Kampanjer
DVD
Filmguiden
House of the Devil
Fler recensioner
Skräck från 2009 av Ti West med Jocelin Donahue och Tom Noonan.
"Bra försök, men medelmåttlig film"
House of the Devil orsakade en aning ögongnugg och funderingar då den hamnade i min avspelningsutrustning. Jag var helt säker på att filmen var från 2009 med det hela såg ut som om den var från 1970-talet, kanske en bit in på 80-talet. Då jag inte hade några som helst förhandsuppgifter om filmen antog jag att jag sett årtalet fel och fortsatte titta som om det var en film från forntiden.
House of the Devil ser gammal ut och det finns en orsak till detta. Filmen är dock från 2009, precis som jag ville minnas. Detta faktum fattade jag först då jag kollade saken på omslaget och IMBD. Ti West, upphovsmannen som skrivit, regisserat och klippt filmen, har med vilje gjort en film som emulerar gamla tiders stil. Frågan är egentligen: Varför? För att hylla 30 år gamla slashers? För att få filma som om man använde en 16 mm kamera? För att...? Jag vet inte, men faktum är att House of the Devil lurade mig, för så väl var den gjort i gammal stil, att jag drog mig till minnes VHS och udda horrortitlar som man samlade på sig i parti och minut.
Själva berättelsen är enkel. Flicka får jobb som barnvakt i ett hus ute på landet. Väl där - efter en del strul - visar det sig att barnet är i själva verket en gammal mamma och att denne finns någonstans i övre våningen. Paret som hyr in henne sticker iväg för att kika på månförmörkelsen. Yeah, right. Flickan börjar känna att allt i huset inte är som det skall, konstiga ljud hörs och det hela börjar kännas synnerligen olustigt. Och med all orsak, för snart händer det saker som inte är så nöjsamma i det stora hela. Kvällen blir en kamp för överlevnad och en obehaglig makt blandas in i spelet.
Omslaget hyllar filmen med många superlativer och tittar man på den allmänna opinionen bland kritiker, så har större delen av dessa uppskattat filmen högt. Jag har personligen litet svårt att se varför. Visserligen håller Ty West inte på med att tokhylla en genre eller med att bygga korthus av klyschor och han tar gott om tid på sig att konstruera upp spänning och obehagligheter, men på något sätt kändes filmen - trots sin nyskapade gammalmodighet - litet väl seg. I jakten för att inte köra med arketyper av onda människor eller oskyldiga ungdomar har Ty West koncentrerat sig på att försöka bygga upp en atmosfär som skrämmer. Först subtilt och sedan mer rakt på sak. Men innan han kommer till skott har en bra bit över halva filmen segat sig fram och klimaxen i slutet är vare sig överraskande eller speciellt givande.
Det finns dock en del egenskaper som gör att man älskar filmen. Tempot är en av dessa egenskaper. Det hela går på tok för långsamt för att få mig att se filmen som en bra horrorfilm. Samtidigt erbjuder detta långsamma tempo möjlighet att leva sig in i flickans situation, undersöka huset och samla på sig en sakta krypande känsla av obehag. Då saker sedan börjar hända, så går det undan. Vissa scener har ett högt chockvärde och de som har anlag för klökmage får nog titta åt andra hållet vid ett par tillfällen. I och för sig är dessa några scener av obehag inte speciellt märkvärdiga i jämförelse med moderna horrorfilmer, men det finns något speciellt med Ty Wests retrostil. Kanske väcks det en minnesbild i det undermedvetna där alla gamla VHS-skräckisar ligger och vilar på vinden. Kanske fascinationen har att göra med minnesbilder snarare än det som filmen i verkligheten erbjuder. Nå väl, jag som är en vän av gamla ting accepterar dock House of the Devil, men inte utan en hel del reservation. Ty West gör rätt i att dra ut på finalen, men lyckas inte krama riktig skräck och spänning av sista fjärdedelen då saker och ting börjar hända. Häri ligger filmens absoluta nackdel.
Visserligen skall West ha en eloge för ett bra försök. Han lyckades lura mig en bra stund. Sanningen att säga skulle jag dock ha föredragit en mer modern film. Inte minst på grund av hur materialet ser ut. Vill jag se brus och odynaminsk bild så kan jag plocka fram mina gamla VHS-kassetter. Jag vill inte se sådana saker på en modern dvd-disc. Ja, ja, det finns en orsak, och filmen är inte i sig misslyckad bara för att den implementerar en långsam takt och halvtaskig bild. Nej, men jag skulle hellre ha föredragit något som inte resulterade i en ganska fånig final oavsett om intentionen var bra. Och då det hela ser ut som tidigt 80-tal även i bild, så blev filmen en liten besvikelse. Ljudet är bättre än bilden, men långt ifrån bra. Extramaterialet ger en liten titt bakom kulisserna och avslöjar att det hela är en digital skapelse trots att den ser ut som 80-tals lågbudgetfilm. Musiken är ju rätt kul. Den lyckas förmedla en retrostämning nästan bättre än bilden.
House of the Devil är en film som vill väl och som till en del levererar ett filmskapande som inte är så hjärndött som de flesta moderna teen-slashers som finns ute på marknaden. Dessvärre förefaller House of the Devil vara ett experiment i stil mer än en engagerande film och sina fördelar trots blev resultatet litet oengagerande. Inte dålig, men inte heller trollbindande.
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag 26/5!
