Kampanjer
DVD
Filmguiden
Intruders (Blu-ray)
Fler recensioner
Skräck från 2011 av Juan Carlos Fresnadillo med Clive Owen och Carice van Houten.
"Liten och ganska smart, men inte mästerverk"
Att se på en annans mardröm då det är på film kan vara nog så roande, störande och adrenalinframkallande, men att ha egna mardrömmar är verkligen inget kul alls. Vissa är dessutom benägna att se på sådana mer frekvent än andra och man kan bara undra varför. Själv hade jag mardrömsproblem efter att jag sett Pinocchio (!) för 45 år sedan, men efter det har de tråkiga, nattliga episoderna varit ganska få. Men alltid nu och då... jäklar!
Med tre egna barn har man upplevt otaliga mardrömsnätter då ungarna har vaknat och sett saker som man sedan hyssjar bort med vuxna förklaringar och koll under sängen och i skåpet. Inte sällan är man mitt i natten helt slut själv och vill bara gå och lägga sig igen, men hur många stannar upp och funderar om barnet verkligen är skräckslaget över något hon/han stenhårt tror på eller om bortförklaringarna fungerar fullt ut. Då man som förälder har fått uppleva låtsasvänner och kaffekalas med en massa fantasifigurer, så kan ett nattligt monster vara bara en i raden av påhitt. Men tänk om det inte är det? Idén är långt ifrån originell i filmsammanhang och inte är den det i Intruders heller, men här finns element som gör filmen till en mestadels intressant produkt och bitvis rysningsframkallande ordentligt.
Hålansikte är en varelse som finns i skuggorna och som ingen kan se, men kallar man på honom genom att säga hans namn, så kommer han fram och hans agenda är att skaffa sig ett ansikte, för han har inget eget. Det hela börjar i Spanien där en ensamstående mamma och hennes son får uppleva hur Hålansikte börjar attackera såväl sonen som mamman och trots inblandning av kyrka och all välmening blir situationen ohållbar. I England sker samma sak, men nu är offret en 13-åring flicka som börjar uppleva att någon befinner sig i hennes rum och trots pappans (Clive Owen) försäkringar om att allt är bara en dröm blir flickan fysiskt attackerad och pappan tar t.o.m. upp jakten på förövaren som är klädd i grova kläder och huva som täcker huvudet samt tycks inte ha något ansikte. Polisen kopplas in och huset utrustas med det senaste inom säkerhetsutrustning, för nu anser man vare sig från familjens eller från polisens sida att det är frågan om en dröm, men snart blir det klart att vad som än sker med den lilla flickan, så är inget speciellt övernaturligt och pappan får ta skulden till en stor del. Man anser att det finns anledning att tro att flickans hysteri smittat av sig på pappan, men någon förklaring till att flickan nu lider av svår trauma är det ingen som kan ge.
Regissören är spanske Juan Carlos Fresnadillo som hittills är mest känd för en annan skräckfilm, nämligen 28 Veckor Senare och är aktuell som nystartare av Highlander 2014. Fresnadillo kan det där med att bygga upp spänning och dessutom på ett visuellt imponerande sätt. Hans nattliga spöke är inget man vill ha krypandes i sitt eget hem och då skräcken slår in upplever jag det som hårresande, men där Fresnadillo gör ett gott arbete visuellt, så haltar manus en aning, vilket ju är tråkigt. Regissören har inte bråttom. Han bygger upp berättelsen med tålamod och använder sig av skuggor och kontraster och gör hemmets trygga vrå till en plats där man inte vill vara. Berättelsen hoppar dock mellan den spanska händelsen och den engelska och bryter förtrollningen litet väl abrupt nu och då och där Spanien tar hjälp av präst är den engelska terapeutens åsikter de samma, men den konstrasten känns väl konstruerad för att passa in någonstans mellan exorcism och modern terapi för galenpannor. Figurens övernaturlighet blir ifrågasatt och det är inte bra för berättelsen.
Som så många, många skräckhistorier börjar det hela perfekt för att sedan glida in i förklaringar som man har litet svårt att tro på. Tack och lov arbetar Fresnadillo med stil och istället för många hopp-sekvenser skapar han stämning och för mig är det mer skrämmande än plötsliga skrämseltekniker som är enkla att framföra. Men med det följer ett dilemma som inte är bra för filmen, nämligen att den blir en i raden av mysterier som man nog kan njuta av, men som inte attraherar en större publik. Filmen skrämmer, men är inte modernt skrämmande för en bred, betalande publik. Den är aningens för hoppig i sin berättelse och trots att man vrider och vänder på slutmomentet, som är ganska överraskande, så blir slutresultatet medelmåttligt underhållande. Skådespelarna är mycket bra i sina roller, barn som vuxna, men det hjälper inte då helheten blir råddig. Inte ens regissörens säkra stil räddar filmen från att bli mer än någorlunda engagerande. Stilen är helrätt, men manus matchar inte regissörens talang.
Detta sagt är Intruders en liten och bitvis effektiv film som nog är av hög kvalité vad det gäller produktionsvärde. Det ser bra ut och den klarar av att jonglera både religion och modern vetenskap ganska väl genom att hålla sina fötter på en mänsklig nivå. Man har tänkt smart, men inte smart nog, men man har också undvikit att göra filmen till ytterligare en av dessa dumförklarande skräckrullar som prånglas ut i tid och otid. Fresnadillo använder sig av skräckelement som man som barn känner till och har man alls något minne av sina egen barndom och vad som skrämde en, så kommer man väl ihåg alla skrämmande skuggor, mörka klädkammare och monster som kunde tänkas gömma sig där man inte alltid kan se dem. Regissören skapar en kuslig atmosfär, men har hjärtat med sig och gör inte per automatik någon till en ond motståndare som måste förgöras kosta må vad det än vill. Han avslutar det med att vända filmens fokus från skräck till psykologiskt drama och det faller ju inte alla på läppen och förstärker känslan av att man inte riktigt tänkt färdigt då man skrivit berättelsen.
Blu-rayutgåvan är utmärkt och då mycket händer i mörker, skuggor, regn och dysterhet, så finns här alla element som krävs. Det sätter också små krav på åskådaren, utrustningen och rummet man ser filmen i. På duk i väl mörklagt rum ser det hela förträffligt ut och känslan av obehag stiger, men ser man filmen på dagtid, i fullt ljus på Tv så är det nog något helt annat man upplever. Bilden är inte helt hundra, men ganska nära det man kan kräva om man är hyfsat petig bildkikare. Ljudet kommer ur alla högtalare och vissa ljudeffekter fick mig att lyfta en bra halvmeter även om det kanske inte ens var deras avsikt. Bra bas också. Extramaterial finns i tillfredställande mängder, men detta ska man inte se före man sett filmen. Musiken av Rogue Banos känns lämpligt i sammanhanget, men inget som skulle markant skilja sig ifrån genren vare sig positivt eller negativt.
Spanjorerna är duktiga på att göra film och filmer med övernaturliga element känns i spanska händer fortfarande litet färska även om 2/3 av filmen sker i England. Man kan hävda att här finns det en del Guillermo Del Toro-inspiration, men Fresnadillo kopierar inte, stilen är bara på samma nivå. Filmen lyckas hålla intresset vid liv och jag kan för min del rekommendera den till alla som vill uppleva krypande skräck med inte så självklara svar än hoppa-till-skräckisar som man kan klämma 14 st. in på ett dussin. Hur man reagerar på övernaturliga tingestar, verkliga eller overkliga är ju nyckeln till hur man uppfattar filmen och det är sedan en smaksak som man knappast kan ens diskutera. Jag gillade, men med viss reservation.
©Janne Ahlgren
disciple: Älskade den här filmen! Vet fortfarande inte vad jag ska tycka om slutet; ganska intressant, måste se filmen igen. Grymt tät atmosfär är det filmen igenom dock. Clive Owen har gjort en rad riktigt bra filmer genom åren som The International, Shoot Em Up, Children of Men, Inside Man och Gosford Park. Det här är ytterligare en film på den listan.
Nyheter
Mors dag på söndag!
