Kampanjer
DVD
Filmguiden
Jeff Dunham - Minding The Monsters
Fler recensioner
Jeff Dunham's Minding the Monsters brings together your favorites.
"Makalös artist med galna dockor orkar fortfarande roa!"
Buktaleri är en konstform som många kan, men bara få är övertygande. Ännu färre är riktigt roliga. Som yngre knatt lät jag mig luras av en trollkonstnär som också buktalade - och var inte speciellt bra har morsan senare anfört - men han gjorde suveräna trick och fick mig på kroken. Hur dockan han hade kunde tala var ett mysterium för en 8-åring. Hur Jeff Dunham får sina figurer att interagera med sig själv är likväl obegripligt, för Dunham är en av de få som verkligen kan föra ett samtal med sina dockor, ibland fler samtidigt.
Påkostat scenbygge
Men man måste verkligen gilla denna sorts scenkonst för att uppskatta det. En medelålders man som leker med dockor skämtar en av hans reguljära vänner om honom (Dunham själv om sig själv alltså) och insinuerar ganska ofta ofint att han är gay. Nå, Dunham är inte gay, utan en frånskild och nyförlovad man, som passar på att skämta om detta också. Plus en himla massa annat i en lätt barnförbjuden föreställning som heter Minding the Monsters. Ofta är Dunhams scenshower och specialare ganska snälla om också fyllda med rasistiska skämt och småsmällar mot gayvärlden, men kan man ta detta med humor så kommer man att garva sig halvt fördärvad. Jag vet inte om Dunham är en rasist eller om han inte tål homosexuella, och jag bryr mig inte, för jag är ute efter humorn och skickligheten, underhållningen och inte en persons eventuella personliga åsikter. Nu skulle jag gissa att Dunham inte är rasist utan snarare en som vågar skämta om färg och form, vanor och läggning - och visa mig den framgångsrika komiker som inte gör det så stoppar jag blåsten där ute som kastar alla mina småfåglar iväg från fågelbordet.
Walter... som vanligt på dåligt humör
Det finns en falang kritiker som hävdar att Jeff Dunham inte förnyar sig, att han håller sig som komiker på en och samma trygga plats och att hans shower är upprepningar, men jag vill nog hävda det motsatta. Visst, han kör med Walter, Achmed the Dead Terrorist, Bubba J, Peanut och José the Jalapeno on a Stick, men ibland plockar han in sina gamla och ibland nya dockor och gör en sak av dessa. Vad man än tycker om Dunham personligen, hans dockor eller hans shower, så kvarstår faktum att han spelar för fullsatta salar var han än uppträder, får stående ovationer och är en av de mest älskade komikerna i USA. Ännu mer utanför USA. Han är inte vrålsnuskig som Eddie Murphy under sin glanstid eller Chris Rock som kan sägas vara megarasist på omvänt sätt. Han drar däremot rätt grymma vitsar och anekdoter med humor som är så vardagliga att man känner igen dem. Dunham är inte heller sen att kritisera rednecks, white trash, vita, troende av alla de sorter, pensionärer och sin fru, barn och hund samt sig själv. Hunden, i synnerhet, får gott om utrymme, för som vanligt börjar Dunham sin show utan dockor.
Bubba J har ingen sixpack, men dock en kagge
Temat för showen är monster och alla hans dockor har fått chansen att klä ut sig till vilket monster som helst. Eller superhjälte. Och vad är Dunhams kritiker säger och tycker, så är det ju han själv som skapar showerna och är idel en artist som hittat sin nisch och är en mästare på att utnyttja den. Kanske hans tid kommer då han måste lägga av, men knappast så länge han kan tala utan att röra på läpparna. Först ut kommer naturligtvis Walter, den där pensionären som vi alla känner. Han som alltid har något elakt att säga om allt och alla, tränger sig i kassakön före och kör på dig med kundvagnen bara för att. Walter är härlig och påminner mig om min f.d. svärfar så exakt att jag höll på att svimma då jag såg Walter för första gången. Åsikterna var inte heller helt annorlunda. Walter är missnöjd med ungefär allt. Och om man kan säga att Jeff Dunham som komiker och gemytlig anekdotutsläppare är en som kan ta sin publik med värme och humor, så är Walter något helt annat. Min absoluta favorit, som inte ställer upp på valsedeln för ordförandeskapen i Samla Vänner Klubben. Dunhams ensamma berättelseform och anekdoter blir med dockorna mer en bollning mellan one-liners och snabba fräckheter som ibland - inte ofta - innehåller ett och annat fuck och sexuella insinueringar som kan vara nog så härskna. Walter är specialist på att kasta fram otidigheter ur sig och ibland - det kan man se i extramaterialet - kan Dunham själv tappa tråden och börja garva åt sig själv, någon av dockorna eller publikens reaktioner. Vi får inte en hel show, utan ett hopklipp, för man har skalat bort tabbarna och de är garanterat fler än vad som visas i extramaterialet. Walter är Halloween och dagen till ära utklädd som Frankensteins Monster, men det tycker han var urdumt och allt annat vore väl konstigt.
Peanut ifrågasätter Dunham alltsom oftast...
Efter politiskt inkorrekta Walter kommer redneckidioten Bubba J som Dracula med bara en tand, för den passar bäst för kapsylöppning. Bubba J är en trailer park white trashindivid och Dunham har inga som helst svårigheter att sälja Bubbas snack till Savannahs publik som viker sig i salongen. Och de som inte klarar av att man drar humor ur rednecks, hillbillys, judar, muslimer och alla andra än medelålders vita män - som f.ö. får sig en känga de med - måste rannsaka sig; är detta kul eller enbart sårande. För mig personligen finns det inget som man inte kan skämta om så länge som det inte handlar om pågående sorgearbete, men världen är idag en så miserabel plats med krig, svält, klimatförändringar och all helvetes jävlar, att skämt om allt detta gör inte saken vare sig värre eller bättre. Snarare i så fall bättre, för man glömmer för en stund vad som väntar då humorn är slut. Nåja, vissa falanger av en viss religion tycks ha svårt att se humor i att deras profet blir offer för humor, men det får står för dem. Dunham skojar friskt om självmordsbombare, men han är smart nog att inte riskera sitt eget liv genom att hacka på muslimer mer än i var och ens egen fantasi. Bubba J vet naturligtvis inget om detta - han vet inte mycket om något, för han och hans IQ motsvarar antalet kalorier en i en liter vatten.
...men rasistpåhoppar Jose alltid då han kan
Då Bubba J ligger igen i sin kista är det Peanuts tur att komma fram, idag klädd som Batnut och av alla Dunhams dockor är Peanut den som är mest lik en svart stand-upkomiker trots att han är gjord av lila velour. Eller asbest, som Walter påstår. Peanut ökar showens takt och visar hur skicklig Dunham egentligen är och varför han är den högst betalda komikern i USA. För med Peanut dyker José Jalapeno som Ruben the Sidekick också fram och här kör Dunham sig själv och två hel olika karaktärer till synes utan ansträngning och han inte bara låter dockorna tala, utan han gör dem levande, rörliga och egensinniga och sig själv enbart som katalysator mellan dem, ofta offer för dockornas giftighet och vad det gäller Peanut så är hans favoritoffer just Jeff-a-faa Dun-hamm... dot.com. Peanut är som alla andra en rasist och är sällan sen med att kasta ur sig sexistiska påpekanden och som sagt, den som inte klarar av material av denna sort kan låta bli. Jag har läst om amerikanska kritiker som anser att Dunham allt som oftast överskrider vad som är tolererbart, men så är han ju amerikan i USA och där är man gärna såväl hårt troende som fortfarande smygrasister och ignoranta samtidigt som man gärna vill diktera vad resten av världen bör tycka, göra och tänka. Tack och lov finns det några få komiker i alla fall som kallt kapitaliserar på USA:s befolknings djupaste tankar - tankar som man inte ens vågar tänka högt - och skiter blankt i vad de pryda kritikerna påstår. I slutändan av dagen får kritikern sin månadslön, om han har tur att vara anställd, och Dunham travar hem med en ny miljon på sitt konto. So what, möjligheternas land! Dunham gör allt rätt eftersom han är den som går vinnande ur striden.
Achmed the Dead Terrorist dagen i ära klädd i damkläder
Det gör inte Achmed the Dead Terrorist vars karriär var kort och kvar blev inte mycket - bara ett skelett. Han har klätt ut sig till det mest skrämmande han kan tänka sig och det är en blond amerikansk kvinna. Achmed tycks dock gilla i hemlighet att klä ut sig och utmanar även Dunham att tycka om att pilla på dockor. Achmed är naturligtvis den som är mest rasistisk av alla i och med att han hotar med att döda den som är av annan åsikt och i och med att han själv är en död politisk martyr vars misslyckade karriär dock inte gett honom de utlovade oskulderna och han glor misstänksamt på publiken och undrar om dessa kan vara de utlovade. Hemskt många fula män dock, men Achmed är inte så noga. Faktum är att Achmed är ovanligt snäll och hotar inte med att döda så många utan är mer oroad för att hans utseende inte är fagert nog. Achmed är i själva verket ett lyft nu när han är i dragoutfit och det ser banne mig ut som att Dunham själv inte kan hålla masken då han ser på sin kreation.
Shut up! I kill you, infidel!
Dvd:n är av TV-kvalite som går att se på duk och utan större problem. Musiken och mellanfilmerna är helt i sin ordning och extramaterialet är bra. Produktionen skiljer sig inte i kvalité från de andra Dunham-produktionerna. Jeff-fa-faa själv gör det han gör bäst, nämligen ger sin fans och sin publik samt deras respektive favoritkaraktärer precis det de vill ha. Som det råkar sig så är detta just exakt det jag också vill ha, nämligen gott humör, några asgarv och så några gånger ett så hejdlöst flabb så man håller på att storkna. De som inte gör det... synd.
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag på söndag!
