Kampanjer
DVD
Filmguiden
Casa de mi Padre (Blu-ray)
Fler recensioner
Komedi från 2012 av Matt Piedmont med Will Ferrell och Diego Luna.
"If it sounds Spanish, man, that's what it is; it's a Spanish movie"
Jag anser att Will Ferrell är ett komiskt geni. Få människor kan med så få uttryck få mig att garva hejdlöst t.o.m. då inte ens anledning finns. Nu har Ferrell inte medverkat i enbart bra film, utan sladdrat litet hit och dit men det mesta jag ser av honom gör mig lycklig. Han är en av de där människorna som inte kan vara osympatisk även om han försöker.
Armando Alvarez
Casa de mi padre är något helt galet och att filmen går på spanska med Ferrell i huvudrollen är än mer underligt för han talar svenska bättre än spanska, men efter en månad med en lärare i språket går hans utrikiska riktigt väl. Man hör att han inte är infödd, men för oss som kan högst beställa bärs och notan på spanska betyder detta knappast mer än ytterligare en punkt av humor i filmen. Och hans spanska skulle lura mig när som helst! Eftersom Ferrell dessutom är filmens producent har han egentligen gjort en Mel Gibson och skapat en amerikansk film som alla åskådare över de absolut sydligaste trakterna i USA måste stava omkring i undertexter för att förstå vad som sägs. Filmen är tillverkad i USA men ska se ut som om den vore mexikansk. Och varför inte? Den har som avsikt att se ut som billiga mexikanska såpor och lågbudget västernfilmer. Huruvida behållningen av såpeironin håller har att göra en del med hur noga man känner till mexikansk såpa, men låt oss säga att den inte är märkligare än någon Glamour eller svensk idiotsåpa. Mestadels usel, alltså.
Onza och broder Raul
Ferrell spelar Armando Alvarez, en stor ranchägares litet tröge son som älskar sitt cowboyjobb och har inte erfarenhet av vare sig kvinnor - eller något annat för den delen. Han rider med sina polare och är nöjd med tillvaron. En dag anländer hans broder Raul (Diego Luna) med sin blivande fru Sonia (Genesis Rodriguez) och pappan till sönerna blir överlycklig, för i Raul ser han ranchens framtid. Men Raul är en ful fisk och Sonia brorsdotter till knarkkungen Onza (Gael García Bernal). Raul ska ta över traktens droghandel och faderns ranch är en bra plats att sköta sina businessplaner. Sonia älskar dock inte Raul och faller en aning för Armando som beter klumpigt sig såväl på tu man hand som i mer sociala tillställningar. Onza är dock inte nöjd med situationen utan skickar ut sina mördare och det blir slutligen upp till Armando att lösa situationen och rädda flickan.
Hot!
Inget kunde vara mer självklart och galnare. Dels är filmen otroligt larvig med vitsar som är usla så man inte kan låta bli att skratta och övervåld som får Sam Peckinpah att oroligt vrida sig i sin grav. Skottsplatter finnes i rikliga mängder. Egentligen är filmen en enda vits som lika väl kunde vara över inom de tre första minuterna, för man etablerar tonen snabbt, precis som man gjorde i serien om Frank Drebin en gång i tiden. Galet, galet, galet och så var det inte mer med det. Men vad Ferrell gör är att han injicerar dels barnovänlig aggressivitet, droger och Grindhousetypisk klippning. Då och då spelar man med frigolitkulisser och så usla specialeffekter att man inte kan låta bli att se filmen helt färdig innan man tårkar tårarna ur ögonen. Jag vet inte hur andra reagerar, men jag skrattade så jag hade litet ont i kistan. En film blir verkligen inte dummare än såhär. Inte ens om man riktigt försöker och det betyder att man använt en hel del talang för att lyckas.
Action!
Skönhet!
Som sagt, man har gjort Casa de mi padre på ett sätt som skvallrar om minibudget och ingen skriptakoll. Telefonerna är från 1970, datorerna från 1980, men stadsjeeparna är av nyaste snitt som finns. Kulisserna får originalserien Star Trek att se ut som J.J. Abrams senaste i 3D och där man kräver en hel stadsscen har man använt Corgy Toys och målade skokartonger. Dialogen ska vi inte ens tala om, för den är fan inte klok någonstans. Alla röker hela tiden och sex finns, men ordet body double får en helt ny mening. Filmsättet kallas pompöst för Mexico Scope och mitt i filmen erbjuder man ursäkt för att viktiga scener saknas. Ni fattar vart jag vill komma. Will Ferrell erbjuder en sanslöst skruvad historia synbarligen så hafsigt ihopsatt att han kan koncentrera sig på att överagera med alla andra skådespelare så mycket som de bara vill och kan. Och det gör alla med stor glädje. Jag vågar inte dra paralleller till Mel Brooks, för där de bästa av Brooks-parodierna är nästan legendariska kommer Casa de mi Padre att hålla bara en stund. Sedan går den en vända på TV och om 10 år kanske man ser den igen och småskrattar, men anser att den kanske inte var så märklig. Men just nu garvade jag mig halvt fördärvad.
Skratt!
Låt oss dock ens försöka vara litet objektiva i ärendet. Som satir är den inte bra, men som en lång vits fungerar den utmärkt just p.g.a. Ferrell och hans ensemble. Att parodiera en genre kräver oerhörda kunskaper i ämnet och det är klart att man har läst på och kan sin sak, men jag ser inte att man använder sitt material helt rätt. Bitvis vill man att Ferrell river ner en kuliss eller att någon gör något helt oväntat, men för det mesta tänder man en cigarrett och skrattar litet ondskefullt. Filmen är kul, men den är det på ett krystat sätt. Om jag inte skulle vara så förtjust i denna sorts göra usel film och lyckas-koncept, så skulle helheten nog kännas ganska ljummen. Sedan kommer en scen där kontinuiteten är helt åt skogen, där filmens totala poänglöshet går upp i all sin härlighet och då man kan vila sina ögon på Genesis Rodriguez (också i Man on a Ledge) och då kan man bara njuta av dess totala saknad av all vett, förlorade möjligheter och fåniga musikaliska inslag mellan scenerna och i synnerhet under sluttexterna. Sanslöst!
Fiesta!
Blu-ray-utgåvan är svår att värdera för bilden är avsiktligt inte bra. Ja, den varierar från utmärkt till fladdrigt usel och således är den förmodligen just som man tänkt sig, men mycket svår att betygsätta. Jag ger den dock högt betyg, för vi har ett utmärkt ljudspår som egentligen inte ens passar in i bilden och musik som är så fånigt så det blir bra. Tyvärr inget extramaterial, för denna film, om någon, skulle ha mått bra av extraskoj.
Våld!
Jag vet redan nu att många inte kommer att gilla filmen, men att lika många kommer att hylla den, för galna påhitt är alltid kul. Är man fan av Will Ferrell så kan man inte hjälpa att filmen är charmig och är man inte det, så kan man skratta åt hur erbarmlig den är. Men den är gjord med stort hjärta och det syns. Filmen är definitivt inget hån utan snarare en kärleksförklaring till Mexikansk film och TV. Absolut sevärd!
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag på söndag!
