Kampanjer
DVD
Filmguiden
Journey 2: The mysterious island (3D Blu-ray)
Fler recensioner
Äventyr från 2012 av Brad Peyton med Josh Hutcherson och Dwayne Johnson.
"Kul, men förmodligen enbart för barn och barnfamiljer."
Journey 2: Mysterious Island är egentligen inte så mystisk som titeln vågar föreslå, för detta är en resa till en ö som förvisso innehåller allehanda märkliga varelser och ting, men någon mystik finns då inte. Inte i alla fall om man tänker hur berättelsen utspelas, för här talar vi om rakt och okonstlat familjeäventyr som i all enkelhet gör exakt det man förväntar sig, på gott och ont.
Pojke med problem
Mest ont gör det på oss som inte har barn under 13 år eller så, ty som ensamtittande vuxen erkänner jag rakt ut, att bra 3D trots är min generella uppfattning av filmen högst besvärande. Inte nog med att filmen är millimeterstyrt förutsägbar intill minsta replik och min, utan också för att man vet detta redan innan man börjar se den och ändå gör man det för höga nyfikenhetens skull. Har man däremot barn i hemmasalongen och företrädesvis x-antal 3D-glasögon (går också att se utan och även enbart som dvd) och gillar att ha en mysig familjekväll med barnvänlig action, saga och fantasi, så varför inte. Som sådan är filmen hur lyckad som helst. Jag vet inte om jag ska tokhylla eller totalsåga, så kluven är jag egentligen, men efter en stunds kontemplerande över saken har jag beslutat att bara säga som saken är: Filmen är inte riktigt på min planhalva fördelarna trots.
Styvpappa med ambitioner
Vissa kan komma ihåg barnskådespelaren Josh Hutcherson från denna films egentliga föregångare Resan till Jordens Medelpunkt 2008, som var en helt habil 3D film med den gamla pappglasögonstekniken. Som nyligast, jämte denna Journey 2, figurerar han i superhypade Hunger Games men till den får jag återkomma senare i år. Josh är inte min favorit bland barnskådespelare även om han redan är 19 år gammal och inget barn. Han är en av dessa ungar som mest irriterar, men man måste ju medge att det finns en viss charm i hans uppenbara och rebelliska karaktär, så låt oss inte hacka på stackaren mer än så. Egentligen är det värre med Dwayne Johnson som nu och då gör en roll som passar hans inte så våldsamt klena fysionomi, men medverkar mestadels i filmer där kan får vara barn igen, skoja med sin image och göra bort sig. Funkar väl de 20 första gångerna, men sedan blir det upprepning som man stör sig på. I J2 spelar han Seans (Josh H) styvpappa som ofrivilligt dras med på äventyr p.g.a. hans engagemang i den struliga pojken, vars fantasi inte tycks ha gränser. Han vill ju vara den där styvpappan som intresserar sig i de ärvda barnen och så far de till Palau för att därifrån hitta en farkost att ta sig till koordinater som paret hittat genom lättare detektivarbete på en vind.
Framme på ön...
Naturligtvis ska inget finnas just vid dessa koordinater och alla vägrar åka dit utom en pilot, spelad av annars suveräna Luis Guzman som behöver pengarna för att bekosta sin vackra dotters (så lämpligt!) college. Om hela filmidén är rejält orealistisk och barnslig, så gör Guzmans karaktär det hela bara värre. Jag har aldrig sagt ett illa ord om Guzman och det han gör här är inte hans fel, men han drar ner på filmens egenart så jag lider svårt. Man får ju inte tänka i realistiska banor i fall som J2, men jag kan inte komma ifrån att om man är pilot, så måste man ha klarat i alla fall en grundutbildning som kräver läs- och skrivkunskap samt ha en halv hjärna därtill. Guzmans Gabato är en imbecill av så stora mått att hans plats inte borde få finnas bland folk utanför tvångströjor. Mannen är på en nivå där fyraåringar befinner sig, men han flyger och har ett barn som i intelligens överträffar sin far hundrafaldigt. Och i utseende kan man lägga några nollor till. Man kan undra hur modern tänkte eller hur full hon egentligen var. Say no more!
...träffar man på vissa större kräldjur
Vanessa Hudgens (Sucker Punch) spelar dottern Kailani och är den mest trovärdiga i sammanhanget även om allt omkring henne inte är det . Det hon gör i filmen är ju inte sannolikt, men ändå förefaller hon vara den som har benen på jorden, i alla fall till en del. Och varför ska de till ön överhuvudtaget? Jo, Sean tror att hans farfar har hittat Jules Vernes mystiska ö och befinner sig där. Och häpna mer, det gör han i form av Sir Michael Caine som orkar variera projekt i 80-års ålder utan att det egentligen syns. Ön är ju mystisk och små saker är stora, stora saker är små och mitt i hela eländet kommer ön att sjunka ner i djupet så man får mobilisera sig därifrån innan den guldsprutande vulkanen exploderar och havsbotten välkomnar hela härligheten. Men man kan ju inte fly från ön, då resan dit fördärvade flygplanet och nästan dödade alla. Vad göra? Ja, man kan ju ta Kapten Nemos u-båt Nautilus som ligger passligt för ankar i en grotta. Se, Nemo gick inte under i malströmmen i en annan berättelse, utan lyckades fly till ön där han sedermera dog som gammal man, men inte utan överraskningar.
Jubelidioten förklarar det roliga med hoppande bröstmuskler
Alltså äventyr, äventyr, äventyr och stupiditet som socker på toppen. Inget av detta kan man ta på allvar och inget skall man ta på allvar heller. Tyvärr verkar det som att regissören Brad Peyton inte riktigt fattat att även fantastiskt äventyr kan vara ambitiös i sin uttrycksform. Vad Peyton gör är att fåna sig över det hela och koncentrera sig mer på vad Kailani har för kläder och hur utmanande de är för Sean än att sätta tänderna i litet mer substantiell spänning och action som inte är så förbaskat uppenbar. Att tala om karaktärsutveckling i detta sammanhang är som att tala om djuphavsfiske med en igelkott. Man klargör att Sean är motorn, Kailani sexfaktorn (som dock ALDRIG uttalas), Gabato jubelidioten och styvpappan Hank en världsman med hoppande bröstmuskler, som om detta nu var det roligaste som finns. Uppenbarligen. Så flyger man med humlor, duckar för större fåglar, dinosauriestora ödlor och glor på spindlar i Golf-klassen. Jag tror att herr Verne roterar i sin grav eller så gör han det inte, för 3D kan nog vara en sak som han kanske skulle finna intresse i, för det är just 3D-upplevelsen som gör filmen sevärd för en som inte har tre klängande ungar, spilld cola och utsprätta popcorn överallt.
Va, är det där mitt finger? Sir Michael borde välja sina projekt med större noggrannhet.
Som sagt, denna utgåva - om också en importutgåva - innehåller Blu-ray 3D, Blu-ray ordinarie och dvd, alla med svensk text och är förmodligen identisk med den utgåvan som någon gång kanske kommer ut i Sverige, men inga sådana datum finns i skrivande stund. Ingen idé att vänta. 3D-upplevelsen fungerar mycket bra trots att man sett bättre och att referensklassen inte är ens i närheten. Men här finns skärpa, djup och passligt med objekt som hotar att välta åskådaren ur soffan. Heldigitalt förstås, så inga fel finns i filmen att hitta. Färgerna sitter som naglade och enbart en scen på ca 5 sekunder såg helt fel ut, men jag kanske hade fått myggor i ögonen just då, vad vet jag? Blu-ray 2D ser lika bra ut, men då utan effekterna som nog ger en extra kick i filmen. Kvalitetsmässigt, om man ser till skärpa och detaljrikedom, är 2D snäppet bättre än 3D, det får man oftast leva med om vi då inte talar om referensmaterial i Tintin-klassen. Ljudet skäms inte för sig och det man glömt att injicera i personrealismen har man kompenserat med en ljudbild som brakar genom rummet utan pardon. Man kan vara rentav litet försiktig om man sitter med passiva subbar eller svagare aktiva, för här finns material som flyttar konerna ganska våldsamt om man inte passar sig. Ljudet är inte heller av referensmaterial, men kul för dem som har möjlighet att inte bry sig om grannar och klös nog att ta i. Och sedan bli släpade till socialen för att ha fördärvat och misshandlat sina barns öron, eller något liknande. Extramaterial finns i lämpliga, och barnsliga mängder och sanningen att säga orkade jag inte ens se på dessa, så jag bara konstaterar att sådant finns enligt omslagets textinfo. Musiken i filmen är just så äventyrlig som man kan föreställa sig och gör sin sak som sig bör, men icke bättre eller sämre än förväntat.
Nope, inte Star trek
J2 är skräp, men skräp som inte går helt åt skogen om man kan frånse fånighet i kubik och kvadrat, ett lövtunt persongalleri och njuter av 3D-upplevelsen. Detta är familjenonsens som bäst och som sämst, bara att välja. Jag kommer att slå på filmen då vi har besök av gäster med barn i lämplig ålder, men jag skulle personligen inte se filmen en gång till för eget nöjes skull oavsett dess ganska fina effekter.
Puppy Love måste ju finnas...
©Janne Ahlgren
