Kampanjer
DVD
Filmguiden
Die Hard 4.0 (1-disc)
Fler recensioner
Action från 2007 av Len Wiseman med Bruce Willis och Timothy Olyphant.
"Smäller högt och ekar länge!"
Man kunde kort sammanfatta Die Hard 4.0 genom att säga: En analog Bruce Willis kämpar mot digital terrorism. Och det är precis så det är och detta bekräftas i extramaterialet med samma namn. Enastående korkat, totalt befriad från fysiska, psykiska och realistiska \"sanningar\", totalt driven av nimbus och förbannat väl gjort. Faktiskt bättre än väntat! Mycket bättre!
Att vara McClanes blivande svärson är inte en lätt uppgift
För att förstå sig på Willis karaktär John McClane, måste man genomgå en kurs i \"absurda och extrema situationers vara eller icke vara i en karaktärsdriven film\". McClane, som vi säkerligen alla vet och kan utantill, har haft sina moment förut i filmhistorien och har i alla förekommande fall sprängt kassor, hus, flygplan, bilar, städer, dammar och en och annan bov också. Han har fått mer stryk än någon annan karaktär i historien, blött blod som en gris på slakt och svurit som en hora i Marseilles. Hans territorium har expanderat från att först vara enbart ett högt hus till att sedan omfatta en hel flygplats. Därefter tog han sig an en hel stad och nu gäller halva USA som spelarenan. Han har med hjälp av regissörerna John McTiernan (1 & 3) och Renny Harlin avverkat mer folk av daga än ett mindre krig och mängden förstörd egendom är samma som Greklands BNP. Ingen av filmerna kan kallas speciellt smart i sin intrig, men regissörerna har sett till att alla inlagda dollars syns noga på duken. Och själva karaktären har blivit alltmer cynisk, destruktiv och pessimistisk.
En fransk jäkel som man ska akta sig för
Live Free or Die Hard eller Die Hard 4.0 ger oss dock delvis en ny McClane. Bruce Willis är ingen ung tupp längre och hans karriär har egentligen aldrig sackat. Han kunde lika väl ha sagt nej till denna roll, för han behöver inte bevisa något mer. Men han sa till allas glädje ja och men med viss reservation. Och detta kunde han göra som eftersom han är en av producenterna. Han skulle tona ner McClanes extrema levnad. Och helt riktigt, den nya John McClane röker inte längre, han svär inte och hans attityd är mer human till att börja med. McClane är fortfarande den gamla, goda tidens polis som inte har mycket övers för moderniteter, eller för dotterns pojkvän heller, för den delen. Ändå känns han hyggligare och mer tolerant än tidigare.
Willis på topp som John McClane
Uppdraget med att hämta upp en ung datahacker är något som han inte förväntade sig. Uppgiften skulle passa någon direkt ur polisskolan, men som dedikerad detektiv gör han som man säger. Knappt har han hälsat på pojken i fråga då vansinnet börjar. Mängden kulor som viner de första 10 minuterna motsvarar hela Grenada-kriget. Emot sig har han väldisciplinerade mördare, en dessutom fransk och specialist på att överleva, precis som McClane. Kackerlackor och Bruce Willis har vissa saker gemensamt, men då franske Cyril Raffaelli börjar visa vad han går för, så ligger såväl kackerlackor, Keith Richards och Bruce Willis i lä. Och Cyril är the real stuff. Se honom i B13 och ni fattar! I bakgrunden härjar sedan Timothy Olyphant som The Evil Genious, som ska lägga USA på knä och bli rikast i världen. Han har elaka hjälpredor, förutom den franska akrobaten, även Maggie Q, som än väl verserad i actionfilm exempelvis genom sin medverkan i M:I 3, och en hel hög andra betalmördare. USA går mot totalt kaos då boven Gabriel tar kontroll över alla datasystem, men tack och lov finns där hackern Matthew Farrell som kan lösa saker som FBI och Homeland Security inte kan. Problemet är bara alla vinande kulor, stora avstånd och en fråga om kidnappning som måste lösas. McClane löser allt!
Timothy Olyphant är en svag och okarismatisk skurk
Innan det börjar trilla in frågor om en oklippt version av filmen, så kan jag säga att detta är den oklippta versionen och till daga finns ingen annan. Jo, tyvärr alla blodälskare och svordomsfantaster. McClane svär inte längre och p.g.a. kommersiella skäl har filmbolaget beslutat att filmen ska kunna släppas som PG13 i USA. I Sverige rekommenderas 15 år, men här finns inget sex, inga svordomar (förutom den ena man förväntar sig höra) och inga übervåldsamheter som man kan stötas av. I gengäld skruvar man upp tempo från första början till max, öser på en himla massa förnuftsstridiga händelser och drar på med så överdriven action, att man skakar på skallen med ett stort leende på läpparna. Och det finns fortfarande en hel del blod och våld kvar. Absurditeterna är så många att filmen blir med som en tecknad serie än en actionfilm med Bruce Willis. Visst kan en person få stryk, men då vi vet, i synnerhet i dessa dagar, vad som kan hända om man får smörj, blir sparkad eller skjuten. Inte springer man vidare och fortsätter som om inget skett. Willis tål att tappas från flygplan, bli skjuten med minigun, fall från 20 meter på stålstrukturer och dessutom piskad av såväl en som en annan individ. Sår och blod, men inget som kan hindra Bruces framfart. McClane blir en superhjälte utan cape. Hans enda svaghet är hans familj. Och numera har han inga större laster. En liten tröst för die hard Die Hard-fantaster kan vara, att det kommer ut en \"Unrated\" i USA den 20 november 2007 och säkerligen en region 2:a senare, men mer om detta vet jag inget än.
Justin Long bekänner sina synder för Willis
Die Hard 4.0 är inte vilken actionfilm som helst. Detta är den sista biten av bevisning i att Bruce Willis verkligen äger en karaktär och att ingen annan skulle kunna ta över den... någonsin. Willis vet vad han kan och vad han vill. Hans retromodell av polis är ljusår från CSI:s slipade undersökare och tre ljusår från cyberpolisens servernördar. Han är som en Volvo Amazon i en hangar full med moderna japanska stadsbilar. I krock skulle Amazonen få en buckla emedan stadsbilen skulle lösa ut 8 airbags och smulas sönder kontrollerat och efteråt kan man bara sopa ihop plasten som spridit sig runt bilen. Willis går fram med råstyrka och genom gråsten emedan hans motståndare försöker sig på att vara lika tuffa men saknar emellertid såväl erfarenhet som tålighet. Willis personifierar den sortens hjälte som alla vill vara. Man kan få skråmor och slitage, men man är ändå vid slutet av dagen en vanlig människa med jobb, bördor och egen hjärna.
Silent Bob spelar nördarnas ultranörd
Med detta sagt måste jag rikta ett skarpt ont öga mot valet av Olyphant till skurk. Han ser ut som om han var finne (sant!) och stelopererad i kroppen, men dessutom en tvungen och okarismatisk sådan. McClane för sin person vidare i varje film, men skurkarna har haft en lika betydande roll som synliga och karismatiska motståndare. Alan Rickman är seriens första och absolut bästa skurk och Jeremy Irons gör inte en erbarmlig roll, han heller, i den tredje filmen. Renny Harlin castade i sin tvåa flera skurkar varav Franco Nero, John Amos och William Sadler spelade på den onda sidan mycket väl, men där fanns även Dennis Franz på den goda sidan, en man som man hatade mer än skurkarna. Olyphant är en skugga och tyvärr en betydelselös sådan. Willis kan spela över hur mycket han än vill och även Justin Long som hackern ges möjlighet att \"ta i\", men dagens skurk är färglös, intetsägande och så schablonsk att han nästan förstör en del av filmen i sig. De andra smärre rollerna är dock välcastade och gör sitt i Bruce-motorn, men denna Olyphant borde man ha raderat ur minnet innan man började leka med tanken om en fjärde film i Die Hard-serien. Han drar dock inte ner skådespelarbetyget.
Jetplan, långtradare och en kollapsad motorväg. Vad annat behövs?
Regissören är ung och en bra bit från veteranerna McTiernan och Harlin. Tack och lov! Len Wiseman har knappt slutat använda blöja i jämförelse, men har under sin relativt korta karriär hostat fram Underworld & Underworld: Evolution. Båda har dragit åt sin en hel del positiva omdömen och skapat en stor fanskara omkring sig. Wiseman tittar på McClane som på en märklig människa från Mars. Han ser en äldre gubbe som kan, konstigt nog, vrida skallen av sig och ändå fortsätter gubben att slåss. Och så blir McClane i Wisemans regi en amerikansk superhjälte vars varje sekund i bild är betydelsefull. Hans födelsedos av adrenalin har inte försvunnit in i Underworld och han vågar överdriva såväl karaktärerna som händelserna. Underworld utan huggtänder, kunde man säga. Förutom att ingen vampyr är lika durabel som Willis. Men samtidigt gör han McClane till en människa med ett hjärta och bryr sig föga om att berättelsen i sig är helt befängd i alla avseenden. Han bearbetar filmen som om detta var hans personliga sandlåda och han vågar bryta sig igenom ramarna till all vett, logik och vetenskap i jakten på underhållning. Den som inte gillar högar av lik, osannolika biljakter, vapenskrammel i parti och minut samt slagsmål mest hela tiden, behöver inte besvära sig. Denna film och realism ska man inte ens prata om under samma dygn. Bombastisk, kolossal, rolig, snabb och helt absurd. Och ett värdigt slut på en serie, trots att den är mer städad än man förväntar sig. När det är över så sänker sig en tystnad och en liten känsla av att detta var sannolikt sista gången McClane härjar så här kolossalt för att förnöja filmåskådare.
Skurken har den dåliga smaken att hota McClanes dotter
En annan sak som förnöjer är dvd:n. Till att börja med är bilden riktigt bra, i dvd-sammanhang referensmaterial. Kanonbra bild i alla avseende, härlig dynamik och apskarp. Ljudet håller samma måtta och det kan vara bra för ägare till större hemmabioanläggningar att kolla husets struktur efter filmens ödeläggelse, d.v.s. om man spelar högt. Extramaterial finns i hyfsade massor. På disc 1 hittar vi kommentatorspår, deleted och extra scener samt en Gag-reel och musikvideo. Hyfsat sådär. På disc 2 följer en massa mums för folk som gillar extramaterial. Making of, naturligtvis, och så Yippee-kay-yay mother f*****, ett samtal mellan Kevin Smith och Bruce Willis om Die Hard. Kul. Fast litet väl reklam. Fox promotar Die Hard så de spricker i ett segment. Hackare behandlas mer seriöst i ett annat segment. Cyberterrorism tar man upp i ett tredje och Justin Long får sitt eget segment också. I grund och botten bra extramaterial om också förutsägbart och litet väl okritiskt, men detta är vi ju vana vid.
Ja, ja, ingen av de amerikanska datanissarna använder en mus och allt skrivs i koder. Pricksäkerheten är från scen till scen ologisk och amerikanska filmer är fordonsfysiken, oavsett fordonet, helt annorlunda än i resten av världen. Även människorna tål mer. Extramaterialet lämnar i själva verket en öppning för en fortsättning, men som det nu ser ut är en filmikon på topp, slutar med buller och bång och ger oss en film som skapar jävlaranamma i själen, lock på trumhinnorna och ett glansartigt stirrande i ögongloberna. Bästa uppföljaren i serien, utan tvekan.
© Janne Ahlgren
...och Henric Brandt tycker såhär:
Som jag har tagit upp förut in mina recensioner så är 2007 uppföljarnas år, det finns inte många storfilmer i år som inte har en trea eller en fyra efter titeln. 1988 fick världen stifta bekantskap med den vulgäre men duktiga och extremt tåliga polisen John McClane. Han spelades av den då ganska okända Bruce Willis, men då filmen blev en enorm succé så blev Bruce superstjärna. Första filmen är ett mästerverk i sin genre, den är regisserad av John McTiernan som gav filmen en unik känsla. Den är lika humoristisk som den är blodig och våldsam. Första filmen var egentligen skriven till Arnold Schwarzenegger som en uppföljare till Commando, men Arnold ville inte vara med. Två år senare regisserade finländaren Renny Harlin den ännu blodigare och våldsamma Die Hard 2. Del två saknar lite av humorn som första filmen hade men den har ett helt klart underhållningsvärde och räknas som en av nittiotalets bästa actionfilmer.
Bruce som man är van att se honom!
Fem år senare är John McTiernan tillbaka i regissörsstolen och denna gång är det Die Hard hämningslöst som gäller. John McClane är tillbaka i New York han har skilt sig från sin fru och han är alkoholist. Del tre har tillbaka lite av humorn men då Touchstone (Disney) producerade filmen så förlorade John lite av sin forna edge. Sen var det tyst om John McClane ett tag, runt slutet av nittiotalet så började man höra rykten om en del fyra. Då skulle den handla om att Johns vän från första filmen Al Powell (Reginal VelJohnston) skulle bli mördad av några terrorister i djungeln. 12 långa år senare så gör John comeback. Denna gång är det Len Wiseman som regisserar och uppdaterar John McClane till 2000 talet.
Såna här scener finns det gott om!
En liga av internetterrorister utnyttjar ett antal unga superduktiga hackers för att de ska skapa koder till deras kupp. Dessa killar är helt ovetande om vad de egentligen är inblandade i och innan de får reda på mer så likvideras de. Matthew Farrell (Justin Long) står näst på tur för att dödas då det ringer på dörren och utanför står John McClane (Bruce Willis) hans order är att föra Matt till FBI. Terroristerna skyr inga medel för att döda Matt och John är tillbaka mitt ibland ondskefulla terrorister och han är härsknare än någonsin. Sen när terroristernas ledare Thomas Gabriel (Timothy Olyphant) kidnappar Johns dotter Lucy (Mary Elizabeth Winstead), då är det dags att visa vart skåpet ska stå.
Justin Long är lyckligt ovetande om allt som ska ske.
Len Wisman regisserade de riktigt välgjorda vampyr/varulvs rullarna Underworld ett och två, och när jag hörde att det var han som skulle regissera del fyra av Die Hard filmerna så drog jag en lättnades suck. Len har en väldigt specifik stil på sina filmer, det ska vara grandiosa stunts och de ska helst vara gjorda med så mycket verkliga bitar som möjligt och undvika CGI. Detta är något som jag välkomnar i en Die Hard film. Dock är han lite väl förtjust i blåfilter för hela filmen går i blått, oavsett var man är och vilken tid på dygnet det är. Personregi eller personutveckling är det ont om i Die Hard 4.0. Justin Long som spelar datageniet Matthew utvecklas lite från att vara mes till att vara lite mindre mes, men det är allt. Bruce Willis spelar John McClane som vilken superhjälte som helst, det finns ingen hejd på honom, han blir aldrig trött, oavsett om han har alla ben i kroppen krossade så visar han ingen smärta. Han säger bara lite fler oneliners och spöar skiten ur lite fler människor. För att fortsätta på det negativa så finns det en del intressanta nödlösningar i manus som till exempel att den extremt flygrädde John McClane kan flyga en helikopter efter att \"ha tagit några lektioner som terapi\". Inte ens i en fantasi värld kan du riktigt köpa det. Sen kommer den klassiska tjocka datanörden som sitter i sin mammas källare med sina datorer sekvensen. Den scenen räddas lite i och med att det är Kevin Smith som spelar honom.
Timothy utnyttjar alla sätt för att vara med i filmen.
Men nog om det negativa för överlag så är faktiskt del fyra en riktigt behaglig upplevelse. Filmen har helt makalösa stunts, den har riktigt härlig humor och den vågar skoja lite med sig själv och de gamla Die Hard filmerna. Justin Long och Bruce Willis har ett skönt samarbete även om deras karaktärer är ordentligt kliché. Maggie Q spelar en ondskefull hejduk som ger sig på McClane och där får John visa att han fortfarande inte är särskilt politiskt korrekt. Timothy Olyphants skurk är tyvärr den svagaste av skurkar i Die Hard serien, han känns lite för ung, lite för välkammad och inte så ondskefull som man är van med. Han är aldrig i stridens hetta riktigt heller, han sitter mest vid sina datorer. En ljuspunkt är Mary Elizabeth Winstead som spelar Lucy McClane, hon är lika tuff som sin far och mycket av humorn kretsar just runt detta.
McClane version yngre.
DVD håller referenskvalitet, bilden är knivskarp och fin och ljudet är kristallklart på dialog och mullrar så grannarna vill vräka en då saker exploderar. Filmen kommer i en två disc utgåva som är proppfyllt med extramaterial. Bland annat en 90 minuter lång dokumentär om hur filmen gjordes. Det som är tråkigt med Die Hard fyra är att den som så många andra filmer i dagens läge är från pg-13 i USA. Så Bruce får inte svära och vara för blodigt våldsam så det är lite absurt när de svär mer i extramaterialet än vad de gjorde i filmen.
Som slutord kan jag bara säga att den känns som en del i en serie även fast det är ny regissör och tolv år som har förflutit. Till och med musiken har med det gamla temat från första filmen så du känner igen dig och när man hör det för första gången kan man inget annat än le, för då vet man att det kommer bli en helsikes massa action. Rekommenderas trots brister varmt.
Henrics betyg
Manus/handling ***
Skådespelare ****
Regi ****
Musik ****
Dvd *****
Nyheter
Mors dag på söndag!
