Kampanjer
DVD
Filmguiden
Anvil: The Story of Anvil
Fler recensioner
Dokumentär från 2008 av Sacha Gervasi med Steve 'Lips' Kudlow och Robb Reiner.
"Härlig, rörande och underhållande film!"
Jag vill hävda att den som en dag plockar upp ett instrument och lär sig att spela kommer i all evighet att glädjas åt denna kunskap. Den som går med eller bildar ett band kommer aldrig att kunna säga, att detta gör vi bara för egen nöjes skull. Jo, kanske man gör det, men jag tror inte att det finns någon som inte drömmer om att få erkännande, publik och kanske stjärnstatus.
Då det begav sig på 80-talet
Nu är det många månar sedan jag stod på scen och spelade - förutom ett fånigt inhopp i april på en privat tillställning - men då jag spelade i ett band så fanns det drömmar. Närmast drömmen kom vi då vi fick spela förband till Manfred Mann i början av 80-talet. Väldigt nervöst, massor av folk. Det gick dock vägen utan problem och för en stund vågade man hoppas. Sedan kom Manfred Manns Earth Band på scen och efter den upplevelsen ville man bara kasta bort sina instrument. Hur kunde man ens drömma om musikkarriär efter den upplevelsen? Vi fortsatte ännu i 8-9 år, men sedan blev det barn, jobb, fruar, villa, bil, stuga och allt det där som ger en orsak att inte spela mer. Att ha en gitarr/bas/trummor ståendes hemma, lira litet för höga nöjets skull och en dag konstatera att det var värst vad det har blivit damm på pukorna.
Kånka mat till skolbarn ger i alla fall en lön
Heavy Metal var aldrig min grej även om jag skickligt lyssnar på all sorts musik utom rap, hiphop och techno, som jag i själva verket hatar. Heavy Metal var liksom på yttersta kanten av vad man kunde tänka sig att ösa på i bilen och hemma och för vanans och smakens skull så fick det bli Uriah Heep, Nazareth och Rush för det tunga gunget, för dessa hade man ju lyssnat på och vissa rentav träffat och supit med. De var trygga, tunga och snäppet under Metal-biten. Men Anvil var inte ett okänt namn då det skrevs anno -80-90-tal, men lika litet skulle jag kunna nämna en enda låt eller ett album av dem. Inte ens namnen på de inblandade. The Story of Anvil kom därför som en räddare i nöden och som en pedagogisk pekpinne i rätt tid. Verkligen i rätt tid, för i skrivande stund har dammet faktiskt torkats bort från pukor och halsar, så att säga. Och hur patetiskt är det inte då halvdussinet 50-åriga gubbar skall visa ungdomen hur rock skall spelas? Vi får se.
Inte den bästa av alla agenter
Anvil har inte haft problem med att kunna sin sak. Gruppens medlemmar Steve "Lips" Kudlow, Robb Reiner och Glenn Five behärskar sin sak, men den explosiva starten för 30 år sedan trots, utan hänsyn till armbågsgnuggeriet med band som blev superstjärnor förblev Anvil obegripligt utan ihållande succé. Anvil fick se sig passeras av alla band som rentav hade dem som förebilder och själva blev de strandsatta med allt mer svikande publik och ett dåligt album efter ett annat. Snart fick medlemmarna i Anvil finna sig i att ha ett vanligt jobb, spela på fritiden och fortsätta drömma om att bli stora rockstjärnor.
Lips blir något upprörd
För fem år sedan var det kris. Drömmen hade satt spår i Lips, som fortfarande vågade vara optimistisk, men spelningarna inför en handfull galna headbangare gav varken pengar eller nöje. Fram träder en dam som har helt oförhappandes bokat Anvil på en turné i Europa. Lips blir glad som en lärka och iväg drar man från Canada till bl.a. Sverige. Men publiken sviker, bandet får inte betalt, managern visar sig vara en sopa på två ben och det hela slutar i att karriären inte tar fart och killarna är fattigare då de kommer hem än de var då de lämnade Canada. Nu börjar även Lips misströsta, men fan den som ger sig. Ihärdigt skickar han sina demoCDn till olika skivproducenter och en av dessa hamnar hos lätt legendariska skivproducenten Chris Tsangarides som i unga dagar redan producerat Anvils bästa skiva. Han tar på sig att producera en ny Anvil-skiva och gubbarna blir ifrån sig av lycka. Dessvärre kostar det en del och de pengarna tycks inte finnas alls. Slutligen ger sig Lips storasyster in i leken och chansar på att Lips verkligen kan nå det han mest önskar.
Vännerna har varandra men inte mycket mer
Inspelningen pågår i 5 veckor i England och även om Robb och Lips är varandras bästa vänner så har Lips en kort stubin och snart äventyras hela projektet. Regissören Sacha Gervasi har kameran alltid närvarande och man känner i Tv-soffan hur Anvils framtid knakar och håller på att tippa åt skogen. Man skrattar åt patetiska stofiler med flint som täcks av långt rockarhår och drömmar som inte ens unga virtuoser vågar ha. Ibland rullar en tår ut på kinden då man känner hur förtvivlat Lips kämpar för att få sin dröm i uppfyllelse. Man undrar om inte gubbarna ser att de är ena skämt? Eller är de? Hur som helst, albumet blir färdigt och dessutom bra. Köps den? Och vad händer med Anvils fortsatta karriär? De som känner till saken kan gott se filmen ändå, för i all sanning är slutet känsloladdat så man skakar i kroppen.
Livet är inte kul...
The Story of Anvil är en dokumentär som förvisso ser saker i en rätt snäv vinkel, men den döljer inget och sockrar lika litet. Vi får följa en dröm snarare än ett band och som omslaget storstilat lovar, så är detta hysteriskt roligt och smärtsamt rörande. Jag skulle nog ranka denna bandhistoria som den bästa jag sett sedan Metallica - Some Kind of Monster. Ja, kanske t.o.m. bättre. Dvd:n är av standardkvalité med handburen bild och skapligt ljud. Arkivbilderna är ofta oskarpa. Ljudet orkar inte slå sockorna av en, men det duger. Vi talar inte om en konsertfilm även om musikaliska inslag finns. Extramaterialet innehåller Deleted Scenes, intervjuer och en konsertsnutt där regissören tar plats bakom trumsetet mitt under en konsert. Kul.
Surprise!
Det spelar ingen roll om man gillar Anvil eller ens har hört talas om bandet. Dokumentären är en plågsam och rolig betraktelse och bevisar att drömmaren har all rätt att existera och utan drömmare finns inte mycket man kan uppnå. Kanonfilm, absolut sevärd trots att den har några år på nacken.
©Janne Ahlgren
