Kampanjer
DVD
Filmguiden
Ghost Rider: Spirit of Vengeance (Blu-ray + DVD)
Fler recensioner
Action från 2011 av Mark Neveldine och Brian Taylor med Nicolas Cage och Violante Placido.
"Nicolas Cages bästa roll på länge!"
Man ska ta rubriken med en nypa (skopa) salt även om den kanske beskriver en hel del sanning också. Mestadels då Nicolas Cage är i bild och är intressant, är han samtidigt en CGI-varelse med en skalle som brinner och få karakteristiska kännetecken - förutom överspel vilket man inte kommer ifrån då Cage är med i en film, dataskapat eller annars bara. Ghost Rider: Spirit of Vengeance är en rätt bedrövlig film, men är man på humör att se något så fånigt att det nästan blir bra, så varsågod: Här är ett exempel på en film som är så usel att den går på plussidan. Matematik, you see; minus-minus = plus.
Buffys mentors livslängd är inte lång numera i filmsammanhang
Jag har varit riktigt elak mot Nicolas Cage de senaste åren, men vad ska man göra då mannen går från skitfilm till dynga och lägger sedan däremellan ett litet guldkorn bara för att gräva ner sig i träsket ännu mer i nästa rulle. Kan det vara så att hans ekonomiska bekymmer i privatlivet får honom att ta vilka roller som helst och genomföra dem med Fuck it! som motto. Verkar onekligen så, men Ghost Rider: Spirit of Vengeance är ju varken en dokumentär eller en film som skapar rysningar i nackhåren av spänning eller finess. Här är det en serietidningssnubbe som gjort fel val med fel individ i en tidigare film, Ghost Rider, som nu får lida av sin dumhet. Man ska inte skriva på kontrakt som gäller liv och död, i synnerhet då kontraktet framförs av självaste Hin Håle, som lämpligen återkommer även i denna film, men nu spelad av utmärkta Ciaran Hinds. Helvetetsmästaren har lyckats skapa en mänsklig son och för att kunna överföra sina demoniska egenskaper till denna nya Antikrist behövs naturligtvis en ceremoni, men för att genomföra ceremonin behövs ju också pojken och någon logik kan man ju inte ens förvänta sig att hitta i detta.
Cage som ointressant vanlig snubbe
Skulle jag nu ha Djävulens alla krafter så skulle jag framkalla grabben på rätt plats vid rätt tidpunkt och därmed basta. Men nej, det skulle bli en snabb och ointressant film. Nu måste pojken plockas upp av ett gäng utrikiska gangsters och emot sig har de en rabiat mamma och en munkorder som gräver fram Ghost Rider Johnny Blaze med löfte om att häva hans förbannelse om han kan föra grabben till dem för säker förvaring tills tiden för ceremonin har passerat. Blaze är inte sen att anta utmaningen och stunden senare peppras den brinnande demonen av kulor emedan han själv splittrar bovarna med sin glödande kedja och drar i sig av deras själar. En av banditerna är dock seg som attan och får hjälp av Djävulen samt en bit övernaturlig makt också, vilket gör saken en aning komplicerad. Och så fortgår filmen i actionets tecken, folk smulas i bitar eller ruttnar bort, bilar kraschas och maskiner väcks till liv med förödande konsekvenser. Inte många sekunder i filmen går åt att luta sig tillbaka och fundera om detta nu är helt vettigt eller inte. Och inte är det vettigt, inte alls!
Cage som intressant brinnande demon
En högst kritisk kritiker från New York Post beskrev filmens innehåll såhär: Vanligtvis skulle jag vara för att se Nicolas Cages ansikte brinna, men se, Ghost Rider: Spirit of Vengeance är inte en dokumentär. Jag tycker det är vackert sagt och så är ju saken. Filmen är inte helt förankrad i verklighet, logik eller något annat som kännetecknar en bra film som plockar på sig priser och kritikernas stöd. Del 1 i franchisen var dum om också ganska underhållande, men som så ofta blir del 2 en upprepning och man får känslan av att man redan sett allt detta. För att göra filmen billigare på alla tänkbara sätt har man raskt förflyttat händelserna till forna Östeuropa och Turkiet för att film är billigare att göra där. Och det syns. Jag vill påstå att effekterna i del 1 är bättre än i Ghost Rider: Spirit of Vengeance vilket är märkligt eftersom i dessa tider blir CGI bättre för varje vecka som går i filmvärlden. Men helt värdelösa är de inte. Effekterna har en mer serietidningsaktig karaktär och det talar till filmens fördel. Det och att Cage brinner mesta delen av filmen på en MC som heter duga.
Cage spelar aldrig över!
Mamma till Antikrist får stifta bekantskap med flamskallen
Dagens regissörer voro två, Neveldine/Taylor och trots att jag tokgillade deras Crank 1 & 2, så har killarna sedan dess trampat i koblaja som inte går att skrapa loss ur sulan. Ännu märkligare är att filmen är skriven av David S. Goyer som har i sin resumé bland annat Batman Begins, The Dark Knight, The Dark Knight Rises & Man of Steel. Det påstås att mannen har desperat försökt få sitt namn struket från denna produktion, men man är ju inte sena att marknadsföra filmen som en film från en av skaparna bakom xxx. I Sverige har man dock inte tagit till detta knep vad jag har sett. Goyer måste ha varit under allvarlig förgiftning av rusningsmedel och snabbskrivit eländet på en halvtimme för att låta sedan medskribenterna Seth Hoffman & Scott Gimple fila resten i det skick som vi ser helheten. Men vem hostar upp pengar till en bedrövelse som detta? Oh yes, araberna! För där filmpengarna snart tar slut i Amerika finns det mer att hämta i arabstaterna och Imagenation Abu Dhabi har kapital så det räcker och blir över. Uppenbarligen har de inte ännu så mycket erfarenhet att de kan skilja mellan kamelskit och guldkorn, men man ska inte helt förkasta IAD, för här finns filmer som vunnit såväl Oscar som hämtat in gott om vinster till behöriga inblandade: MiB III, Contagion, The Help, Fair Game, The Crazies... Och mer kommer. Ghost Rider: Spirit of Vengeance har inte heller gått back i finanserna, så den har något som de flesta, nästan alla, kritiker hatar djupt; att de delvis har fel i sina fientliga påståenden och tyckanden.
Djävulen har fått stroke
Jag tål inte Cage numera, men Ghost Rider: Spirit of Vengeance är få fundamentalt fånig och så harmlös kvällsmatiné för tonåringar och barnsliga, att jag har svårt att tycka riktigt illa om den. Cages överspel känns nästan lämpligt i sammanhanget där inget är riktigt på riktigt. Man kunde kanske ha hottat till actionsekvenserna en aning med bättre effekter, men redan som de är, är de ganska medryckande. Skrämmande är filmen inte en enda gång, men erbjuder några skratt istället. Man har som publik tonåringar runt 13 år i USA, så splatter finns inte och fuck sägs lämpligen en enda gång så censuren inte sätter Budweisern i vrångstrupen. Folk dör i legio, men sådär överdrivet som man bara kan göra i serietidningar och Marvel gnuggar händer, för man säljer säkert några extra lösnummer bara med denna films hjälp. Jakt, jakt, jakt, övernaturligheter, slagsmål och skottlossning samt ett slut som inte förvånar ens hunden som ligger och sover under TV-bordet. Låt oss erkänna en sak i alla fall: Vi som köper filmen gör det inte för att visa vårt överlägsna intellekt, för att få en kärna till klipsk diskussion eller för att njuta av epokgörande filmkonst. Vi köper den för att vi är litet barnsliga och vill se full fart med hela rummet brakande i eld och bombastiskt ljud.
Och den här Highlandern tycks inte dö hur man än försöker
Ty det är just det vi får för hela pengen. Heldigitalt inspelad så några fel kan man inte hitta i frågan om skärpa eller skit i filmrutan. Ghost Rider: Spirit of Vengeance ser bra ut, t.o.m. så bra att det är för bra, ty även alla halvtaskiga effekter visas i full härlighet. Vem bryr sig? Bilden är knappast referenskvalité, för man har tweakat den för att se spektakulärt ut, inte realistisk. Har man utrymme och möjlighet samt effekt nog att klämma in watter i högtalarpaketet så lär inte hörselgångarna bli normala på en stund. Eftersom filmens karaktär inte ligger på en fronttung dialogdrivenhet är alternativet bombastisk attack av frekvenser från alla håll och kanter. T.o.m subben får sig en rejäl dammavtorkning om den på senare tid har fått vila alltför mycket. Åter, knappast referensmaterial, men vill man ha mycket ljud och mastiga effekter, sök ej mer. Musiken går i samma mastodontkategori som resten av filmen. Något extramaterial finns ej att hitta.
Och så en hel del bilaction!
Summerat då? Man får vad man betalar för. Cage, som antingen är medveten om att han spelar över och gör det med ironi, vilket gör honom till en skicklig skådespelare, eller så är han bara dålig, men som brinnande demon ändå rätt underhållande. Gummit står i lågor och folk decimeras i rasande takt. Vissa scener är spektakulära och andra bara så over-the-top att man knappast kan bli ens arg. Vet vad man förväntar sig så får man förmodligen det. Detta är hjärndöd underhållning och så svår att betygsmässigt bedöma att man objektivt sett skulle ge den noll i alla kategorier utom BD-produktion, men utan att skämmas måste jag ju ändå erkänna, att det finns en underhållningsfaktor som man nästan skäms för, men som nu är närvarande i alla fall och det ger filmen vissa pluspoäng. Finfilm är den inte, snarare den totala motsatsen och som sådan, nåja, WTF, helt okej. Jag vill inte sänka filmen bara för att den är fånig och andra kritiker tycker så. Man får ju faktiskt ta i beaktande att detta är seriefantasi och inget annat.
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag på söndag!
