Filmguiden

Asiatisk film från 2010 av Jee-woon Kim med Byung-hun Lee och Min-sik Choi.

4.2 - Recension av: Janne Ahlgren

Handling/Manus

Skådespelare

Regi

DVD-produktion

Musik

I saw the Devil (Blu-ray) (recenserad)

Köp

169 kr99 kr

I saw the Devil

Köp

149 kr99 kr

I Saw the Devil (Video on Demand)

Hyr

29 kr

"Magomvälvande film om hämnd utan gränser"

Det är inte ofta denna recensent finner sig nästan mållös och med hakan lätt hängande på bröstet. Kanske om jag en gång i mitt liv skulle komma ihåg min bröllopsdag så när som på en månad, och få beröm för detta, skulle jag förmodligen fastna i en likadan pose och total tystnad - en stund - men att en film gör detta hör inte till vanligheterna. Det ska vara en korean för att Eders Trogne blir skakad och omrörd.

Början i filmen är inte trevlig

I dessa dagar ser man våld i så gott som alla filmer som tillverkas. De mest extrema är så extrema att de blir fåniga. Armar och ben strittar till höger och vänster emedan ansikten rycks ur skallarna och hjärnsubstanser sprider sig bland partimedlemmar. What ever, vi har sett det förut. Ska man bli uppskakad av våld, så behövs det något som inte varje våldsfilm innehåller. Vad kan det vara? Mer blod? Knappast. Finurligare sätt att avrätta folk? Nej, finurlighet kan ha sina poäng, men filmen är fortfarande underhållning. Däri ligger också svaret. Då en våldsam film inte längre är underhållning, så kan den ha nått en punkt där åskådaren blir skakad av vad han/hon ser. Jag blev det. Inte chockerad, men nog så tagen att jag var tvungen att gnida ögonen en stund för att bli av med vissa av filmens bilder.

Agenten inser att han förlorat sin älskade

I Saw The Devil är inte en skräckfilm i övernaturlig anda trots att titeln kan luras en aning. I grund och botten talar vi om en hämndhistoria, men dyker man litet under ytan så är filmen en hel del mörkare och brutalare än 98% av alla hämnaräventyr som vi hittills har sett. En gång i tiden satt Charles Bronson ett ansikte på den ultimata hämnaren och expedierade sin familjs mördare obarmhärtigt, men i jämförelse med hämnaren i I Saw The Devil var Bronson en snäll farbror. Men det är klart, för snart 40 år sedan var Death Wish ganska uppskakande, den med.

Den osympatiske mördaren

I Saw The Devil berättar en ganska märklig historia om en seriemördare som av en slump och impuls råkar ta livet av en (hemlig) agents gravida fru. Agenten blir helknäckt och tar ledigt för att finna mördaren som toppar en ganska kort lista. Han svär på att orsaka mördaren en långdragen och smärtsam väg mot det definitiva slutet. Då han hittar mördaren misshandlar han denne svårt, men släpper honom fri igen bara för att upprepa proceduren om och om igen. Fokus ligger dock på denna onda figur som dödar utan att blinka och slår ner alla som kommer i hans väg på något sätt. Agentens jakt tar honom även till andra suspekta individer och man börjar undra vilken sorts folk det bor i landet som producerar så trevliga små bilar som Kia och Hyundai. Psykopater, sociopater, kannibaler och andra obehagliga typer. Regissören Jee-woon Kim bryr sig inte om vissa brister i logik utan kör på med våld som får magsäcken att krampa.

Agenten hittar snabbt rätt gubbe

I Saw The Devil är inte en film för alla. Fru A lagade sig ur rummet inom de första 10 minuterna och den gången hon stack in skallen igen för att fråga om det fick vara kvällskaffe höll man på att våldta en kvinna rätt grafiskt och huvudet försvann igen. Och inte blev det något kaffe heller. Klart är att det finns folk som kan se detta oberörda och även skratta åt händelserna, men jag hade svårt att finna någon som helst komik i filmen, lika litet som jag kunde finna sympatier för någon annan än offren i berättelsen. Agenten hämnas som en sann sadist och gränsen mellan hämnd och seriemördarens preferenser blir en aning suddig. Samtidigt förstår man motivet till agentens gruvliga vedergällning, men det är trots allt svårt att förlika sig med det som sker på duken. Trots att våldet och historiens vändningar är ganska repetitiva och förutsägbara förefaller filmen dock ruggigt realistisk jämfört med exempelvis Saw och alla dess uppföljare. Dessa filmer är underhållande, I Saw The Devil är det inte. I det faktum ligger hela filmens styrka. Detta är en film som berör.

Regissören har tidigare visat exempel på hur man tar en genre och vrider den till något som inte är helt nytt, men som är så annorlunda på ett familjärt sätt att man blir helt paff. Jag drar mig (helst inte) till minnes A Tale of Two Sisters som 2005 fick mig att brista ut i hyllning och utsagor som Det mest skrämmande jag någonsin sett! Den meningen är inte helt aktuell längre, men filmen hamnar bland de fem bästa/värsta jag skådat och överlevt. Chockvärdet var avsevärt och en senare tittning för ett halvår sedan gjorde inte saken annorlunda. Sedan kommer en sjukt skruvad western/dieselpunk-komedi som inte påminner om något annat och bilden av ett regissörshuvud med lösa skruvar blir allt tydligare. Lösa skruvar är inte alltid illa, för filmindustrin behöver folk som inte är konforma. Och nu I Saw The Devil som inte är rolig att se och som plockar moralaspekten ut ur ekvationen, så åskådaren kan själv bestämma vart filmen skall luta. Detta är ett vågspel, för en del av publiken kommer att se filmen som våldsporr och hyvla discen fram och åter över de mest blodiga scenerna emedan en annan del känner helt enkelt obehag. Den tredje kategorin placerar förmodligen filmen i kategorin för stilövningar i en överexploaterad genre och tycker varken bu eller bä om saken och några andra reaktioner kan jag inte ens komma på.

Den här individen vill man inte hitta i sin garderob

Där filmen är helrätt eller helfel - beroende hur man ser på saken - är bilden en upplevelse som väcker några frågetecken. Bitvis ser det ut som om man bytt utrustning mellan de olika scenerna och extrem finbild varvas med lätt vattniga bilder och kvalité som hör hemma i dvd-världen. Skulle hela presentationen ha varit konstant så skulle filmen förmodligen ha hamrats in ännu mer i skallen, men nu gick det energi åt att förundra sig över bildpresentationen. Jag är ganska säker på att de allra flesta inte bryr sig eller ens märker vad jag talar om men uppe på duk var detta min upplevelse. Ljudet hamnar i samma fack och här kommer naturligtvis ett främmande språk in i bilden. Man vet inte riktigt hur det ska låta, men man vet varifrån det skall komma ljud. Och ljud kommer aktivt från alla högtalare, men någon bred ljudupplevelse är det inte frågan om. Dåligt med lågbas och tunn i mitten även på DTS-spåret. Så kan man säga. Inget extramaterial. Omslaget anser att filmen kommer från regissören till Oldboy men det stämmer ju inte. Det var ju Park Chan-wook. Däremot spelas seriemördaren av Oldboys Min-sik Choi. Musiken i filmen varierar från hissmusik till heroisk dramamarsch. Konstigt, bara så... off.

Många närbilder, många obehagligheter

I Korea klipptes filmen för att få visas på bio. Dessa klipp lär inte finnas på utländska kopior inklusive denna. Skådespeleriet är överlag utmärkt och risken finns att seriemördarens ansikte spökar i drömmarna. En obehagligare typ får man leta efter trots att han rör sig i kretsar där obehag är något som man äter till frukost. Sevärd, men varning för de känsligaste. Kanske inte den film man ska köra på första dejten. Eller ja, det beror på hur man är lagd.

©Janne Ahlgren

• Kommentera