Kampanjer
DVD
Filmguiden
Bronson
Fler recensioner
Drama från 2009 av Nicolas Winding Refn med Tom Hardy och Amanda Burton.
"En surrealistisk opera om en galning i fängelse"
Jag drabbas aldrig av skrivkramp. Ibland måste jag dock fundera både en och två dagar innan jag definitivt vill uttrycka min mening om en film. Händer sällan, men Bronson var just ett sådant fall. Efter filmen satt jag med hakan i backen och funderade: Vad fan skall jag säga om detta?
Tom Hardy som ärkebusen Bronson
Min vardagsantagonist Danske Niels hade en bestämd mening om filmen och trots att regissören Nicolas Winding Refn är hans landsman, och att dansken är svårt patriotisk, så utdömde han filmen som a piece of shit movie. Jag är av annan mening, men det tog mig en tid att komma fram till slutsatsen och en extra tittning ihop med son d.ä. för att försäkra mig om detta. Historien om Michael Peterson, tolkat av Refn, är en stilövning i filmberättandet och en triumf för Tom Hardy som spelar den kriminella Peterson med en intensitet som är av de Niro-klass, utan tvekan.
På jobbet hittar han en flicka och en del småpengar
Filmen utspelas som en tillbakablick från en varietéscen där Peterson tar oss igenom bitar av sitt erbarmliga liv. Berättelsen har ett jagperspektiv och ändå lyckas den vara objektiv genom att aldrig bli känslosam eller partisk. Peterson säger själv att han alltid velat bli känd, att hans barndom var okej i en bra familj, men redan i skolåldern visade han tendenser på att såväl stjäla som misshandla. Han skuldlägger ingen och det är upp till åskådaren att bedöma om han är patologiskt helt ur vettet eller ett offer för ett system där frustration bemöts med våld och isolering. Okej, men vari ligger filmens idé, dess mening? Vi ser bitar av hans liv, berättat med brutal autenticitet och kolsvart humor, men filmen är som en Powerpoint presentation där det spektakulära får utrymme mer än orsakerna bakom Petersons minst sagt absurda och helgalna beteende.
På scen berättar Bronson om sitt märkliga liv
Det är inte meningen att Bronson skulle leverera en biografi i dess strikta mening. För mig gav filmen det som en provocerande film skall ge: Tankar och funderingar kring stilen, en inblick i en galen skalle och helt enkelt en film som inte lämnar någon utan en bestämd åsikt. Jag skulle gissa, att hälften av dem som ser filmen gillar den inte. Dess sätt att presentera Petersons liv går hand i hand med noggrant utvald musik varav mycket går i operans tecken. De som finner njutning i att kunna pussla ihop den musikaliska meningen med scenen i fråga finner filmen säkerligen mer givande. Filmen är därtill brutal, riktigt våldsam och de sympatier som man eventuellt kan få för Peterson då han i sitt galna varieténummer presenterar sitt liv med glimten i ögat, försvinner då han kidnappar, slåss och agerar helgalning utan hämningar.
Sinnessjukhuset föll inte Bronson i smaken
Peterson, som sedermera tog till sig fighternamnet Bronson efter salig Charles Bronson (som egentligen hette Buchinsky), som ansågs vara den tuffaste av de coola killarna i världen, en gång i tiden. Death Wish 1974 var en fanfilm för alla våldsamma psykopater inklusive Peterson. Ser man djupare på saken, så var Bronsons val av namn kanske ganska misslyckat, för verkliga Bronson var en bra bit över 50 då han blev ikoniserad som den brutale hämnaren och hans karriär fick aldrig någon topp trots att han var i filmbusinessen i över 50 år. Men 1974 var Bronson hämnaren och inspirationen för Peterson.
Tunga droger och en pedofil får Bronson att flippa ur
Utan en specifik röd tråd tar Peterson oss på en utvald resa i ett kollage av hans liv där den största poängen är att han fick 7 års fängelsedom vilket sedermera blev 34 år varav 30 i isolering. Några år spenderades på sinnessjukhus och man undrar om inte en fullblodspsykopat som Peterson verkligen skulle höra hemma just all annanstans än i en isoleringscell i ett fängelse. Mannen har klart inte alla kort med i leken. Efter ett mordförsök på sinnessjukhuset skickas han tillbaks till \"hotellet\" där han med jämna mellanrum skapar kaos genom att kidnappa, förstöra och misshandla alla han kommer åt. En del av berättelsen tar dock plats utanför murarna där Bronson stiftar bekantskap med sin excentriska morbror och får kontakt med en kvinna. Som den labila person han är passar han dock inte in i samhället och motgångar är inte enkla att hantera. Snart är han tillbaks i sin cell där han rör sig som en maskin, bygger upp sin kropp och planerar för nästa vansinnesdåd.
Texten säger allt.
Vid en punkt börjar man tro att Bronson verkligen hittar sitt kall i konsten, men man tvingas snart inse, att det inte finns mycket hopp för en galning vars näring och energi kommer från hans våldsamhet. Filmen påminner en del om A Clockwork Orange i sin brutalitet, men tar steget ännu mer åt det spekulativa hållet. Nästan att man kan kalla filmen utmanande då den friskt blandar ihop komik och blodigt våld. Inte humoristiskt, utan snarare surrealistiskt. Det är som att se på Salvador Dalís mest utflippade verk, vackert men ändå obegripligt ruttet.
Bronson shoppar på sin säregna stil hon juveleraren
Refn håller i regitrådarna väl. Filmen är stiliserad enligt regissörens önskemål och man kan inte tala om att produktionen skulle vara något annat än just en regissörs vision. Utan Tom Hardy och hans engagemang i att göra en vettvilling till en intressant figur skulle filmen han fått svårigheter att vara helt seriös. Hardy är ett perfekt val att spela Bronson. Han har målmedvetet ändrat sin fysik och hans spelstil är som tidigare nämnda De Niros, men på steroider och högvarv hela tiden. Det finns en viss fysisk likhet i dessa två skådespelare och att unge Hardy ger en så passionerad insats är en fjäder i hans hatt, rentav två. Hardy har redan en imponerande karriär bakom sig, men rollen som Bronson är så extrem att han skulle gott förtjäna ett skinande pris. Överdriver, ja, men fängslande intensivt i såväl fysisk förmåga som i en monoton berättarröst. Eller en varietéperformer på scen framför en publik som inte reagerar till att börja med och som exploderar i applåder då det passar Bronson. Hardy är helt enkelt briljant.
Myndigheterna slår tillbaks
Dvd:n är i ljud och bild helt i den klass som man förväntar sig. Bra bild med få färgblödningar, men litet problematisk då det gäller röda scener. Det blir lätt suddigt och det problemet har de flesta filmer med mycket rödstick. För övrigt är det hela skarpt och fint. Ljudet är riktigt bra, på gränsen till referensmaterial vad det gäller dvd. Ljudbilden har anpassats för att vara så lik händelserna som möjligt, så här finns inga begränsningar i våldsscener eller vulgär dialog. Det spottar och fräser, musiken dundrar och håret ställer sig på högkant. Extramaterialet är inte mycket att hänga i julgranen, men de som undrar hur man tränar upp sig till att se ut som Hardy får en lektion i fysisk uppfostran. Musiken i filmen är en bärande del och, som sagt, ruskigt bra.
En frisk människas blick?
Bronson förklarar sig aldrig. Det finns inga motiv, inget samvete och en total ignorans vad det anbelangar gärning och konsekvens. Som biografi är filmen inte värd många ören, men Bronson är ingen biografi. Filmen är en show vars manus kommer från en sjuk människas desillusionerade hjärna och är mer en teaterpjäs än en film med handling, spänning och välvalda dramatiska händelser. Likväl är filmen gripande då man inser att Peterson/Bronson är bortom all hjälp och har varit det i över 30 år. Man kan gott säga att filmen är skum, litet Terry Gilliam över det hela, men samtidigt är den kliniskt ren från fingervisning och moraliska pekpinnar. Väldigt stilig film, rå och brutal och kolsvart i sin humor. En opera om en våldsam galning. Rekommenderas med viss försiktighet.
Bronson utövar sin konst
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag 26/5!
