Kampanjer
DVD
Filmguiden
Babycall
Fler recensioner
Skräck från 2011 av Pål Sletaune med Noomi Rapace och Kristoffer Joner.
"Nja, inte speciellt originell och knappt ens spännande. Alls."
Hemskt ledsen, men då jag ser alla överord på fodralet till Babycall och Noomi Rapaces enorma insats samt filmens skrämmande egenskaper, så tror jag mig på allvar få se en nordisk skräckfilm som heter duga. Det har jag väntat på, för sådana växer inte på träd. Och det trädet tycks nog växa i Neverneverland, för i denna psykologiska thriller finns vare sig spänning, skräck eller ens en Noomi som man orkar se på längre än i en kvart.
Grundminen etableras i första scenen
Jag vill inte direkt påstå att svenska filmkritiker just nu inte vågar hacka ner på Noomi Rapace, för hon gjorde ju en kanoninsats i Prometheus och har - enligt sig själv - blivit så stor att hon inte ens kan gå på stan längre utan att bli påhoppad av en kår fotografer, journalister och fans. Nja, jag betvivlar en aning; jag har sett större stjärnor lalla omkring utan aggressivt entourage, snällt skrivande några autografer och växla några vänliga ord och sedan gå in i varuhuset med mössan på snedden som vilket folk som helst. Och detta i ett land där hysteri är på helt andra nivåer än i Sverige. Jag vill inte hacka på Noomi, hon är duktig där tillfälle ges, men som jag ser det vågar man inte säga negativa ord om henne ifall att hon skulle råka läsa dem och sedan kategoriskt neka den och den journalisten intervjutid i tid och evighet. Ähh, jag vet inte, för min del idoliserar jag inte Noomi (eller någon) mer än t.ex. Charlize Theron som också kan gå omkring i en korkad film och se ut som en fågelholk och hon har ändå redan burit hem en Oscar.
Helge säljer en babymonitor
För det är vad Noomi Rapace gör mesta delen av denna film, som kallas Babycall eller på engelska The Monitor. Miss Rapace ser ut som sju svåra år där hon slussas in i ett slitet hyreskomplex i Oslos förstäder och ska gömma sig från ex-maken som misshandlat hennes son Anders svårt och har fått besöksförbud. Mycket gripande situation och rådjurslika Rapace gör ett intryck som en skrämd kanin, så man får initialt en känsla av att hon spelar genuin rädsla på ett lysande sätt. Norske regissören Pål Sletaune börjar dock filmen med en kort scen som för vissa åskådare avslöjar en hel del av innehållet - andra inte. Nåja, socialen kommer på besök och Anna får finna sig i att försöka vara en så normal mor som möjligt, skicka pojken till skolan och låta honom sova i egen säng. För att hon skall kunna göra ens detta skaffar sig hon en babymonitor så hon kan lyssna på pojkens andning i rummet intill. Vid inhandlandet av denna träffar hon på en snäll man, Helge (Kristoffer Joner), som också är en försynt och litet introvert typ. De finner varandra en aning, men inte mer än att Anna förhåller sig skeptisk till allt och alla.
Sonen är tveksam till mammans nya bekant i elektronikaffären
Och så lyssnar hon på sonens andning tills det plötsligt börjar strömma ut hemskheter innehållande våld och skrik genom monitorn, men pojken sover i lugn och ro så Anna räknar ut med Helges hjälp att hon snappat upp en kanal från någon annan i huset med samma sorts apparat. Samtidigt kommer sonen hem från skolan med en kompis som inte ens vill säga sitt namn och som helt klart är skum, men honom släpper Anna in utan att ifrågasätta och koncentrerar sig på att skydda sin son, tvista med socialen och räddhågset försöka ta reda på varifrån signalen hon hörde kan ha kommit. Som socker på toppen lider Anna av minnesförluster och kan tappa kontakten med den riktiga världen i långa stunder och hamnar dessutom på lasarett då man hittat henne okontaktbar på en parkering som hon trodde var en sjö. Nu börjar socialen ifrågasätta hennes lämplighet som mor och fadern har skaffat sig en advokat som vill ta upp vårdnaden i domstol och det ser inte bra ut för Anna.
Men vad i...?
Jag dissar aldrig andras åsikter - det är inte min sak att göra - men i fallet Babycall måste jag nog undra om inte vissa positiva åsiktsgivare har drabbats av kollektiva strokes eller Noomi-beundran som går utöver objektivt bedömande. Vi var tre som såg filmen och då den var slut tittade vi på varann och sa: Jaha, det var det då och alla tre tyckte att filmen var inte mer än vad ett avsnitt Rederiet med psykbrytstwist skulle ha varit. Min teori om Noomis storhet står sig fortfarande då jag nu dagen efter kontrollerar mina anteckningar, för hennes enminsspel med någon tårdroppe och sedan uppspärrade ögon i skräck fungerar som sagt i en kvart. Pål Sletaune lyckas exakt en gång sparka ordentligt liv i filmen i ca 1,5 minuter, men utöver detta tycks han ha gett Noomi order om att se rädd ut och allt duger för Noomi har ju jobbat för Ridley Scott. Åååhhh! Nej, det duger inte och lika litet som Noomis flickaktigt självdestruktiva mamma med uppspärrade ögon och halvöppen mun fungerar, så fungerar manus. Just det; den som inte kan med knäskålarna och armbehåringen räkna ut vid halva filmen vilken twist som gömmer sig i slutet har inte sett tillräckligt med film i denna genre.
Oj, detta tunga liv!
Den tysta och kalla atmosfären påminner om asiatiska rysare som A tale of two sisters och Dark water.
Oh, please. Detta citat kommer från en av de stora dagstidningarna och jag undrar om recensenten i fråga och jag har ens sett samma film. Eller så reagerar vi på så olika sätt att vi är varandras totala motsatser. Jag vill som sagt inte dissa en annan recensents åsikt, men A Tale of Two Sisters fick mig att förlora nattsönen i två veckor emedan Babycall fick mig nästan att somna mitt i filmen. Babycall är inte en utsökt skräckfilm... om schizofreni - som meningen fortsätter - utan en dramatisering av en mamma som inte bara håller på att förlora vettet utan också sitt barn. Den försöker sig på att leka med åskådarens psyke och förirra oss i en värld där allt eller inget är verklighet eller där en del är sanning, men vilken del, tja, det får man ju försöka sig på att gissa. Hemmavid var det inte en enda av oss tre som tippade fel. Jaja, smaken är som baken, men jag misstänker att man förblindats av Rapace och förundrats av att en norrman försökt sig på en Shayamalan, vilket i all sanning inte är en riktigt bra merit, men det är en vinstlott att få Rapace i dessa dagar i sin film och en amerikanisering av detta blir det med all säkerhet, det kan man nästan slå vad om. Huruvida det är Rapace som får göra om det hela återstår att se, men knappast.
Sju svåra år och några till.
Då filmen började fick jag onda vibbar. Inte för att jag kände att detta skulle bli speciellt spännande, men det lät som i vilken dyster svensk/nordisk film som helst; en radioorkester spelar dystra toner emedan bilden liknar något som man bara kan jämföra med en bättre variant av Aktuellts intervjubild utomhus. Filmat som om man använt en lågbudgetklass digitalkamera, men för den sakens skull är bilden inte dålig, oskarp eller färgmässigt felaktig. Men det känns ändå väldigt mycket TV över det hela och väldigt litet biograf. Bilden saknar djup och färgerna är platta och urvattnade som om de skulle vara en förlängning av filmens övriga dysterhet. Helt klart har man strävat att skapa ett bildspråk som passar handlingen, men det ser billigt ut. Bilden går att se på duk och är i det stora hela helt okej. Ljudet som är 5.1 visar inte mycket av rymd, men lyssnar man noga så låter det i surroundhögtalarna också, dock inte närmelsevis så mycket som det borde ha gjort med tanke på omständigheterna i filmen. Likaså saknas djupaste delen av basregistret helt. Inget extramaterial alls och musiken i filmen, tja, sedvanligt, mollbetonat och föga överraskande.
Det hjälper att hota socialpersonalen
Jag kan inte säga att jag skulle vara våldsamt besviken. Noomi Rapace kan om hon får rätt regi och har ett bra manus, vilket nämnda Prometheus bevisade. Tyvärr svajar såväl manus som regi i Babycall och trots att grundidén är helt okej och kanske i rättare händer suverän, så skapade den hos mig absolut inga känslor alls, inte dåliga, inte bra. Den bara sågs och putsades av som mjäll på kavajslaget och så mycket mer var det inte med Babycall. Jag upprepar min misstanke om att man lyft Rapace upp på en litet väl hög piedestal och trots senaste årens framgång är hon inte stabil nog för att hålla sig kvar om det börjar blåsa för mycket. Babycall pustade litet, men nog så pass att man ska akta sig för att inte ikonisera en som inte ännu förtjänat detta. Regissören får nog komma med bättre verk om han ska komma ens i närheten av sådan världsberömmelse som Rapace och med Babycall gör han det inte trots att man även i utlandet begåvat filmen med några positiva omdömen. Men då är vi åter där. Vilken amerikansk kritiker vågar totaldissa europeisk film? I synnerhet då filmen kommer från Norden eller har en världsstjärna som ställer upp. I wonder, men så gör jag ibland.
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag på söndag!
