jag hade hoppats på att få se något så obegripligt pinsamt och snuskigt att jag själv fått gömma mig bakom soffkuddarna för att dämpa glädjeskriken, men det blev ganska snabbt klart att filmen inte har ambition att överglänsa något eller ens att lyfta ribban på en ny höjd. Man kör med samma vitsar utkastade av samma gäng som spelas av samma, åldrande skådespelare varav vissa tyvärr inte ids eller kan motiveras att göra sak av att vara roliga. Fortfarande är det Stifler (Seann William Scott) som håller ångan uppe och gör det med bravur, men hans ensamma hyss räcker inte till hur helkroppsgalen han än är. Jims pappa hittar en ny kvinna i Stiflers mamma och gammal kärlek rostar nog då man betänker saken närmare. Och som de enda överraskningen finns avslöjandet att Finch (Eddie Kay Thomas) har en morsa. Räkna ut själv!
...med shots
American Pie/Reunion har varit en språngbräda som många utnyttjat och varför inte. Ingen har egentligen blivit någon superstjärna och det är sällan filmer som dessa producerar material som går över i seriös film eller teaterproduktion och blir ärad på Oscargalan. Nej, vi har en del folk som kommer att fortsätta göra film och dra in småroller här och var, vissa litet större. Alyson Hannigan drog in storkovan med How I Met Your Mother och innan dess hade hon en viktig roll i Buffy så hon har förvaltat sina talanger väl. Två som inte känner skillnad på höger och uppåt är regissörsparet Jon Hurwitz & Hayden Schlossberg som myndigt står bakom kameran och ger direktiv, men är fullt medvetna om att det bakom dem står namnlösa människor som kontrollerar vad som hamnar i klipprummet och hur det hela klipps ihop. Inte heller dessa individer är specialister. Och i slutändan har vi inte sett något som skulle kunna betecknas som oväntat, extrasnanskigt eller helt enkelt förbaskat roligt. American Reunion tar litet fart och lallar sedan till slutet med kallingarna runt fotknölarna och har åstadkommit ett par bara bröst, en snopp, litet svordomar, en del sexanspelning, litet Jackass-skoj och... och... ja, det var väl det. Man likasom längtar efter något mer och att räkna antalet medverkande med judiskt ursprung och jämföra sedan den påhittade titeln Jewish Reunion med American Reunion. Var för skulle man göra det? Rasism, nej, men bara för att konstatera fakta och för att en sådan lek förmodligen ger åskådaren mer underhållning är själva filmen.
Man kan inte låta bli att stirra en aning på stranden
Nej, inte för att jag hade höga förhoppningar, men har man tid på sig och kan skriva, så skulle man gott ha kunnat avsluta nu mer en brakfest som inte liknar något annat. Istället återanvänder man den vulgära dialogen och de puerila påfunden helt enkelt under skojighetsplanet. Fru A gick förbi rummet: Sitter du fortfarande och ser på filmen, och då hade jag gjort det i tre timmar. Detta var en av de få filmer där jag tål att bli avbruten av sönerna som rapporterar framgång och behov av bil, pengar och god vilja, ex-fru som absolut vill kränga en hund till nu när en gick bort och någon teleoperatör som inte kan fatta att Nej betyder NEJ! Spela in det noga nu! Och nej, hon har inte bott här på 4 år, vilket hon i och för sig har med det kan ju inte han se. Med önskningar om att han ska ha en riktigt ****ig kväll och ring aldrig mera hit, kände jag mig upplyft och lät filmen rulla vidare. Ibland behövs distraktionen.
High School party är Stiflers himmelrike
Bildmässigt är filmen suveränt bra. Universal snålar inte och även om innehållet inte faller alla i smaken kan knappast någon klaga över att det dessutom ser illa ut. Det gör det inte. Mycket, mycket bra. Musiken och ljudet dunkar på litet mer ofint, men då dialogen tillåter alla tala ut och surrounden ger bra yta för snacket så blir även ljudupplevelsen angenäm. Några större effekter behöver vi inte ta del av så subben får slumra en aning under denna föreställning. Extramaterial finns i massor, det mesta bara dumheter, men jag erkänner att jag skrattade några gånger extra under bonusmaterialet, så helt fel var det inte. Musikmässigt är filmen som sig bör; förmodligen inget en stofil som jag tankar ner i Spotify och lyssnar dag och natt, men som säkerligen duger åt målgruppen.
Goda råd finns alltid att hämta
Sista ordet: Målgruppen är det som är intressant för filmbolaget. De ska ha sina satsade tillbaks och helt också vinst. En gubbmaffia och den lokala syjuntan lär inte står för den kostnaden så filmens målgrupp är tonåringar, från den där finniga saken som aldrig ännu fått sig ett nyp till blådåren som har Stifler som husgud. Det är där man hittar målgruppen och att betygsätta en film som man egentligen inte förstår sig på är svårt, så må det bli en ganska medelsumma, bara för att vara snäll. Objektivt skulle den inte få poäng alls, subjektivt: Nja, den hade ju sina små poäng och på ett sätt var den även korrekt, för även jag har varit på klassträff och det kan gå ganska tufft till där. Jaha, dit rök chanserna till nästa.
Vissa behöver dock inga goda råd
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag 26/5!
