Kampanjer
DVD
Filmguiden
Boardwalk Empire - Säsong 1 (Blu-ray)
Fler recensioner
TV-Serie från 2009 med Steve Buscemi och Michael Pitt.
"En av de där serier som man bara måste äga!"
Häromdagen gick det på SVT2 ett franskt program om TV-serier, varför vissa blir bra, vissa dåliga och i synnerhet hur de påverkar publiken. Sedan länge är det känt att somliga individer blir helt besatta av vissa TV-serier och det har även hänt att denna besatthet tar sig uttryck i obehagligheter som kan drabba en själv, ens familj och inte minst dem som ilskan/kärleken riktas till om det så är manusförfattare eller skådespelare. En liten del av publiken har uppenbarligen svårt att se skillnaden mellan verklighet och den som målas upp i TV, designad och skådespelad av folk som får pengar för att göra sitt jobb.
Sympatisk? Nja...
Nu är inte alla TV-serier en närapå så intressanta att jag skulle stanna uppe en extra timme på kvällen för att fånga fortsättningen på föra veckans cliffhanger. Aldrig i livet. Det finns serier som jag gillar att se, som underhåller mig kungligt, men att hålla tider och vänta på nästa avsnitt gör jag inte, så min lösning är säsongsboxar. Hittills har jag prickat ganska rätt, för jag äger inte en serie som jag skulle ha avskytt. Inte heller en som jag skulle kunna bli besatt av, för det ingår liksom inte i personligheten och sanningen att säga har jag svårt att identifiera mig med folk som kliver över den där gränsen där pur underhållning blir besatthet. Gäller för övrigt även vanlig långfilm. Här finns folk som blir hysteriska då glittrande vampyrer travar in i bild och det är väl egentligen inte konstigare än skriksvimmande flickor på en Beatles-konsert, men här finns också jubelidioter som anser att Scarface Tony Montana är en förebild och filmen är världens bästa. Men som sagt, det finns olika sorter av oss åskådare och jag hör till de som berörs emotionellt i ganska låg grad utan att vara heldöd. Då jag blir exalterad är det av god orsak.
Jimmy Darmody och Al Capone
Ändå finns det några serier som gör mig helt enkelt lycklig för att de är så förbaskat underhållande. Underhållningsvärdet kommer för min del från många olika element. Här finns ett gott manus, fina skådespelare, ett behagligt tempo och en förankring i verkligheten som man kan identifiera sig med även om händelserna skulle ta sin plats i helt annat årtusende, framåt eller bakåt. Jag älskar Star Trek, Dexter, Sons of Anarchy, Spartacus och backar inte från gamla Columbo som jag gillar att gotta mig i eller mer splattriga The Walking Dead. Smaken är bred tycker jag, men ändå skulle jag inte befatta mig med Glee, Vita Huset, Mad Men, Legend of the Seeker, One Tree Hill.... Jag har sett udda episoder och något måste man fastna för om man ska skaffa sig säsongsboxar. Dessa nämnda och många andra har inte haft det där för att jag ska bli ens intresserad. Boardwalk Empire däremot fastnade med hull och hår genast.
Nuckys bror råkar vara polischefen i Atlantic City
Nu är det ju inte vilken sopa som helst som hamrade ihop episod 1 och fortsatte med att producera resten. Mannen heter Martin Scorsese och är inte bara en legend utan också en av mina personliga filmfavoriter, och har varit så sedan 1970-talet. Med pietetisk exakthet har han (och seriens andra kreatörer) skapat en detaljerad och dramatisk bild av Atlantic City under förbudstiden där de kriminella fortsätter att blötlägga den torra staden och tolererar inte dem som sätter sig på tvären. Sopranos-skaparen Terence Winter har kokat ihop idén och han tar massor från verkligheten, så man känner att seriens händelser kan lika väl ha varit en del av den verkliga historien i New Jersey på 1920- och 30-talet. Vilket det till en del faktiskt är.
En besynnerlig karaktär som inte är helt ofarlig
Steve Buscemi spelar ärkeskurken Enoch "Nucky" Thompson, som baserar sig på Atlantic Citys verkliga rövare Enoch Johnson, och gör det med stil och pondus. Buscemi som skurk är inget nytt, men som en intelligent och rätt civiliserad bov i finaste skräddarsytt är han en överraskning. Nucky håller staden med brännvin och har fingrarna i allt från politik till andra tveksamma sätt att tjäna pengar. På lagens andra sida opererar specialagent Nelson van Alden (Michael Shannon) en religiös galning som inte låter lagen stå i vägen då bovar ska sättas på plats. Nucky har en stab bestående av sin bror polismästaren, en tysk betjänt, en massa fotfolk och så unge Jimmy Darmody (Michael Pitt) som återvänt från WWI med skador och en helt ny syn på livet. Darmody är ingen duvunge och snart kontaktas han av van Alden. Nucky tröttnar snart på den unge mannens ointresse och skickar iväg honom från sin tjänst. Darmody flyr inte hals över huvud men lämnar sin lilla familj (där allt inte står rätt till) och lierar sig med Al Capone (Stephen Graham) och gangsterbossen Johnny Torrio som i sin tur stiftar bekantskap med Lucky Luciano, Meyer Lansky & Arnold Rothstein. Inte en rekorderlig individ så långt ögat kan nå. Babyface Killer Darmody får anledning att återkomma till Atlantic City senare bara för att konstatera att Nucky har kärleksbekymmer och har förkastat sin tidigare bimbo för en änka med småbarn vars make mötte döden på ett onaturligt sätt i hamnbassängen. Änkan tillhör dessutom måttlighetsrörelsen och är hårt för kvinnors rösträtt samt till en del religiös också. Hur ska detta gå ihop?
Fest och flärd
Jo, det går alldeles utmärkt. Boardwalk Empire är nämligen uppbyggd på ett sätt som knappast lämnar något att önska. Inte för min del i alla fall. Den är suveränt skådespelad intill minsta biroll och regin samt manus håller riktigt hög standard från avsnitt till avsnitt. Detaljerna i bild är häpnadsväckande och man har inte sparat på pengar direkt då man ämnat skapa en autentisk bild av kostymer eller dekor. Inte en enda gång tänker man att det där var nog fejk. Personer i denna liga fejkar inte skulle jag vilja påstå och förbudstiden är inte så långt i historien att man kan ta sig vilka friheter som helst. Steve Buscemi är ett perfekt val trots att han har ett besynnerligt utseende och en last som vessla från ett tidigare liv. Michael Pitt kan kännas litet flytande och osäker men snart inser man att här har vi en kille som är psykiskt traumatiserad av krig och vet varken ut eller in. Shannon som agenten är helt enkelt skitskrämmande. Kelly McDonald som änkan Margaret Schroeder är sådär lämpligt eterisk i förhållande till dessa råbarkade busar som inte skonar dem som betett sig illa eller råkar konkurrera.
Nucky med Mrs Schroeder, ett omaka par
Serien kablas ut så censur finns knappast att nämna. Vad vi inte får se är hårdporr, men allt annat bjuder man på utan skygglappar. Sexet skulle väl ha gjort sensation i softporrfilmer och våldet är blodigt värre. Här skjuts skallar i bitar och halsar skärs av så kameragubbarna får backa. Svordomarna haglar och ingen i serien är speciellt sympatisk, inte ens de som man tror ska vara det. På det sättet skiljer sig Boardwalk Empire inte speciellt mycket från dagens anda där man drar nytta av kabelkanalernas frikostigare approach till det som man inte hittar i det breda TV-utbudet direkt efter 18.00 nyheterna. Själva berättelsen är naturligtvis intressant och spännande, men fascinationen ligger i karaktärerna. Utan dessa exceptionella karaktärer skulle serien vara en välgjord och detaljrik helhet, men inte skilja sig från kabelkanalers liknande utbud. Personerna gör denna serie värd att se flera gånger. Varje avsnitt känns nästan som en kort Scorsese-film i klass med Maffiabröder. Helt lättsmält är serien inte, för man får nog investera en del tanke och emotionellt engagemang i händelserna för att få det mesta ut av den.
Agent van Alden är inte helt snäll
En prestigeserie som Boardwalk Empire lär inte komma ut i en undermålig utgåva och det gör den inte heller. Inte nog med att serien är fullmatad med intressant extramaterial som ger timmar av ytterligare njutning, den kommer också bärandes på en bild som ser strålande ut även på duk, skarp och dynamisk, färggrann och passligt nött av en sorts tidsanda. Mycket lyckat. Inte ens ljudsidan kan dra ner på njutningen då vi erbjuds DTS 5.1 HD MA för hela slanten och här får vi en knivskarp dialog och kulsmatter så nackhåren fladdrar. Till råga på allt en musikalisk resa som tar oss så långt ifrån dagens radiohits som man bara kan komma. Jag som i vanliga fall avskyr rap, hiphop, techno och andra moderna gaphalsar känner mig synnerligen hemma i Boardwalk Empires mer klassiska musikvärld. Oh bliss!
Knappast helig
Så, är jag nu i kategorin hopplöst betagna fans som blir sinnesrubbade då serien en gång läggs ner? Nej, BE är en TV-serie, en bra sådan - bland de bästa jag sett - med ändock en serie som har många konkurrenter som jag likaledes skaffar som säsongsboxar, det enda sättet att se serier på. Jag rekommenderar varmt, men samtidigt är BE kanske inte den serien som faller precis alla på läppen. Jag skulle nog kunna inbilla mig att min 75-åriga morsa skulle finna serien på tok för vulgär och våldsam för hennes smak, så det är väl tur att jag har alla Columbo-avsnitt då hon kommer på besök, vilket är BE:s totala motsats.
© Janne Ahlgren
