Kampanjer
DVD
Filmguiden
Bron - Hela serien (3-disc)
Fler recensioner
TV-Serie av Hans Rosenfeldt med Kim Bodnia och Sofia Helin.
"Svensk-danskt med dansken i topp!"
Det känns platt att skriva recensioner när en av vår tids största sångare gått ur tiden. Det gör det faktiskt. Samtidigt är det ett otvivelaktigt faktum att kärleksbarn tillverkas och blommar till hennes röststyrka i det man kallar oändligheten. Och för det tackar vi dig.
Whitney Houston.
Anledningen till att jag förmodligen borde ses som ett sistahandsval att recensera ett svensk-danskt kriminaldrama är enkel. Beck, Wallander, Hassel, Irene Huss, Mordkommissionen och/eller likasinnade produktioner har aldrig fångat min uppmärksamhet på samma sätt som en välgjord animeserie. Eller en amerikansk Oscarjuvel. Eller ett midnattskuret Monty Python-maraton. Ja, ni förstår grejen. I en värld där prioriteringar utgörs av Californication (recenserad), Weeds, Breaking Bad, Spartacus, Dexter, Deadwood, Vampire Diaries, Game of Thrones, Mad Men och diverse andra solskenshistorier från klotets hörnor - återkommande eller nygrodda - så finns ingen plats för Kurt Wallander och tillhörande Ystadsfetischer. Och då är jag ingen en putläppad finsmakare, bara jävligt mån om vad tiden går till.
En kvinna hittas mördad på Öresundsbron, precis på gränsen mellan Sverige och Danmark. Således tillsätts en polis från respektive land för att utreda det mystiska fallet. Det ska dock visa sig att kvinnan bara är början på ett långt absurdum och att poliserna - Saga Norén (Sofia Herlin) och Martin Rhode (Kim Bodnia) - hamnat mitt i det som inte fick hända..
Man säger att danskar gör det bättre på kriminalfronten, och av Bron att döma så är avståndet mellan ryktesspridning och sanningshalt betydligt mindre än vad svensken vågar erkänna. Kanske är det också därför som man valt att samarbeta med den danska skallen; för att lära sig. Och jag vet, jag vet att min referensram är mindre än kriminalfanatikerns tålamod, men det är samtidigt svårt att blunda för den elefant som tar plats i varje enskild tagning - svenskens manus (Hans Rosengren) under danskens regi (Charlotte Sieling). Eller, om man nu inte vill fördjupa sig i kvalitetskampen mellan länder, manus som sådant.
För vi kan trots allt välja att skita i vilken nationalitet som gjort vad och bara ta Bron för vad den är - undermålig på manusfronten och, ska det visa sig, markant bättre på regi och foto. Ty vad karaktärsdragen, som ju livnär sig på kontrasten mellan en osympatisk svensk och en bakåtlutad dansk, hade varit utan de två senare vågar jag inte ens tänka på. Och då syftar jag inte till det faktum att man låter en egenskap stå framför en annan; att stålsvensken Saga bitchar och wienerbrödsdansken Martin gnäggar är helt klart älskvärda attribut i sig - precis som vi älskar Solsidans Ove för sina dumsnåla skamförslag - men då dessa besprutats med såpans snabbmatsdialog krymper trovärdigheten till en sådan grad att man knappast kan bli annat än förbannad.
Men man ska inte vara bitter för bitterhetens skull och sanningen är inte strävare än att man kommer på sig själv att ha överseende med de svartvita torftigheter som manus till stor del består av. Kanske för att regins drivkraft ger oss något annat att tänka på, kanske för att jag hittat någon form av förståelse för hur man på svenskt håll trollbinder sin publik. Kanske både och.
Ja och så gör ju skådespelarna ett ganska bra jobb också, och då med en betoning på danska Bodnia och en fullkomligt lysande Magnus Krepper.
Och faktiskt; 9 timmar och 40 minuter senare står det klart att man nog lyckades utstråla den suggestiva stämning man hade för avsikt att leverera. Spänningen stiger per avsnitt, tempo kliar klippning bakom örat och när foto glänser, vilket är mer eller mindre konstant, ja då ser det bra ut. Därtill fångar man inom regi det lekfulla tonläge som gissningsvis ska stärka den polisiära vänskapen mellan granländer, men likväl spegla en samtidskritisk blick över vad som skulle kunna bli bättre på respektive Öresundshalva.
Frågan är dock om den danska kriminalromanen verkligen behöver svenskens manus för att göra mordhistoria, eller om det är precis tvärtom.
Recenserad av
Eric Worén
