Kampanjer
DVD
Filmguiden
Det sista vapnet - Ubåt I-507
Fler recensioner
Krigsfilm från 2005 av Shinji Higuchi med Kôji Yakusho och Satoshi Tsumabuki.
"Sorglig soppa av dålig CGI och japansk patriotism"
Ibland vill man avvika från den skala som man jobbar med, i detta fall 0-5. Ibland är filmen man kritiserar så exceptionellt tillverkad i sina effekter, att man skulle behöva en längre skala, typ -10 till +10. Noll skulle vara medel, lagom och sådär allmänt intetsägande. Plus 10 skulle vara Transformers, King Kong & Star Wars III. Dagens film, Det Sista Vapnet: Ubåt I-507 måste tillredas plats i den temporära megaskalan och hamnar nu på en föga hedervärd plats -9.
CGi som bäst, hehehe
Inte många filmer hamnar på så låga omdömesbetyg. Ska man hamna på minus 10, så talar vi om Cut-scenes till något urgammalt PC-spel... Monster Truck Madness, eller något liknande. Det Sista Vapnet: Ubåt I-507 eller Lorelei, som den hette vid dopet, är en ynklig krigsfilm, illa tillverkad i alla avseenden och ett sammelsurium av clairvoyance, krigsfilm och patriotisk propaganda. Då dessutom utgåvan inte går att ens dra upp på stora duken utan att få attacker av förbannelse, så hamnar denna film i skåpet från vilken sällan filmer plockas ut igen.
Dramatiska bildvinklar
Atombomben har förstört Hiroshima, men en ensam kapten och hans besättning ska ännu en sista gång kämpa mot amerikanerna för att förhindra nationens totala nederlag. Detta ska ske medelst en psykiskt begåvad kvinna uppkopplad till en U-båt som de uppfinningsrika tyskarna har skänkt till Japan. Kaptenen Masami är en skrivbordsofficer eftersom han motsatt sig Japans användande av Kamikaze-piloter. Nu får han chansen att visa vad han går för. Amiral Asakura, som gett honom befälet, har dock egna ambitioner som går stick i stäv med historiebeskrivningen. Som om nu denna film skulle ha någon verklighetsförankring alls. Dess upplägg, idé och genomförande är av så monumentalt idiotisk klass, att man nästan skäms att se filmen. Att tala on små logiska hål i det hela är att ljuga. Hålen är Jupiterstorlek och det lilla som talar för filmen är att den faktiskt tar slut efter två timmar och att den saknar extramaterial.
Trängda japaner
Men vi ska dock försöka hitta några fördelar i detta äventyr. Vi får finna oss i att finna oss i en alternativ verklighet och att man med gott mod kan skratta åt C-klass produktionen, som försöker vara mer än den förmår. Skådespelarna är asiatiskt yviga och man utnyttjar alla kända U-båtsklyschor som finns. Själva filmen är mer patriotisk än Saving Private Ryans sista scen spelad om och om och om igen. Japanerna bakom filmen skiter blankt i vad eventuella kritiker har att säga om allt detta och kör benhårt ett upplägg som får tårkanalerna att vattnas av depression. Bortkastade produktionspengar, men värre har man sett, det är alltid en tröst. Jag kan på rak arm nämna två krigsfilmer som är avsevärt sämre, Combat Zone, eller American Soldiers som den också heter, var så dålig att jag vägrade se den till slut. Eller Rambo III, som aldrig slutar förvåna mig, så usel är den. Japanerna kommer nästan ifatt med denna undervattensfilm vars bästa stunder är jämförbara med elak nageltrång.
Svettig amerikan
Specialeffekterna och digital-motsvarande är av sådant slag, att man häpnas. I dessa dagar kan 12-åriga grabbar med fantasi skapa bättre CGI på sin hemma-PC än vad japanerna i detta fall klarar av att hosta upp. Okej, det finns några scener som talar för filmen, men de flesta CGI-scenerna är vidrigt dåliga. Lägg till en ljuddesign som är jämförbar med 50-talets sci-fi filmer där man kom på att eko är en kul grej. Detta ligger i kontrast med resten av ljudet som faktiskt ibland skapar rejäla vibrationer, men balansen i det hela är käpp rätt åt träsket!
Uppkopplad häxa
Dvd-utgåvan får mig inte på bättre humör. Jag skådade detta på duk, men färgerna blöder och skärpan är inte på topp. Plattburken visade upp en skapligare bild, men vi talar fortfarande om en flack och intetsägande bild utan stuns. Ljudet är, som sagt, antagligen redan från första början, i obalans och inget som man vill utsätta sig för, såframt öronen är alls korrekt installerade på skallen. Tacksamt nog saknas extramaterial och musiken är förväntat gnissel med bombastiska känsloyttringar och symfoniska patriottoner.
CGI som sämst
Detta är en helt sanslös soppa som svamlar hit och dit och har svårt att hålla sig i schack. Utgåvan är inte bra och ger enbart en besk smak i käften. Men å andra sidan kan jag inte finna någon film i närminnet som så väl skulle vara anpassad för ett småberusat gäng killar som vill skratta hejdlöst och såga ohämmat en film innan de drar vidare till närmaste krog där de blir avvisade av eventuella raggningsobjekt och ejekterade ut på gatan med garderobiärens stövelavtryck i ändalykten. En behandling som även denna film förtjänar. Så illa är den.
© Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag på söndag!
