Kampanjer
DVD
Filmguiden
Boardwalk Empire - Säsong 2 (Blu-ray)
Fler recensioner
TV-Serie från 2009 med Steve Buscemi och Michael Pitt.
"Våldsamt snyggt, men inte speciellt vasst längre."
Det är få serier som jag sett framemot att få hemlevererade i boxformat som Boardwalk Empire säsong 2. HBO:s prestigeserie fick mig att bli ett entusiastiskt fan och slutet på säsong 1 lämnade en känsla av att jag vill ha mer, men som vanligt får man finna sig i att vänta, vänta och vänta. Tur att mellanrummet fylls med andra filmer och serier. Och så kommer säsong 2 och lyckan syntes nog i hela plytet tills jag arrangerade ansiktsdragen i en mer adekvat och stoisk ordning. Inte ska man bli hysterisk över obetydligheter, khrhmmm...
Problemen hopar sig
I Atlantic City är det fortfarande torra tider då Volstead Act är i bruk och sprit får inte säljas eller konsumeras. Torrtiderna gäller förstås inte stadens maktelit och gangsterskrällena som i varje scen har ett glas whisky i näven och en cigg i käften. Där de inte har det, så skjuter de folk eller sticker dem med vassa föremål. Gangsterelitens övergangster Nucky Thompson (Steve Buscemi) leker familjefar med irländskan Mrs Schroeder (Kelly Macdonald) vars äkta halva han lät förflytta till saligare jaktmarker, men Nucky smutsar inte gärna egna händer och därför har han alltid ett gäng trogna omkring sig. Hans förre vän och skyddsling James Darmody (Michael Pitt) är numera Nuckys största motståndare och i kulisserna hovrar namn som Al Capone, Lucky Luciano, Arnold Rothstein och Meyer Lansky. Stadens starke man, Commodoren (Harvey Coleman) - som är Jimmys pappa - får dock finna sig att trappa ner p.g.a. sjukdom och Jimmy tar över helt och hållet med god assistans av sin orm till mor, Gillian Darmody (Gretchen Mol).
Jimmy blir en maktfaktor
På annat håll försöker den religiösa, federala agenten Nelson Van Alden (Michael Shannon) få familjelivet och arbetet att matcha varandra emedan han själv hamnar under förstoringsglaset då åklagarämbetet skickar en ny kraft att plåga Nucky i form av åklagare Esther Randolph (Julianne Nicholson) och Van Alden får finna sig i att hans kombination av olegitima barn och äkta fru på annan ort inte riktigt fungerar. Och så har han ju mördat också, så mannens samvete är inte på topp. Randolph har ett strypgrepp på Nucky och då även andra krafter försöker att röja mannen ur plats och position, så överväger Nucky att ta sitt pick och pack och lämna hela rasket med livet i behåll om man nu lyckas klara sig från fängelse, det vill säga. Med strejker, vapenhandel med irländarna, sjukdom, homosexualitet och lämpliga mängder hål i skallen samt några nya fullkroppsdårar, så har vi en hel säsong fylld med godis för hela slanten. Eller?
Nyheter som Nucky inte vill läsa
Det finns ingen tvekan om att få - om ens någon - serie har castats så perfekt som Boardwalk Empire. Buscemi håller ställningen som primus motor, men alla som figurerar i serien är ditlagda med precision. Säsongens nyaste blådåre spelas av ingen mindre än William Forsythe som ärkeslaktaren Manny Horvitz. Som vanligt har man lagt oerhörd detlajrikedom i produktionen för att återskapa 1920-talets miljöer, kläder och föremål, så produktionsvärdet är så högt att jag inte kan komma på sätt hur man ens skulle kunna förbättra det hela. Bakom serien står fortfarande Martin Scorsese & Mark Wahlberg som garanterar att slarv inte förekommer. När serien är som bäst och intensivast är det som att sitta på nålar och vissa sekvenser där dramatiken ett par människor emellan är mest kännbara vill man nästan gråta, så perfekt är de skapade.
Fru Schroeder är inte alltid dem man tror
Seriens andra säsong lider dock av en åkomma som säsong 1 klarade sig ifrån. Av de 12 episoderna vi får ta del av är över hälften inte speciellt intressanta. I själva verket skulle man tro att manusförfattarna druckit sig alltför redlösa på sin egen vara för att kunna skapa riktigt vass drama. Man har byggt i säsong 1 upp serien till en massiv maskin som även framledes förväntas åstadkomma allt från jordbävning till finlir i urmekanik, men den gör vare sig det ena eller det andra. Långa stunder får man finna sig i att serien helt enkelt står och stampar stilla. Man för berättelsen framåt med hjälp av händelser, inte personerna som man så noga porträtterade i säsong 1. Jo, personerna är trevliga att se på och vissa av dem helt enkelt njutbara oavsett om de säger ett pip eller inget alls, men långa stunder känns det som att juryn sitter ute och överlägger om det är värt att ge serien en behövlig adrenalininjektion. När den gör det så är serien briljant att skåda, men många saker går så pass fel att jag tappade flera gånger intresset. Nuckys relation sågas hit och dit, likaså Jimmys och hans frus, men det vill liksom inte bli något av det patos som gror under ytan. Först de sista tre avsnitten visar att man hittat sina kulor och någon klämmer till ordentligt, för som vanligt lämnar man oss med en cliffhanger som ger syndernas förlåtelse till allt det som man misslyckats med under säsongen.
Chalky White får besök bakom gallren
Som sagt, persongalleriet kunde omöjligen vara bättre, men det som saknas är glöden i berättelserna kring personerna. Jag kan begripa att en megaserie som denna är tungrodd och att göra tvära kast är nog möjligt, men att vända en hel skuta tar sin tid. Jag misstänker att man planerat de tvära kasten för länge, för de kommer, men vägen dit är som att styra Titanic ifrån isberget. Nu sjunker inte Boardwalk Empire, men den tvekar att göra saker som borde göras snabbare. Van Aldens dilemma är en detalj som man drar ut på för länge och Jimmys långa ansikte trots hans maktposition är inte genomförd med speciell skicklighet vad det gäller manus. Ibland skakar man av det dilemmat, men där en lösning uppenbarar sig, så lägger sig dammet snabbt efter en snabb insats. Men som sagt, de tre-fyra sista avsnitten ger en spark i röva så det känns och slutet är som slutet i senaste Dexter. Man finner att man sitter och mimar i hemmasoffan Oh, shit!.
The Commodore visar att han är The Man fortfarande
Citat från säsong 1 recensionen angående A/V:
En prestigeserie som Boardwalk Empire lär inte komma ut i en undermålig utgåva och det gör den inte heller. Inte nog med att serien är fullmatad med intressant extramaterial som ger timmar av ytterligare njutning, den kommer också bärandes på en bild som ser strålande ut även på duk, skarp och dynamisk, färggrann och passligt nött av en sorts tidsanda. Mycket lyckat. Inte ens ljudsidan kan dra ner på njutningen då vi erbjuds DTS 5.1 HD MA för hela slanten och här får vi en knivskarp dialog och kulsmatter så nackhåren fladdrar. Till råga på allt en musikalisk resa som tar oss så långt ifrån dagens radiohits som man bara kan komma. Jag som i vanliga fall avskyr rap, hiphop, techno och andra moderna gaphalsar känner mig synnerligen hemma i Boardwalk Empires mer klassiska musikvärld. Oh bliss!
Typ samma sak gäller säsong 2, så nog sagt om detta.
Och den här typen då? Ska man alls lita på honom?
Jag fortsätter att se på serien - förmodligen så länge som den tillverkas - men ärligt sagt är säsong 2 inte i närheten av säsong 1 och dess intensitet och drama. Det finns moment även i de långsamma partierna där man imponeras stort, men mellan en storartad start och en slutfjärdedel är serien inte mer än ögongodis. Fast det är ju inte så illa det heller, men substansen tycks segla litet hit och dit utan ordentlig ruttplanering. Jag kanske låter supernegativ, men jag skulle gissa att 97% av de som älskade säsong 1 lär inte besvika sig alltför mycket då de ser på säsong 2.
©Janne Ahlgren
