Kampanjer
DVD
Filmguiden
Grotesque
Fler recensioner
Skräck från 2009 av Kôji Shiraishi med Tsugumi Nagasawa och Hiroaki Kawatsure.
"Vidrig, sadistisk och meningslös!"
Ja, jag måste erkänna, att då det gäller filmen Grotesque, så befinner jag mig på djupt och ganska okänt vatten. Jag tillhör inte målgruppen - och sanningen att säga har jag svårt att ens föreställa mig vem som kan njuta av den här sortens underhållningsfilm. Men vad vet jag? Jag kan bara spekulera i saken och jag har kommit fram till, att målgruppen är de nyfikna som inte backar inför tortyrporr. Vem vet, kanske dessa individer rentav njuter av att få se sadism och förnedring. Där börjar min fördomsvågskål tippa kraftigt åt det hållet där förtjusningen blir, tja, allvarligt patologiskt.
Sadistens lekkammare
Jag utmanar här och nu alla läsare att i en artikel på +800 ord att förklara för mig och andra varför denna film är bra och varför man ser på den. Man får skriva under pseudonym, men verkliga personuppgifter måste lämnas i vanlig ordning. Redaktionen garanterar anonymitet. Skicka bidraget till dvd@discshop.se. Den bästa motiveringen publiceras i artikelsektionen.
Närmare besiktning av det kvinnliga offret
Till dess får ni hålla till godo med min åsikt om saken. Det hela handlar om ett ungt par, nyträffade och kidnappade av en galen man. I en källarliknande lokal utsätter han paret för förnedring av sexuell och fysisk karaktär, han torterar dem på grövsta möjliga sätt och snart får vi veta att han gör detta för sin egen nöjes och sexuella tillfredställelses skull. Mitt i allt ändrar han sig och vårdar de svårt skadade bara för att åter ändra sig.
Hemskheterna låter sig inte väntas på
Det finns en lövtunn historia här, så simpel att man inte bryr sig. Det finns ingen utveckling av karaktärerna och hela filmens dragningskraft ligger i att visa så grova övergrepp och våld som möjligt. Och visst är Grotesque vidrig i sin beskrivning av våldet och förnedringen. Men till skillnad från Hostel & Saw har den ingen egentlig berättelse. Dess narrativa del är så tunn så den knappt finns. I jämförelse med de andra nämnda är det som att jämföra Ben Hur med en Chipsreklam som irriterar mer än informerar. \"Nöjet\" som Grotesque förmedlar till de som gillar detta är helt enkelt sadism för sadismens skull och sanningen att säga förstår jag mig inte på detta. Jag förstår att man är nyfiken, det ingår i människans primalfunktioner, men att njuta av sexuellt tvång, tortyr och brutalitet går över den gräns som jag är villig att uthärda.
Kirurgens favoritredskap, motorsågen.
Men jag såg filmen och av vad jag kan se är vissa klipp så pass tydliga, att jag misstänker att detta kanske inte är den absolut oklippta versionen. I så fall är ögonscenen i Den Andalusiska Hunden mer slående, men Grotesque är ändock genomsyrad av ont blod och det känns helt enkelt inte bra. Nu har vi ingen vuxencensur i Sverige längre, men lagen är luddig då det kommer till våldsporr och i synnerhet tvingande sådan. Grotesque pendlar farligt nära, men är ändå medvetet på \"rätt sida\" för att inte bli bannad i alla länder. Det räcker med några. Brittiska puritaner har avslagit filmens intåg och norrmän förbjuder allt som inte håller Teletubbies-måttet. Och inget är så bra som publicitet, även negativ sådan. I detta fall är Brittiska nejet en marknadsföringsfördel som annars skulle kosta hundratusentals kronor i reda reklampengar.
Se Den Andalusiska Hunden istället!
Mannen bakom spektaklet är Shiraishi Koij, en relativ nybörjare vars ambition har varit att få filmen bannad från biograferna. Inga problem. Filmens anhängare är inte de som går på bio med sin dejt. Koji uppskattar den framgång han fått genom den kontrovers som filmen skapat, men uppmanar i en intervju att inte efterapa filmens tema. Gott så, men själv sparar han inte på krutet och filmens splatterinnehåll är säkerligen tillräcklig för att få även de mer härdade blodsprutefantasterna att le brett. Jag säger absolut inte nej till splatter, men jag skulle väl vilja veta vad som är den djupare tanken bakom denna film. Jag kan inte se att motorsågstortyr skulle vara avgörande i saken, för sanningen att säga kan vem som helst med litet fantasi skapa en våldspornografisk skildring utan en röd tråd. Kojis röda tråd tycks ha hamnat rejält i skymundan.
Slutet är nära
Det finns dock, långt under lager av blod och äckel, en japansk tradition. Filmen är minimalistisk och skådespelarna gör absolut inte illa ifrån sig. Och jämför man med andra supervåldsamma, japanska filmer, så finns det verk som håller sig på samma nivå och t.o.m värre. Grotesque är dock en hopplös film. Det finns knappast en ljusglimt i det hela och även då lamporna tänds, så känner man obehag. Extrema närbilder och med en sparsmakad dialog kör Koji scen på scen av samma innehåll och till slut är man bedövad. I min mening är detta inte en bra faktor i en film. Jag gillar att bli andlös, slagen och överraskad av den film jag ser, men Grotesque åstadkommer bara en suck. Och en undran varför man låter sadism i closeup bestämma över en mer känslomässig insats.
Dvd:n är inget att hurra över. Bilden är som bäst på bra VHS-nivå och ljudet når inte mycket längre, det heller. Extramaterialet består av trailers och musiken i filmen är som väntat lika slarvig som det känslomässiga djupet i filmen.
En stund av förvåning
Nej, jag gillade inte Grotesque. Den gav mig absolut inget annat än en känsla av hopplöshet och illamående. Jag är inte emot splatter, men Grotesque är meningslös, spekulerande och helt enkelt för simpel för att tillföra något som jag som konsument kan njuta av. Säkerligen har filmen en anhängarskara och en målgrupp, men jag för min del nöjer mig med att ha sett filmen en gång och aldrig mer. Däremot diskuterar jag om den säkerligen många gånger och då har den ju i och för sig uppnått någon sorts mål. Så det kan bli!
©Janne Ahlgren
