Kampanjer
DVD
Filmguiden
Greatest movie ever sold
Fler recensioner
Dokumentär från 2011 av Morgan Spurlock med JJ Abrams och Peter Berg.
"Sälj dig själv!"
Att göra film kostar pengar. Även den erbarmligaste lågbudgetfilmen behöver stålar för att bli till och man tager oftast vad man haver. Ibland betyder det att man måste sälja sin integritet och mot sina principer visa reklam i sin film, det som vi kallar Product Placement. Två utrikiska ord som för vissa individer betyder att vi såld våra själar till kommersialismen, globaliseringen och ägs numera av giriga affärsmän som får bestämma över våra livs alla aspekter.
Det finns en viss sanning i detta och då man skådar de hemskaste exemplen på produktplacering i film behöver vi inte gå långt hemifrån, för våra svenska polisfilmer är prima exempel på hur illa det kan bli. Men så måste man backa en meter eller två och skåda saken i ett litet annat ljus. Filmskapare som har en vision han kanske inte pengar att skapa sin vision och då producenten inte heller kan hosta upp en halv mille för att huvudrollsinnehavaren ska kunna glida omkring i en Lexus och dessutom skrapa färgen från dörren på den. Då stiger Lexus Sverige fram och säger att vi kan låna ut en bil eller två, men då måste ni se till att...!!!
Och Lexus får gott om tid i bild. Fastän reklamen inte uppfattas som reklam av alla sitter det några i salongen och tycker att det var ju en jävla fin bil, det där. Kanske fem personer köper bilen och då har produktplaceringen burit frukt. Så enkelt är det. Tyvärr i våra svenska polisfilmsfall är det inte bara Lexus (eller annat bilmärke) som syns övertydligt. Vi har hotell, flygbolag, mat, dryck, kläder, kreditkort, bensinmackar, IKEA eller något annat som finns där av en orsak, nämligen produktionspengar och -produkter. Man kan inte kalla det för otillbörligt gynnande då det är helt klart att man köpt annonsplats för sitt engagemang om det så är reda pengar eller varor.
På sikt kan detta förfarande leda till mycket tråkigheter och tandagnisslan. Förenklat och riskfyllt kan detta betyda att mycket av den kreativa processen kan flyttas från konstnären till den som säljer penseln. Reklam i TV brukar folk avsky sådär i största allmänhet. Reklammakarna vet detta och söker nya vägar till att göra folk medvetna för sina produkter. Lättast är att klämma in dem i serien som avbryts 4 ggr i timmen av reklam som ingen vill se på. För rätt summa kan man få sitt juicepaket i bild och i näven på en stor stjärna vilket har ett reklamvärde utan dess like. Pengafolket har svårt att tacka nej till några extra miljoner dollar och skulle stjärnan bråka om saken finns det säkert kontrakt som säger att sådana fasoner kan straffas med kännbara neddragningar av lön och/eller engagemang. Morgan Spurlock som inte är blyg av sig har tagit fasta på produktplacering och ger sin egen syn på saken i en dokumentär om just produktplacering i film.
Hans idé är att göra en film om hur det går till då man ska göra en film utan egna pengar och helt beroende av produktplacering. Spurlock säljer sig själv, sin integritet och sin film på kommersialismens altare för att skapa sin film. Eller? Nej, Spurlock är smartare än så och trots att hans film drivs med pengar från 15 olika företag så faller bilan på finansiärerna snarare än Spurlock själv. Mannens idé är att få finansiering men också att visa hur det hela går till, vilka krav som ställs på filmmakaren och t.o.m. vilka humoristiska uttalanden han fick eller inte fick göra. Spurlock navigerar dock skickligt igenom fällorna som finansiärerna lagt ut och t.ex. förbudet att skämta om Tyskland för att den officiella filmbilen Mini Cooper ägs av BMW är en vits i sig som man inte ens behöver orda om då kontraktet är så urfånigt. Spurlock talar om kreativ korruption och kreativ kompromiss. Han köper plats på skol-TV och kommunens staket för att göra reklam för sin film samtidigt som han bara dricker POM och går i Merrill-skor. O.s.v. Till råga på allt är det ruskigt roligt. Inte ens Spurlock själv kan hålla sig för skratt. Men de flesta finansiärerna är gravallvarliga, för pengar skämtar man inte om.
Reklam i film är en sak och trots att vi hoppade högt då vi fick se det värsta i svensk filmhistoria (Hamilton/Statoil) så har vi sakta accepterat att produkter vi känner igen kommer att existera i film. Nu talar vi inte längre om ikonisk produktplacering som vi ser nästan framemot (James Bond/Omega/Aston Martin/Ford o.s.v) utan psykologiskt utformad smygreklam vars syfte är att ta sig in under huden och in i det undermedvetna. Reklambyråer har fortfarande professionella reklammän i sina lönelistor men likväl finner vi bland personalen psykologer, beteendevetare och neurologer som verkligen kan se under ytan. Och hur intelligenta och kritiska vi än må vara kan reklamens upphovsmän snart överlista oss och förgifta oss långsamt med information som vi inte har beställt eller ens vill ha. Spurlock snuddar vid tanken och lämnade mig med en krypande känsla av paranoia. Och jag som avskyr reklam i den milda grad att jag inte skulle ens ta ett supervälbetalt jobb på en reklambyrå om jag så erbjöds det på bara knän. Men jag har en Omega Seamaster och skulle knappast ha det om inte James Bond skulle knalla omkring med en. Jag har också en Victorinox som Jake Gyllenhaal har i Source Code. Vadå, jag är mänsklig, och svag! För klockor. Och uppenbarligen smygreklam.
The Greatest Movie Ever Sold har inte samma pondus som mannens chockreportage Supersize Me. Han är mestadels rolig att lyssna på men övertydlig så man tror att filmen är direkt riktad till under- och medelklassamerikaner som inte kan tänka själva. Nu kan man tro att jag inte jämställer amerikaners intelligens med européers och det gör jag inte heller. Av tradition serveras amerikaner med mer Info For Dummies än vi i Europa är vana vid, men klart att det finns intellektuella människor i USA. De filmskapare som Spurlock pratar med är exempel på sådana. Spurlock belyser en sanning som vi kommer att få se spridas ut mer och mer, men ibland är han litet ofokuserad och tillåter sig bli väl så skojig på filmidéns bekostnad. Hur som helt väldigt sevärd!
©Janne Ahlgren
