Kampanjer
DVD
Filmguiden
Blades of Glory
Fler recensioner
Komedi från 2007 av Josh Gordon med Will Ferrell och Jon Heder.
"Smaklös, fånig och helfestlig"
Will Ferrell börjar så smått att hamna i samma kategori som Jim Carrey och har som person en stor betydelse huruvida man ens ser filmen eller inte där han medverkar. Ferrell är enligt mitt tycke ett komiskt geni, men han är också, given rätt/fel roll, en oerhört jobbig person att titta på. Jon Heder däremot är i jämförelse en nybörjare, men har en viss ikonstatus p.g.a. Napoleon Dynamite. Sedan den filmen har det varit ganska tyst om mannen, dock med en huvudroll i Nördskolan, och det var ju ingen höjdare till film direkt.
Känslig och hyfsad
Tillsammans paras de ihop i Blades Of Glory, som med lätthet kvalar in i serien Massivt Korkade Komedier. Filmens hela upplägg, den röda tråden och personerna i skådespelet är så rejält utanför \"normalitet\", att man genast måste från början inse, att det inte finns några som helst paralleller mellan Blades Of Glory och verkligheten, normalt beteende och det som man ser på bild. För att överleva filmen med en positiv smak i munnen måste man bemöda sig att skala av huden på skallen, medelst burköppnare såga av skallbenet och plocka försiktigt hjärnan ut. Man kan lägga den i en skål med is intill popcornskålen. Plocka inte ur fel skål. Och gör ni det så kan saknade hjärndelar ersättas med poppade korn, ty gillar man detta, så gör det ändå ingen skillnad. Blades Of Glory är idiothumor och som sig bör skrattade jag så jag nästan pissade på mig.
Okänslig och ohyfsad
Även om Blades Of Glory kanske på något sätt försöker vara en bitande satir och ironiserar fenomenet med professionell skridskoåkning, så är den för mig enbart en stund totalrelax av skalle och liten träningsrunda för absen. Det hela är så absurt att man med glädje sväljer manusets alla förslag om att detta nog tangerar \"en sorts\" realism och så pass galet är det hela tiden att man inte kan låta bli att titta på eländet.
Mycket hänger på duon Ferrell och Heder. De är, naturligtvis, så långt ifrån varandra som man bara kan vara. Ferrell spelar perfekt en skitstövel. Han är briljant på konståkning, men har attityd som en alfahane i en chimpansflock och ungefär lika mycket IQ. Hans dragning till kvinnor är på gränsen till perverst, han är sexmissbrukare, alkis och ovårdad. En typ som får alla de fina flickorna och ingen begriper varför. Hans talang sitter i ryggmärgen. Ferrell är Chazz Michael Michaels.
Tillsammans kan man tvingas till svåra beslut
Heder är Jimmy McElroy, som adopterats och tränats till att bli en sportbroiler utan någon som helst kontakt med den verkliga världen. Hans kunskap om livet är lika med plus minus noll, han är naiv och har dessutom problem med ohygieniska förhållanden, Chazz, den största rivalen, som en av dem. Han är mer feminin i framtoningen och en i grunden snäll person. Chazz och Jimmy hamnar dock i en fight sinsemellan och blir avstängda ur sporten på livstid. De söker sig till andra intressen, men ingen av dem klarar av ett normalt liv. Snart dyker dock en chans att kliva upp på skridskobanan igen och då måste de samarbeta som ett konståkningspar. Och det blir inte lätt, för de hatar varandra djupt och innerligt.
Syskonparet är litet mer än bara syskon
Det är ingen underdrift att mena, att Blades Of Glory baserar hela sin rolighet på det omaka paret, bögskämt och eventuella pungsparkar, som alltid är så skoj, så skoj. Slapstick är ständigt kul och rivalparet, syskonen Stranz & Failrchild Van Waldenberg är så härligt överdrivna, att man inte kan göra något annat än garva åt dem. Inte ens i den mest lugna situationen i hemmets vrå låter regissörerna Josh Gordon & Will Speck någon bli helt normal. I princip är det hela en pjäs av och med 8-åringar som tävlar om pappas gunst. Filmen är dock för vuxna som gillar barnens kivande. Barnen i fråga kläs ut att vara vuxna och det ger en extra dimension i det hela, men i grund och botten är filmen en \"vem pissar längst\"-tävling och om du inte gör si, så skvallrar jag för pappa. Van Waldenbergarna är dessutom sexuellt mycket incestuösa, något som man framhåller hela tiden, men detta vägs upp att av att Chazz är en karlakarl och genom honom lever de manliga, normala hormonerna i filmen vidare. Not!
Sexmissbrukaren på hembesök
Blades Of Glory är en fråga om tolerans. Tolererar man skådespelarna i fråga och deras överdrivna sätt att framföra ett manus som är milt sagt värdelöst, så okej. Då är filmen sevärd. Regissörerna gör ett bra jobb i att hålla tempo och antalet vitsar på en jämn nivå, och gör inget som kunde göra filmen överraskande på något sätt. Ferrell repriserar sin karaktär, till en del, från Talladega Nights och det är svårt att tycka om honom även om han inte kanske är så grov som han kunde ha varit. Blades Of Glory ärt fortfarande en ganska snäll film och de vitsar och slag som den delar ut är lättviktare i branschen. Själva sportgrenen får sig en rejäl sopa som Ferrell med sin arrogans och Heder med sin fjollighet delar ut. Och vad ska man göra då det hela går emot allt det som man värdesätter i en meningsfull film? Jo, man kopplar som sagt ifrån högre tankfunktioner och garvar fritt åt spottloskorna, arrogansen, pungslagen och äcklet. Och på så sätt fyller filmen sin funktion. Den får mig på gott humör, även om jag inte skrattar dagen efter eller slår på den stora trumman, att nu har vi fått fram världens bästa komedi. Icke, men en bra stund i humorns tecken får vi allt.
Imporoviserad dans
Dvd:n är ett litet frågetecken. I början med extramaterialet kan man konstatera att det finns mycket av det och det mesta är det man kan förvänta sig av en bonusdel till en komedi med dessa herrar. Tabbar, visst, men också making of, alternativa scener, intervjuer, fejkade intervjuer och en hel del skoj för dem som anser att filmen är en guldklimp. Bra så långt. Bilden skapade vissa bekymmer. Man ska kunna förvänta sig en mer eller mindre perfekt bild utan problem. Men så var det inte. I närbilder är det visuella helt okej, men i vidare bildsekvenser ser man att detaljerna är mer suddiga. Litet halos finns också och dynamiken var kanske inte helt på topp. Detta ger bilden enbart ett högre mellanbetyg. Ljudet dunkar till en enda gång och då trodde jag att subbena hade gjort sitt, men mestadels ligger ljudbilden litet väl fronttungt och litet väl stereo för att vara 5.1. Ljudbilden är förhållandevis enkel. Musiken är välvald och lyfter helheten en del, men stannar knappast i minnet en längre tid trots den pompösa och vackra början.
För att vara en helt vettlös komedi är manus trots allt ganska skarpt och hårt hållen. Utan kontroll av författarna och regissörerna kunde skådespelarna ha gått över kanten där de redan balanserar små marginaler och det skulle sannolikt ha motarbetat filmens syfte. Och syftet är att skapa skratt. Det gör den. Alla andra syften är nog så ytliga och icke märkbara att jag, i alla fall, lade inte märke till dem. Gillar man Talladega Nights, så finns en god chans att man gillar även Blades of Glory.
© Janne Ahlgren
