Kampanjer
DVD
Filmguiden
Final Destination 5 (Blu-ray)
Fler recensioner
Skräck från 2011 av Steven Quale med Emma Bell och David Koechner.
"Nästan bäst i serien!"
En framgångsrik filmfranchise existerar för att man gör något rätt och inte allt fel. Skulle man sluta attrahera sin målpublik så skulle ingen se filmerna och Amen på det. Packa och gå hem. Gör något annat! Final Destination-serien har lyckats fånga sin publik på samma sätt som Saw, Halloween och Hostel eller någon annan serie där spektakulära dödsfall och småskräck är hela idén.
Dead people on the bus
Final Destination 5 försöker inte designa hjulet igen eller förnya en genre som är ganska så överfull av mediokra filmer. Den har inget manus som får hakorna att falla i famnen och i grund och botten utspelas exakt samma film som 4 gånger tidigare, men med några små justeringar för nymodig teknik och ökad efterfrågan av split, splät och filibombombom. I den meningen gör den sitt jobb suveränt. Dödsfallen är helt vansinniga och väl genomförda emedan manus som håller det hela flytande från scen 1 till sista vägen ut är skriven av folk som uppnått en 10-årings mognad. Men det spelar egentligen ingen roll, för nu och då blixtrar filmen i vändningar och dialog som är helt i kontrast med resten av rutinmanuset. Sådana saker betyder en hel del!
Oh shit, I've seen shit!
Premisserna är som följer. Ett kontorsgäng från en papperstillverkare åker på utbildning och ska med buss över en bro. En av killarna får ståpäls på ryggen och ser inför sitt inre öga hur bron rasar och alla omkommer på kreativa sätt. Stunden efter finner han att han haft en föraning och får 8 personer bort av bussen innan olyckan verkligen sker. Döden (Tony Todd) är inte road av att bli lurad på färska själar och informerar den synske Sam (Nicholas D´Agosto) & Co att man inte kan lura döden. Och så börjar underrikets mästare plocka åt sig av överlevanden på sätt som får vissa att flämta, andra att skratta (!) och somliga att helt enkelt se bort. Jag går inte in på de olika sätten, för i att se dem själv och räkna ut/bli lurad finns hela filmens idé och attraktionskraft.
Imponerande
En dödsscen fick hemmapubliken, bestående av föga underhållen son, fru som äcklades och jag som försökte vara hyfsat objektiv, att hoppa till av överraskning och därtill presenterades en twist som nog fick närvarande publiks godkännande. Två instanser av förundran, om också starka sådana, räcker dock inte till för att bära filmen upp till högre höjder. I serien har man kunnat se vissa scener som verkligen har satt ragg på ryggen varav en berömd bilkraschscen innehållande stockar var en av de mest tilltalande/hemska. I övrigt har serien inte kunnat helhjärtat förvalta originalfilmens goda idé och har mot film fyra flamsat iväg med humor som inte kändes alls okej. Målpubliken för denna film är i första hand amerikanska ungdomar 13-20 år även om filmen har fått en R-rating i USA. I praktiken betyder det att 13-åringar kan se filmen i följe av vuxen, fuck sägs inte mer än max 4 gånger, inget naket och inget uppförande som kan få stackars barn att bli skakade eller nyfikna på droger. Åldersgränserna är en stor sak i USA och man anpassar filmer i hög grad till dessa för här är det frågan om stora pengar. Alltså får man inte visa ett bröst eller passera en inaktiv mus, men det är helt okej att spetsa, splitta och spränga folk så tarmarna flyger i alla väderstrecken. Tala om dubbelmoral, men baksidans baksida är att svenska (europeiska) publiken kan plötsligt anse att filmen är fånig då man inte utnyttjar dess hela kapacitet. Jag är en av dem som inte backar från ett underfundigt dödssätt, men som också blir butter då jag ser att man noga undviker att säga fula saker eller blotta patten bara för att filmen inte ska skapa mentala problem för den vita medelklassens ungar som uppenbarligen får växa upp i rosa bommullshyddor. Sådana detaljer gör mig galen!
You do not cheat death!
Om man nu skulle klara av att frånse amerikanska anpassningar gällande censurering och tåla de facto att regissören är en logistiker som sett till att vissa saker görs i en viss ordning, så finns det tvenne detaljer som mer än något annat stör mig. Det första är inte så farligt egentligen, för här talar jag om skådespelarnas karaktärer som är så stereotypa som man bara kan göra dem. Nu vet jag av egen erfarenhet att alla amerikanska 20-åringar inte är som det porträtteras i FD5 även om det finns riktiga ärkeskitstövlar bland dessa också, men att placera alla olika personligheter i samma film där var och ens specialkaraktärsdrag kommer fram bättre än nödvändigt är obehagligt. I vanliga fall skulle jag inte bry mig, men här finns dragen till för att poängtera och förstärka sympatin eller hatet mot specifika individer. Då skådespelarna inte är speciellt bra blir det nästan pinsamt att se det hela utveckla sig. Men det klarar man av med relativt öppet sinne ifall man råkar ha ett över.
En krok finns för att användas
Vad jag inte kan finna acceptabelt alls är att filmen är inspelad i digital 3D och har visats i IMAX-format i amerikanska biografer. Få av oss har IMAX hemma, men en hel del börjar ha möjlighet att se filmen i 3D. Då man satsat sina surt förvärvade i att njuta av det senaste som filmunderhållningen kan erbjuda är det helt enkelt skam och förolämpning att filmbolaget struntar i att ge ut en 3D-utgåva i Norden. Hur ska formatet och publiken utvecklas om man skiter i att ge det senaste till de som verkligen vill se filmen som den är tänkt. Värre blir det då man ser 2D-utgåvan i fråga och kan se hur filmskaparna har tänkt att 3D-effekten ska se ut från scen till scen. Jag blev uppriktigt sur av detta och jag är ändå inte 3D-filmens absoluta anhängare per se. Jag säger som man brukar göra i tabloidernas löpsedlar: Avgå!. Du som ansvarat för att inte ge oss 3D, avgå genast! Jag drar av en poäng bara för denna saks skull.
Kanske kan man skjuta sig fri ifrån säker död? Tom Cruise kopian försöker i alla fall.
I övrigt är filmen helt felfri i sin bildupplevelse. Apskarpt och dynamiskt. Fina färger och helt enkelt mycket nära referensmaterial. Ljudet håller samma nivå. Inget finljud som skulle få audiofiler att rysa av behag, utan ett aggressivt ljudspår som knappast lämnar speciellt mycket till fantasin. Här finns allt från stillsam dialog till avgrundsbas som kan skaka till kåken å det bestämdaste. Extramaterialet innehåller sedvanligheter och för de mest blodtörstiga finns alternativa scener för ond bråd död. Musiken i filmen gör sin sak, men inte mer än så.
Det här kan inte vara bra
Genomtänkt är FD5 men bara för dem som verkligen kan svälja detta med hull, hår, krok och mask. Jag kan inte, men jag ser nog när man försökt skapa en film som eftersträvar en viss effekt och greppar efter en viss publik. I den meningen är FD5 en smart film som gör exakt det den förmodas och dessutom lyckas överraska några gånger. Det är inte så illa för en standardprodukt. Gillar man de andra i serien finns det knappast anledning att låta bli denna. Ogillar man de andra, ja, då ska man knappast reta sig mer än nödvändigt.
©Janne Ahlgren
shansson75: Snygg recension. Har själv recenserat filmen på min blogg. Ta gärna en kik. http://stefansfilmtips.bloggplatsen.se/2012/01/02/6993999-final-destination-5/ //Stefan
