Kampanjer
DVD
Filmguiden
Dark shadows (Blu-ray)
Fler recensioner
Drama från 2012 av Tim Burton med Johnny Depp och Eva Green.
"Dyster, småkul men ingen riktig Burton-film."
Att Johnny Depp är en mänsklig kameleont, och oavsett rolltolkning en glädje att se, kan man knappast tveka att påstå. Att Tim Burton är synonym med stil och speciell produktion som få ens kan härma är en annan detalj som man lätt kan hosta ur sig utan tvekan. Sedan är det ett känt faktum att där man hittar Burton så finns en stor chans att man hittar även Depp, och Helena Bonham Carter hovrar inte långt ifrån - så att säga - hon heller. Dessa namn brukar betyda för mig en viss klass, speciella förhoppningar och en sorts garanterad resa in i en visuell värld som få andra är kapabla - eller villiga - att skapa.
Barnabus innan vampyrproblemet
Och på tal om att skapa, så skapar inte Burton något nytt, utan lånar friskt från en TV-serie som gick mellan åren 1966-1971, vilket inte förvånar mig alls. Man har ju regelmässigt tagit gamla TV-idéer och med varierande framgång återskapat dem som långfilmer. I just denna genre kommer väl The Addams Family närmast upp i tankarna och resultatet/resultaten var inte alls pjoskiga. Ganska kul faktiskt, och jag förväntade mig en litet lättsam och harmlös version av Dark Shadows också. Enligt min ödmjuka mening var det just det jag fick, men varken mer eller mindre. Dark Shadows slår inte mig med häpnad, lika litet slår den mig med överraskning eller våldsamma skrattattacker. Den finns, gör sitt - gör det snyggt - och försvinner sedan likt en, tja, vampyr i en kista mitt på dagen. Fast vissa gör ju inte det...
Ja, det spökar i Collinswood
Intrigen i all korthet tar oss som snabbast till Liverpool i gamla landet för att därifrån föra familjen Collins till Amerika - och specifikt till Maine där de grundar en stad - Collinsport - och gör sig en egendom inom fiskenäringen. De är kungar och likt överklass behagar sonen Barnabas Collins förnöja sig en kort stund med familjens piga och sedan gå vidare till en Josette du Pres. Detta faller pigan illa i smaken och som den häxa hon är låter hon först döda Barnabas föräldrar och sedan Josette samt förvandla Barnabas till en vampyr. I 1700-talets Maine är det inte hälsosamt att vara vampyr och pigan Angelique får med sig en hel del byfolk som låser vampyren in i en järnkista och gräver ner honom för att han där i evighet ska kontemplera på hur dumt det var att nobba Angelique för fjompan Josette.
Husets vaktmästare blir Barnabus slav
200 år senare ligger Barnabas i sin kista emedan Collinsport numera drivs och härskas av Angelique och hennes fiskeriindustri. Familjens Collins arvtagare finns kvar i gamla herrsätet Collinswood där blandningen går från prillig vaktmästare, helt bortkopplat 100-årig hemhjälp, en konstant berusad psykiatriker som ska oroa sig för familjens son David vars mor förlorats till sjöss - tack vare Angelique -, en dotter som hatar allt, alla och är i en häftig fas av tonorsrevort samt en mor som försöker hålla de sista fiskebåtarna flytande och familjen någorlunda levande. Ja, och så finns det en pappa, men han är mest intresserad av... inget. Förutom att stjäla och att förföra andra kvinnor. Någon ordentlig pappa är han då inte. Barnabas skulle rotera i sin kista om han visste vilket tillstånd som råder i Collinswood, men han behöver inte vänta länge, för av misstag grävs hans kista upp och som 200-årig vampyr känner han sig lätt sugen på dryckjom. Han har ingen aning om hur länge han legat i graven och för honom beter sig 1970-talet något förvillande, men efter att mött Satans hemska ljusshow (bil) och beträtt underlig terräng (asfalt) hittar han hem och ser att saker och ting inte står rätt till. Vaktmästaren Willie Loomis (Jackie Earle Haley) får bli hans konfidentiella vägvisare in i den nya tiden.
Moderniheter förvånar en 200-årig vampyr
Väl bekant med familjen och presenterad som avlägsen släkting från England svär Barnabas att återställa familjens heder och verksamhet. Lättare sagt än gjort ty Angelique styr staden och dess skeppare med järnhand, men det har sina fördelar att vara vampyr. Solljus är inte en av dessa, men att påverka andras sinnen är det. Litet oro svävar dock i Barnabas sinne, för sonen Davids guvernant bär en oemotståndlig likhet med hädanforne Josette och visar sig ha vissa känslor för Barnabas. Likaså vill Angelique ha sin gamle älskare och allt detta slutar med en sammandrabbning som heter duga. Barnabas hemlighet läcker ut i familjen och han tvingas ta till drastiska åtgärder för att rädda det som räddas kan samt se till att skaffa föda, vilket han gör med elegans och belevenhet. Doktor Hoffman (Helena Carter Bonham) arbetar efter teorin att Barnabas blod kan renas och att han åter kan få sin mänskliga form, men hon har också något i bakfickan.
Who the hell is that?
Jag kan inte påstå att Dark Shadows på något sätt skulle höra till Tim Burtons bästa filmer, snarare tvärtom. Vid noggrannare granskning hör den till hans sämsta, men i Burtonska mått mätt är hans dåliga filmer bättre än medelmåttornas fullträffar. Här finns ett gigantiskt produktionsvärde och aningens mindre surrealism än jag hade föreställt mig, men Burton vet nog inte själv om han ska hylla en gammal TV-serie eller skapa en fristående komedi där viss skräckkomedi är temat, men där även de minsta barnen kan sova gott om de råkar se Depp som kultiverad vampyr, maskerad som om han var tagen ur en 20-tals stumfilm. Michelle Pfeiffer som mamma är just passligt vacker och risig för att vara den sista bastionen i en fallande släktsaga och barngeniet Chloë Grace Moretz är oklanderligt perfekt som rebellisk tonåring, men inte ens hon går utan hemligheter i huset. Där det f.ö. spökar, som om detta nu skulle vara en överraskning. Burton verkar vara trött på sina egna påhitt och inte ens Depp som producent lyckas peppa Burton ordentligt.
Welcome home, Barnabas Collins.
Dock, när det tar fart så gör det så med besked. Som bäst är filmen fartfylld och rolig, sjukt skruvad och elegant. Men Dark Shadows lider av några brister som jag inte kan låta bli att peka på. Det första är tempot som Burton inte får rätt. Filmen är för lång och för fokuserad på att göra Depp till litet fånig där han sover i linneskåp eller kliver på väggar. De första 13 gångerna är kul, men sedan blir det repetition som inte är det. Ett tightare grepp om kulorna skulle inte ha skadat och samma sak gäller Burton signum där han ska leva som han hittills lärt; skumt, surrealistiskt och inte som vilken som helst komediregissör som fått för mycket pengar att leka med. Jämte Apornas Planet är detta Burtons vanligaste film, och det är inte bra. Tim Burton ska inte förkasta sin talang på att vara vanlig. I andra vågskålen sitter sedan hans produktion som inte går av hackor. Det ser vansinnigt bra ut och överglänses enbart av skådespelarna som är av världsklass. Jackie Earle Haley i synnerhet - i sin lilla roll - är så besynnerlig och creepy att han stjäl varje scen han är i. Depp gör sin tolkning med stil, men inte med entusiasm. Han behåller en kall engelsk överklasshet, men det skulle ha behövts en extra kick för att göra Barnabas till riktigt rolig. Nu är han sevärd, men inte mer än så. Pfeiffer är suverän och Bonham Carter likaså emedan Eva Green som Angelique kunde lätt ha bytts ut mot någon annan sökande. Jag vet inte vad det är, men Green faller mig inte i tycket. Det är en sådan där obegriplig magkänsla. Hon är vacker och har spelat Bond-flicka, men ändå... Nåja, som balans får vi en dos Alice Cooper (...ugliest woman I've ever seen) och Christopher Lees djupa stämma, så spelerimässigt ligger vi på plussidan.
Here are my terms: Goest thou to hell, and swiftly please, and there may Azmodaeus himself suckle from your diseased teat!
På ett sätt kommer jag att tänka på Beetlejuice då jag ser på Depp som Barnabas. Om inte Michael Keaton skulle spöka i skallen som den ultimata dåren från den mörka sidan, så skulle Depp passa in i den rollen perfekt. Han är galen nog och skicklig nog. Burton & Co kör med vissa insidesvitsar och en hel del verbal skoj för att locka fram leenden hos publiken, men de flesta av dem går de flesta förbi, för låt oss vara ärliga; dagens unga publik är inte speciellt välutbildade på det språkliga området och då man hajar till vad som egentligen sades är scenen förbi sedan länge. De som skrattar och myser till Dark Shadows missar inget, men de som ser filmen som en totalflopp har förmodligen inte uppfattat alla nyanser som Burton kommer dragandes på. Detta sagt är det inte nödvändigt att vara knipslug hela tiden, utan snarare skall man mala sitt korn som man gjort förut och ge sin publik underhållning som står, består och får en att känna sig nöjd med sin investering. Jag är generellt sett nöjd, mycket nöjd, men samtidigt ser jag att så många detaljer kunde ha skapats och omformats bättre för att ge oss en smartare och i synnerhet mer olöst sittande pyjamas. Fru A gäspade sig igenom filmen - och hon är min hemmareferens och en ett typexempel på snittpublik - men hon gillar Depp och höjde till skyarna produktionen och dekoren samt kläderna (modedesigers! Tsk, tsk, tsk!), men ville inte hänga med i handlingen. För mig var handlingen slapp, men adekvat. Mer än så kan man begära, men får man ens detta, så får man känna sig nöjd.
Fiskerinäringen skall återställas, även dagtid
Bland det som knappast ens kan kritiseras finns ljud och bild. Mumma för en hemmabioägare och man missar en hel del om man inte är det. Jag förstår väl att alla inte har tillgång till vare sig 5.1, 7.1 eller 9.1 och gigantiska dukar med projektorer, 3D och rubbet, men en filmupplevelse i hemmet blir 100x bättre då den förmedlas som den är tänkt från första början. Ingen - eller mycket få - filmer skapas för TV-rutan med en eller två billiga bredbandshögtalare inbyggda. Alla filmer skapas för stora duken och de absolut flesta tappar en del av sin glans i hemmet förutsatt att man inte ens försöker emulera en biografupplevelse. Dark Shadows lever inte upp till sin potential om man inte ser den i större format och med minst 5.1 högtalare i bruk. Burtons produktion kräver stor bild och hans ljudupplevelse måste knaka fram såväl fram- som bakifrån. Basen ska nå botten med stil och diskanterna ska klinga rena i öronen. Då får vi en del av det som filmupplevelsen är avsedd att vara. Dark Shadows är mer eller mindre perfekt i sådana förhållanden och det andra kan jag inte skriva om för jag knatar inte ner till pojkrummet i källaren bara för att göra en jämförelse - där finns nämligen en television av äldre modell. Har dock hänt att jag gjort det bara för att...
A/V är perfekt. Inte referenskvalité, men närapå. Bristen på extramaterial är beklämmande och Behind the scenes Focus Points kallar jag inte extramaterial alls. Skamlöst! Slutligen till musiken som är signerad Danny Elfman (vem annars?), men något märkligare än sedvanlig filmmusik får vi inte ta del av. Det känns som att Elfman inte heller har haft hela lekamen med i leken och musiken fungerar, men lämnar inga bestående intryck. Synd.
Did you just call me a hooker?
Teatraliskt och fånigt så det står härliga till. Vitsarna är smarta - ibland alltför smarta - och skådespeleriet är förstklassigt. Depp är alltid en fröjd för ögat och även om filmen inte når höga höjder så ser den förbannat bra ut. Här finns en del satir, en del romans och t.o.m. en del action och sex (dock inte barnförbjudet) som tar kål på vem som helst - om man inte är häxa och vampyr, det vill säga. Men Dark Shadows är inte en typisk Burton-film och det är synd, för det ville jag verkligen ha. Den saknar egentligen en mening och gör vare sig TV-serien eller filmen rätta, men den skulle ha gjort det om Burton fortsatt att vara excentrisk och litet smågalen samt om man klippt filmen litet mer och gett den en spark i röva. Ibland behövs det kill your darling för att uppnå storhet. Eller i detta fall...öhh... störrenhet. Dok sevärd, om inte annat så för Depp & Co:s skulle.
©Janne Ahlgren
skykeith: Den här lockar inte det minsta. Kan inte Burton & Co (Depp, Bonham Carter) ta och lägga av snart? Jag mår nästan illa av alla deras bullhuit-filmer. Yta, yta och återigen yta. Var finns substansen och känslorna?
zunken86: Utmärkt recension! Summerat en helt okej film, dock en av Burtons sämre verk. För att vika av lite från huvudämnet har jag en liten fråga till dig Janne, eller ska jag kalla det en förfrågan... eller snarare flera. Jag märkte i recensionen att du nämnde filmen/filmerna Addams Family, dock har du inte skrivit någon recension över någon av dessa. Finns det lust, tid och vilja skulle det vore det trevligt. Också undrar jag om du har möjlighet att recensera filmerna The Crow (1994) samt Eldflugornas Grav (1988). Det vore guld! //Zunken86
Nyheter
Mors dag 26/5!
