Kampanjer
DVD
Filmguiden
Coriolanus
Fler recensioner
Drama/action från 2011 av Ralph Fiennes med Ralph Fiennes och Gerard Butler.
"Grymt aktuell Shakespearemodernisering!"
Cajus Marcius Coriolanus är folkets hufvudfiende. Han, den romerske ädling som tagits för Roms folks fiende. Han säga till folket:
Hvad vill ni ha, hundar? Icke krig och icke fred; det ena skrämmer er, det andra gör er fräcka... Och kallen ädel som nyss ni hatat; och usel den, som var er afgud. Ha!... I Galgen med dem! I spisvrån sitta de och tro sig veta allt som sker på Capitolium, vem där har makten, stiger eller faller... ynkryggar, packa er nu var till sitt!
Marcius slår ner sina egna om så behövs
Cajus Marcius är Roms befriare. Han har kämpat dussintals krig mot fienden, nämligen speciellt Tullius Aufidius som är herre över Volskernas rike. Många gånger har de kämpar rentav på tu man hand med kniv och våldsamheter, men Marcius har alltid ansetts ha vunnit striderna trots svåra skador. Skadorna syns på honom och han använder dem som symboler för hans framgång och steget in som konsul. Han stöds av patricierna (senatorerna) men hade få vänner bland plebejerna (folket) vars rikedom han med krig länsat och vars s.k. rätt till all demokratisk frihet hade satts ur spel för att försäkra sig om krigsframgång. För att bli konsul behöver han dock folkets röster och det får han till att börja med, trots att han är en barsk och trumpen krigare, men några patricier talar folket emot honom och han tvingas i skam lämna landet, förvisad och belagd med en hel massa otacksamhet.
Aufidius är huvudmotståndaren i krig
I sin skam strövar han rike runt och slutligen formas hans hämnd så gruvlig att hans egen mor måste be om nåd. Han allierar sig med Aufidius, sin forne fiende som med öppna armar emottager sin besegrare som fått i Rom ärenamnet Coriolanus efter en synnerligen brutal strid i en stad med klingande namn, men som skär i Volskernas öron av skam. I spetsen av Volskeras armé återtar Marcius Rom och ställer sig vid dess portar där män av makt och rentav hans egen familj tigger om nåd. Men den en gång avvisade krigsherren är hård som sten, tills... I och med hans ställning och han växande popularitet blir forna fienden som omvandlats till vän åter en fiende, för nu har Marcius svikit även Volskerna i och med att han räddat Rom.
Coriolanus tar del i strid trots att han är general
Ralph Fiennes har iscensatt en pjäs av William Shakespeare i modern tid, men med starka referenser till Shakespeares original och de otaliga scenuppsättningar som man gjort av ämnet. Han har själv spelat i Royal Shakespeare Company som ett av dragplåstren så han kan berättelsen utan och innan. Detta är hans första regiuppdrag och som sådan är projektet inte bara massivt utan också ett av de svårare, för man kan säga att Coriolanus kan vara en av Shakespeares mest politiska berättelser någonsin. Kanske uppgiften skulle ha passat Shakespearetolkaren Kenneth Branagh bättre? Icke, Fiennes gör ett superbt jobb både som regissör och som huvudrollsinnehavare. I själva verket är hans insats mer eller mindre fenomenal. Han har naturligtvis samlat kring sig den brittiska teater- och filmvärldens elit, Vanessa Redgrave, Brian Cox, James Nesbit och karismatiska Gerard Butler som spelar hans ärkefiende Aufidius.
All hail Coriolanus
Fiennes sätter ordet Rom i öronen på oss alla, men landet kunde lika väl vara ett onämnt land i mellanöstern eller varför inte just Rom där man ansåg att en verklig Coriolanus kanske har existerat runt 400 talet f.Kr. Eller Balkan för inte så länge sedan? Fiennes sätter också det gamla språkbruket och vers i munnen på skådespelarna, så de som har svårt för teatralisk film, även då moderna vapen används och blodet skvätter, kommer att finna filmen annorlunda, om inte rentav för, tja, intellektuell för en nutida publik som måste matas med spade och riktlinjer för att bli mätta. Så vi befinner oss i modern tid med ett omodernt språkbruk. De politiska intrigerna skiljer sig inte ifrån vad de var för 2000 år sedan, 500 år sedan eller nu. Fiennes som bara för 10 år sedan spelade Corolianus på scen känner djupt för personen bakom den hårda ytan och hans kärlek till de sina även om han är oförmögen att visa detta. Detta är en tragedi utan dess like där ära, familj, lojalitet, bedrägeri och hämnd gör filmen (och berättelsen) till en vass politisk thriller som är sådär 500 år gammal. Jag personligen satt med ögonen på skaft och kände hur man fick dra i sig basfundamentet i politiskt rävspel emedan skådespelarna ger av sig som aldrig förr.
Landsförvisad
Ralph Fiennes är en imponerande skådespelare och har varit det sedan jag såg hans epokgörande insats som Amon Goeth i Schindlers List. Sedan dess har hans insatser varit idel kvalité, men undantag av massivt överspel i äkta Shakespearansk anda i Clash of the Titans och Wrath of the same. Sådant kan man förbise, för även där fyller han en funktion. Som Corolianus, täkt i blod med rakad skalle och utan nåd är han skrämmande. Verkligen skrämmande. Hans stirrande ögon kan bränna hål och hans överlägsenhet känns igenom bilden och träffar en i bröstet. Att ha Gerard Butler som motsatsen gör inte saken sämre, för även han ångar en manlig styrka som man nästan avundas. Då Aufidius inser att hans nya allierade håller på att ta över hans egen maktposition förändras även Butlers spel. Men inget går emot Vanessa Redgrave som Corolianus mamma, en ärelysten och stridsk mamma som tvingas på knä inför sin son. En av hennes bästa roller någonsin, inget snack om saken. Brian Cox får bära den tunga rollen som medlare och han gör det med engelsk excellence.
Gamla vänner ber om nåd
Striderna är intensiva och blodiga, nästan som tagna ur en krigsdokumentär, men så har Fiennes också plockat in kameraspecialisten Barry Ackroyd som senaste gjorde sig ett namn som fotoansvarig i Hurt Locker. Mycket smart, för filmen ser grym ut! Samtidigt som filmen glänser av modernt bildspråk, så dyker Fiennes djupt in i en politisk dialog där man kan skönja allt från antiglobalisering till krigskrav till politiska svinpälsar som likt Janus har två ansikten, en för väljare och en för sin slutna publik i senaten. Då krigaren kommer till politikens centrum i Rom vet han inget om dess knivstick som oftast sker i ryggen, och som en man som bringat sina bästa år bland blod och högar av lik är han oförmögen att ta till sig av det fina språket och de snuskiga metoderna politikerna använder. Hans egen förvandling från hjälte till landsförvisad till psykopat är enastående även om skillnaderna inte är sådär massivt överdrivna. Fiennes injicerar inte för sakens skull någon humor i filmen och han undviker som pesten att göra filmen till något annat än en mörk odyssé i en mans liv.
I den meningen är filmen svår. Den är genomdyster och för dem som inte uppskattar långsamt framför teaterkonst framför kamera i nyorganiserad modell kan upplevelsen bli så negativ att man bara vill gå därifrån, vilket en i sällskapet gjorde. De som överhuvudtaget inte gillar teater, för att inte tala om Shakespeare, kan nog glömma denna film och även de som finner Branaghs lättsamma komedier roande kan se att Corolianus är en svårmodig och svart sak som inte passar alla publikgrupper. Kritiker generellt har prisat filmen högt, men även bland dessa finns griniga typer som antingen hatar dylika filmer eller förstår sig inte på stilen. Jag accepterar detta, för alla kan inte gilla allt och kritiker är människor, de med, fast vissa motsatta åsikter kan finnas. Det som jag vet talar emot en modern actionkrävande publik är filmens makliga takt. Fiennes tar tid på sig att bygga upp förutsättningar och behålla en hel del av dialogen även om hans regi i stridsscener är likväl genomtänkt och mycket imponerande. Man kan se Fiennes film som en litet för gammaldags inlägg i modern politik, men det är den inte. Politik och krig har alltid sett ut såhär, gör det fortfarande och det enda som ändras är de fysiska människorna, vapnen och kläderna. Att i detta sammanhang tala om överskådespeleri är nästan ointelligent, för se bara på vilket som helst politisk debattprogram eller en intervju med en politiker i Aktuellt, så ser vi inget normalt, allra minst normalt beteende och språkbruk.
Familjen ber om nåd
Tyvärr kommer denna film enbart som en dvd-utgåva, dock en ganska bra sådan för jag kunde egentligen inte finna större fel i framställningen. Kameran är en Aaton Penelope och den kan ta både 35 mm film och digitalt bakstycke, men jag tror att man kört med film, för här finns toner som är mer typiska vanlig film innan den digitaliserats. Som sagt inga större fel, men en Bd-utgåva skulle ha suttit bättre. Ljudet är dialogtungt, men då det brakar loss så gör den det mes besked och även djupbas. Inte sådär våldsamt imponerande ens i dvd-sammanhang, men gott nog för att inte göra grinpettrar grinigare. Vad som gör mig litet grinig är att man inte satsat på något extramaterial, utan ger oss en barebone utgåva utan något annat än omslag och disc. Jag tror att man inte riktigt vågat satsa på filmen mer än nödvändigt, för man är nog rädda att svenska ungdomar sätter sina pengar på The Avengers istället för ett 500 år gammalt drama med politiska toner som riktlinje. Musiken i filmen är sparsmakad och emellanåt undrade jag om det fanns ett score alls. Men det finns det och det är gott.
En krigare utan ärr är ingen krigare
Så tyvärr, de flesta, misstänker jag, av den moderna publiken som idag köper biljetter till Prometheus och väntar på Skyfall & Batman kommer förmodligen inte att orka se filmen i mer än 10 minuter innan den flyger ur maskinen. Synd, för man ska inte underskatta Shakespeare och dem som tolkat honom länge. I synnerhet ska man inte underskatta den politiska thrillern bakom det arkaiska språkbruket, för med undantag av språk på vers talar vi om en vass skildring av en brännhet situation som inte skiljer sig mycket från vad som sker i vår omvärld. Slutet i filmen är likalydande med slutet på många diktaturer.
©Janne Ahlgren
