Kampanjer
DVD
Filmguiden
Cowboys and Aliens - Extended Director's Cut (Blu-ray + DVD)
Fler recensioner
Action från 2011 av Jon Favreau med Daniel Craig och Harrison Ford.
"Pricka klyschan... eller utomjordingen!"
Jag tycker att det är härligt då man gör genreöverskridande film och tar dessutom i så det knakar. Genreöverskridning är ingen nyhet direkt, men dramakomedi, actionthriller och romantisk sci-fi får känna sig hoplöst ouppdaterade då man slänger fram Cowboys & Aliens. Här tar man en medlemåttlig western och slänger ihop dem med en medelmåttlig sci-fi och ut på andra sidan kommer en variant av film som torde passa de flesta med humorn i behåll och öppet sinne.
Bond på prärien
Men inte alla. I hemsalongen fanns det en 2-1 situation för, men den som var emot var det med pondus. Nu var det inte jag, för jag tyckte att Cowboys & Aliens var nästan hur kul som helst. För stunden. Någon djupare mening i filmen finns inte och det mesta baserar sig på den sanslösa kombinationen av genrer och de högst namnkunniga skådespelarna som man lyckats fånga in. Högst intressant är att man lyckats skaffa fram Harrison Ford och Daniel Craig som båda spelat för Spielberg tidigare och spelar också på annat håll filmikoner som söker motsvarighet i filmhistorien, Indiana Jones & James Bond. Ford har givetvis spelat mot James Bond förut, men då var det Sean Connery som stod för ikonstämpeln. Icke desto mindre är detta möte litet laddat, det får man ju erkänna med ett smil i planeten.
Peka bössan någon annanstans pojk!
Upprymdheten stagnerar en del då man sent omsider inser att Craig kör sin allvarligaste min genom hela filmen och skiljer sig inte nämnvärt från hans tolkning i de senaste 2 Bond-filmerna. Ford ser mestadels förvirrad och rentav ointresserad ut och den kvinnliga fägringen i sammanhanget, Olivia Wilde, borde krypa tillbaks i TV och skämmas, för en mer slätstruken rolltolkning får man leta efter. Berättelsen och stilen räddar det som annars skulle vara rena skräpet och så finns en hel del biroller som lyfter filmen om så manus skulle saknas helt. Här finnes utmärkta Sam Rockwell, Clancy Brown, Keith Carradine och Paul Dano som lyser angenämt i sina små roller. Sedan finns på minussidan unge Noah Ringer som lätt kan vara den uslaste barnskådisen som finns och det förvånar mig att barnkunniga producenter som Steven Spielberg, Ron Howard och Brian Grazer har accepterat denna Last Airbender i sällskapet. Inte ens de stora namnen kan sudda bort killens olämplighet. Jag ryser.
Watch the skies!
Till saken hör att Jake Lonergan (Craig) vaknar upp mitt i öknen med en sällsam släng av minnesförlust. På armen bär han ett armband som inte kommer loss och till råga på allt finner han att han trots sin minnesförlust känns igen av andra individer som en desperado. Han är värd pengar kort sagt. Dock på stulen häst och rånekläder rider han in i närmaste stad där han direkt får träffa bekantskap med traktens rikaste kobarons son Percy (Dano) som uppför sig illa och får ett kok stryk. Sheriffen Taggart (Carradine) får låsa in bägge bråkstakarna och ämnar skicka dem till den federala sheriffen för inlåsning respektive hängning eller något annat illavarslande. Innan fångvagnen rullar iväg galopperar Percys pappa Woodrow Dolarhyde (Ford) in i stan för fritagning men i samma veva uppenbarar sig konstiga ljus i horisonten.
Clancy Brown och Sam Rockwell
Staden blir prompt attackerad av ett gäng flygfarkoster som gamla 6-skjutare inte rår på. Stadsfolk rövas brutalt bort och explosionerna jämnar hus och flyende. Lonergan tråcklar sig ur fångenskapen och det visar sig att hans armband är ett vapen värt att nämna. Han sänker en av utomjordingarna, men skadan är skedd. Folk saknas och bland dessa finns sheriffen och Percy samt barägarens (Rockwell) söta fru. I sann westernanda sätter man ihop ett uppbåd för att återhämta sina förlorade och alla som nämns i mer betydande sammanhang följer med, inklusive en hund och ett fruntimmer som man inte blir klok på (Wilde). Vägen till utomjordingarna tangerar banditer och indianer samt skärmytslingar där regissören Jon Favreau visar att hans film inte är fri från splatter. Och just denna detalj sätter filmen i ett annat ljus än den jag hade haft från början. Filmen har humor, men inte så man skrattar. Den är spännande, men inte så man begraver naglar i händerna. Romans? En gnutta. Sci-fi bara så att idén håller ihop och så en hel del blodigt våld, inga svordomar och noll naket så att känsliga amerikanska tonåringar inte ska få mentala problem. Mycket besynnerlig kombination i denna sammanslagning av filmsorter, men fortfarande intresseväckande.
Craig får pisk av David O'Hara
Cowboys & Aliens når inte de höga höjder som jag ville att den skulle göra. Jag hade väntat mig något som skulle lika väl ha kunnat heta Gladiator vs Godzilla, When Harry Met Ellen Ripley eller Fisken Nemo & Iron Sky. Visst är kofösarna hårda grabbar med attityd och förvisso är rymdfolket passligt brutala och fula, men någon helt homogen sammanslagning av genrerna blir det inte. Jon Favreau är en synnerligen kapabel regissör, det har han visat med Iron Man, men i Cowboys & Aliens är han inte helt i linje med sina egna kunskaper. Kanske har hans vision suddats en del av mästarna Spielbergs och Howards närvaro, för en hel del visuellt härstammande från dessa herrar kan man hitta i Cowboys & Aliens. Sedan, å andra sidan, skaffar man sig denna film medveten om vad den handlar om så är det ganska obegåvat att förvänta sig finfilm i Oscarklassen eller western á la John Ford. Detta är en slit- och slängprodukt som visserligen tål en och annan tittning, men inte mer än så. Det finns egentligen inget originellt i filmen och att den skulle vara förutsägbar är bara förnamnet.
Bara fantasin sätter gränser
Extended Director´s Cut får vi minsann men filmen är för lång och bitvis är den fylld med material som även mindre erfarna filmskapare skulle omedelbart klippa bort. Längden gör att tempot blir ryckigt och vissa scener lider av en olidligt onödig dialog bara för att man har haft ett massivt manus, och/eller för mycket improvisation, och tid över att filma scener som egentligen inte borde vara med. Det är bra med kreativitet som testar gränser, men Favreau borde vara proffs nog att inse att för mycket är för mycket. Filmen har föga överraskande en serietidningsförlaga, men man borde ha gått mer sin egen väg istället för att använda sig av 30-års ackumulerade klyschor som t.ex. minnesförlust för att hålla saker undangömda tills det är läge att avslöja eller en äldre mans minnen och vapen som ges till en ung pojke på dramatiskt sätt och som lämnar utrymme enbart för The Fucking Obvious mot slutet av filmen. Med alla dessa toppskådespelare borde manus vara i dialogen minst sagt rivig, men tyvärr inte. Inte ens Ford & Craig får ur sig något som man kan lägga på minne. Värst blir det i tillfällen som:
I always dreamed of riding into battle with you.
I always dreamed of having a son like you.
Hmmm?
Surmulen Ford med blek Wilde
På den absolut goda sidan finner vi utgåvan förträfflighet vad det gäller bild och ljud. Innehållet må vara olyckligt klippt och effekterna emellanåt litet si som så, men de som sitter på apparatur som kan leverera alla hörbara frekvenser och Full HD-bild lär inte behöva begrava sig i förtvivlan, för C & A fyller rummet med pondus och jävlaranamma. Man kan väl säga att bilden är så bra som en bild kan bli. Felfri, dynamisk och skarp in i sista detalj. Ett nöje för projektorfolket. Därtill ett ljud som drar genom hela kammaren med styrka och bombardemang. Man får spika fast lösa föremål och tejpa upp tapeterna efteråt, men såhär ska A/V låta och se ut. Filmen må ha sina svagheter, men mycket räddas i och med hemmabioupplevelsen. Som vanligt kunde jag inte motstå att köra en del av filmen efteråt på plasman utan ljudförstärkning och resultatet var helt enkelt fattigt. Det finns inga TV-apparater med bra ljud och bara genom att koppla upp stereon därhemma till TV:n (om det går) gör världens skillnad. Extramaterialet är som förväntat d.v.s. helt okej med Favreaus vision och hur den tog form. Därtill det som gör utgåvan absolut sevärd, nämligen konversationer i nästan 1,5 timmar mellan Favreau och alla betydande namn i sammanhanget och snacket går från Bond, till Star Wars till Lost och allt däremellan, inklusive roliga anekdoter från personerna i fråga.
Inte vacker men elak
Filmen har sina brister och för mig som ser på film dels för att bli underhållen men också som kritisk åskådare och filmtyckare föreföll rullen ofullgången och inte helt hundra. Men som vanligt då det gäller dessa miljardsatsningar ligger det en himla massa engagemang, fantasi och skaparkraft bakom det hela. Vi ser sällan, och ens begriper, hur mycket arbete och tankekraft det läggs ner i en film som denna (och även filmer i mindre skala) och egentligen behöver vi inte bry oss om det. Vi vill komma åt en perfekt slutprodukt, punkt slut. Detta sagt kan man inte helt sopa under mattan de facto att en film i denna skala har krävt tusen personers engagemang, kreativitet och vision. Vilka är vi som sedan sågar det hela för vi anser att man kunde ha gjort bättre? Tja, vi är konsumenterna och det ÄR vi som bestämmer i slutändan om filmskaparna har lyckats med sin insats. Min mening är att man kunde ha lyckats bättre om man hade placerat verket i andra händer, men å andra sidan kunde filmen ha blivit likväl fullständigt oanvändbar. Nåja, även solen har sina fläckar och de inblandade kan säkerligen i historiskt perspektiv knappast räkna C & A som en fjäder i hatten, men den är verkligen inte sämre än 90% av allt annat i megabudgetklassen som invaderar våra hemmasalonger. Sevärd med liten reservation.
WTF moment
©Janne Ahlgren
