Kampanjer
DVD
Filmguiden
Johan Falk 8 - De 107 patrioterna
Fler recensioner
Thriller från 2012 med Jakob Eklund och Joel Kinnaman.
"Lagom är...lagom"
Som recensent tycker jag man alltid ska vara ärlig, istället för att sitta på sina höga hästar och briljera med sin fashionabla smak. Jag gillar inte Johan Falk filmerna, i någon form eller utsträckning. Så om du är Falk-älskare kanske du bör avstå från att påverkas av denna recension. Är du sparsmakad tittare av svenska deckare rent allmänt kan du läsa vidare.
De 107 patrioterna är faktiskt en riktig actionstänkare. Det börjar vilt med skottlossning mellan rivaliserande kriminella gäng mitt i Slottsskogen i Göteborg, där en 5-årig flicka träffas och dödas. Polisen hittar en torterad kropp med en tatuering som tyder på gangstervärldens uppgörelse.
Flickans far Dan Hammar (Eric Ericsson) reagerar inte som du eller jag skulle göra dock, han blir helt förkrossad och tar rättvisan i egna händer. Det de bägge gängen (av utländsk härkomst) inte vet är att de trampat rakt i ett getingbo. Den döda flickans far är nazistledare av stora mått, och har tar hela sin grupp till hjälp för att utplåna sin dotters mördare. Armerade till tänderna drar de igång jakten, och både maffian och
GSI gruppen får fullt upp.
Samtidigt för Frank Wagner (Joel Kinneman) allt i sin makt för att göra sig fri från den undre världen, men hans liga kompisar i Rydell-ligan håller stenhårt fast i honom. Eftersom Rydell-ligan har kopplingar till Dan Hammars grupp så dras snart dem också in i bråken och polisen har ett fullskaligt gängkrig på halsen att bemästra.
De som ville se mer av Franks öde lär bli lite besvikna, det ges inte stort utrymme åt honom denna gång, men det byggs upp en intressant stundande konflikt mellan Frank och bröderna Felix (Anastasios Soulis) och Seth Rydell (Jens Hultén) inför kommande filmer. Istället ägnas mer tid åt
Johan Falk och hans poliskollegor, Falks oortodoxa metoder, diverse dispyter och familjeproblem med sin bonusdotters far. Man kunde önska att mer tid hade getts åt Franks öde istället, Joel Kinnaman ger Johan Falk filmerna ett djup och kvalité som annars saknas. I ärlighetens namn är Johans familjeproblem och det kollegiala smågnabbet väldigt ointressant. En bra skurk i en snutfilm gör alltid filmen mer sevärd och Dan Hammar är
verkligen obehaglig. Tyvärr finner jag honom helt orealistisk i beteende, men det är bara att vänta sig i en stereotypisk svensk film där överdrifter och banalitet är vardagsmat. Men det är verkligen ett högintressant ämne, både problemen med gäng krig, och de nynazistgrupperingar som finns i vårt
samhälle. Jag tror många svenskar faktiskt inte är helt medvetna om vad som pågår i den undre världen och det enorma våld och motsättningar som är redo att explodera mitt ibland oss, så jag ger regissören Anders Nilsson en applåd för ämnet. Bättre upplägg kan man knappast få!
Vi får en annorlunda historia, bra skådespeleri på sina håll i Kinnaman, Hultén och Ericsson. Det finns förstås ett stort problem precis som i alla Falk filmer, vissa andra skådespelare (Jakob Edlund inräknad) är pinsamt dåliga, de levererar repliker styltigt och uttrycker känslor lika skickligt som Riksbankens chef. Samspelet och kommunikationen inom GSI gruppen är så Dramaten-krystad som man kan vänta sig från de flesta svenska
snutfilmer.
Vi ska inte låtsas om något annat, det här är ett svenskt försök till en snabb och het actionfilm, och det är ett djärvt försök, tempot är högt, klippen är snabba, Johan Falk skuttar efter skurkar på balkongerna som en hare på ecstasy, tungt artilleri dånar på gatorna, och alla är tuffa med spända käkar huggna ur sten. Med andra ord precis den naiva överdrift vad man kan vänta sig av en svensk actionfilm, och lite till. Det är inget fel med en actionfilm som glömmer ordet realism och kör på steroidstinna muskler, jag måste själv erkänna att när Arnold Schwarzenegger sliter träbitar ur benen och springer vidare med varsitt megavapen i nävarna är det roligt. När svensk film försöker sig på samma självförtroende så når det bara upp till ankeln. Det blir... lagom. Och vet ni vad, lagom i actionsammanhang är fruktansvärt tråkigt. Jag uppskattar verkligen en bra actionfilm, men medelmåttiga actionfilmer är för mig som kallt kaffe, fullständigt slöseri med tid och upplevelse och slutar alltid med en grimas.
Med det sagt så måste jag ändå erkänna Johan Falk och de 107 patrioterna ändå når upp till nivån medelmåttig, och det betyder ändå en hel del med svenska mått. Men är det inte konstigt man just uttrycker dessa ord, "det är okej för att vara svenskt". I referens till vad? Man kan lika gärna säga till sin 7-åriga dotter "du ritar jättefint för att vara 7 år". Det går inte att komma ifrån att det oftast enbart är pinsamt.
Men om jag försöker bort mitt agg mot tarvliga svenska actiondeckare: Bild och ljud är rejält bra, dessutom har man för en gångs skull en rejält bra grundhistoria, så tror jag en hel del människor skulle uppskatta filmen om gillar Johan Falk serien, och charmas lätt av denna typ av svenska filmer.
Gillar ni Falk? Se den för all del, ni kanske finner den rent av bättre än en genomsnittlig Falk film tack vare grundhistorien. Är ni måttligt intresserade och lätt nyfikna? Pass.
pengvall56: Hur kommer det sig att det inte kommer en recension på den första? Varför på den andra? Och varför inte janne?
Nyheter
Mors dag på söndag!
