Kampanjer
DVD
Filmguiden
Grave encounters (Import)
Fler recensioner
Skräck från 2011 av The Vicious Brothers med Sean Rogerson och Juan Riedinger.
"Inga spöken man vill möta i hemmets lugna vrå - eller någonstans!"
Det finns bra underhållning likväl som dålig underhållning - allt naturligtvis från åskådarens perspektiv sett - likväl som det finns bra idéer och dåliga idéer.
Exempel på dålig underhållning (enligt mig): Alla dokusåpor och i synnerhet allehanda idiotfruar och Big Brotherfånerier.
Exempel på bra underhållning (fortfarande enligt mig): Dokumentärer som rör, berör och engagerar. Och bra film - vilket är en smaksak.
Exempel på dåliga idéer: Att se på riktigt ryslig skräckfilm ensam, mitt i natten i ett gammalt, stort hus där folk fötts, levat och dött och att filmen just råkar handla om ett sådant hus. Eller att se om man kan göra korv av sina egna fingrar.
Exempel på bra idéer: Att tillverka bra skräckfilm i verkliga lokaler, men förhållandevis budgetutrustning, nybörjarfilmare och en idé som för det mesta faller vissa i tycke. Att göra om det och lyckas. Och att se på riktigt ryslig skräckfilm ensam, mitt i natten i ett gammalt, stort hus där folk fötts, levat och dött - det är också en bra idé.
Producenten har satt ihop en föreställning av mycket material och han är bekymrad
Nu har man nött ut genren mockumentärer eller realityshows med handhållna kameror till den milda graden att det behövs mirakel för att förnya denna genre på något sätt. I synnerhet då vissa av dessa handhållna filmer har satt ribban mycket högt och spökar ofta i box officetoppen. Likt nya Paranormal Activity 4, som genast rusade till plats 1 i USA, men som sedermera puttades ned med många sköna miljoner i fickan och så går det ju för nästan alla filmer på topp. PA1 är ett praktexempel på hur man gör film för fickpengar och tjänar miljoner. Nu har regissörsparet, The Vicious Brothers (som egentligen heter Collin Minihan & Sturat Ortiz) haft litet mer pengar och utrustning att använda än PA1, men i filmsammanhang struntsummor som man spenderar lätt under en dags inspelningsförsening på något Hobbit-äventyr. Att placera sin skräckberättelse i ett nedlagt mentalsjukhus är inte heller speciellt originellt, snarare tvärtom. Så vad är det då som gör att filmen inte är alls dynga? Och att den rentav redan fått en uppföljare?
Den psykiska experten känner av husets vibbar
Tja, svaret för min del är enkel. I exempel för dålig underhållning finns allehanda ockulta magasin och program, UFO-jägare och undersökare av mystiska fenomen. Den värsta sortens skit som man tutar ut i etern och dessvärre finns det folk som sitter och sväljer allt som om Jesus själv dikterade orden. Förutsatt att man tror på Jesus, vilket jag antar att man gör eftersom man tror på allehanda andra märkliga mirakel. Nåja, vi andra som nog erkänner den historiska personen Jesus existens men betvivlar hans gudomlighet (eller inte är också ett alternativ), och har fötterna på jorden, borde då inte skrämmas av spöken och demoner av alla de slag, men se där finns det ett designfel att hitta i den intelligenta evolutionen, för vi är primitivt rädda och nyfikna för saker som vi inte kan förklara med ren vetenskap eller annan vettig förklaring. Alltså tror jag inte på gastar och demoner per se, men njuter av att bli rädd och skrämd av sådana fantasifoster... vilket är dumt då man är ensam i ett stort, gammalt hus där folk fötts, levt och dött. Och som knakar, knarrar och utövar besynnerliga obyggnadsaktiga fenomen som jag inte alltid har förklaring till.
Ingen man vill möta när man ska upp på natten och pinka
Jag hade inte höga förväntningar inför Grave Encounters, men till min förtjusning greppade den genast tag i mig genom att vara en mockumentär om en mockumentär där man så att säga skickar ett team specialister på övernaturliga fenomen till ett övergivet, stort och gammalt mentalsjukhus där spökliga saker lär förekomma. Trots den allvarliga framtoningen är specialisterna skojare som gör detta som sitt jobb, skådespelare och tekniker och har som uppgift att skapa stämning snarare än att hitta verkliga fenomen. De är på säsong 1 och avsnitt 6 skall inspelas. Hittills har de bara lyckats skapa stämning och de har inte stora förhoppningar att finna gastar och annat pack här heller. De får t.o.m. betala en person för att uttala sig om fenomen som inte har observerats. Eller som efter betalning har observerats. In i byggnaden och upp med statiska kameror samt diverse utrustning och sedan knallar man omkring inlåsta i 8 skräckfyllda timmar tills vaktmästaren kommer och öppnar ytterdörren igen. Yeah right! Naturligtvis har sjukhuset en grym historia att förtälja och man drar ut på spänningen så långt det går, men inget händer.
Jaha, dags för bad
Däremot går tiden ovanligt snabbt och en av teamets medlemmar försvinner. Plötsligt inser de att något jävelskap huserar i byggnaden och det är inte alls av sådan natur att man vill dela rum med den någon längre stund. Fejkarna inser att det inte längre är fejk de dokumenterar och får springa för livet för att inte bli ihjälskrämda. Och skulle det nu bara vara frågan om att bli skrämd, så är det en sak, men då saker och ting blir handgripliga, så sätter man gärna fötterna på ryggen. Problemet är att man inte kommer ur ut hushelvetet. Intensiteten ökar och alla med två knäskålar - och en räcker - kan räkna ut hur det hela utspelar sig utan att jag avslöjar hela manus här och nu. Så egentligen får vi absolut inget nytt, inget som egentligen ens borde synas i massan av likalydande filmer, så varför bry sig? Nja, kanske skall man inte göra det och helt enkelt hoppa över föreställningen i synnerhet då ingen svensk distributör behagat plocka in filmen i sitt utbud (fåntrattar) och satsa på att anskaffa sig en kvalitetsfilm istället.
WTF? Runaway!
Men nu kommer vi till poängen med det hela. Filmen är satirisk nog för att passera löjlighetsgränsen, hyfsat välspelad och entusiastiskt regisserad med sin minibudget och två regissörer/manusförfattare/klippare/digitalartister. Bitvis lyfter man en bra meter från soffan och skall man nu börja jämföra dessa alla filmer som baserar sig på upphittat material, så hör Grave Encounters till de bättre i genren. Men - och här kommer ett stort men - man måste se filmen i rätt förhållanden. Tar man en dag ledigt från jobbet, sitter hemma och käkar kycklingnuggets vid lunchtid och slötittar på filmen samtidigt lär den inte skrämma ens de harigaste individerna som existerar på planetens yta. Men tar man sig tid att se filmen sent på kvällen, ungarna i sängen och lugn och ro i kåken eller lägenheten, så blir upplevelsen helt annan. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men förmodligen funkar det på de flesta. Och funkar det, så funkar det riktigt bra. Faktiskt överraskande bra trots att filmen är förutsägbar och skiljer sig inte speciellt mycket från sina kusiner i genren.
Dvd:n är av bra kvalité, men man får finna sig i att se på gryniga nattvisionsbilder och skakighet så man blir åksjuk. Men det duger. Ljudet är också bra och jag skulle kanske ha lagt litet mer tryck i surrounden, för i stora byggnader med strippade väggar och ekon får det gärna låta litet mer bakom ryggen, så att säga. En enklare Making of finns som extramaterial och musiken ger jag inte många ören för, lika litet som jag imponeras av att spökerier föregås av PA:s brummande ljudupplevelse.
Så lagom roligt att göra fejkprogram
Liten, söt film... kan man knappast säga, men nog så effektiv om man gillar genren. Gillar man den inte så är Grave Encounters a waste of time. Hur som helst - och beaktande att regissörerna är nybörjare - är filmen hanterad med stabil hand. Man tillåter improvisation och om inte annat så kan man ju hoppas att de nuvarande ockulta serierna på TV får uppleva samma öde. DET vore kul!
©Janne Ahlgren
