Filmguiden

Anime från 2010 av Hiromasa Yonebayashi.

4.2 - Recension av: Eric Worén

Handling/Manus

Skådespelare

Regi

DVD-produktion

Musik

Lånaren Arrietty (Blu-ray) (recenserad)

Köp

199 kr99 kr

Lånaren Arrietty

Köp

169 kr79 kr

"Novellen innan romanen"

Som min käre kompis flämtade när Studio Ghiblis senaste tungkyss släppt taget om strupe och anslutande broskvävnader. Med detta menar han helt enkelt att The Secret World of Arietty inte är fullt så medryckande som de paradfrukter Ghibli-tuben klämt fram hittills. En handritad resa till visuell orgasm, sure. Ett närmast magisk berättande som får Disneyfilmen att lapa slaskvatten, absolut. Annat vore under företagets standard. Men då man nu bestämt sig för att göra (ännu) en nytolkning av Mary Nortons Lånarna (1952) känns det som att man rättar in sig lite väl mycket i västerländska filmatiseringsled och således begraver dynamitlådan innan den fått knoppa av sig. Samtidigt inväntar jag fortfarande den dag då Hayao Miyazaki, som ju är Ghiblis ansikte utåt, och dennes kamratskap syr en gås som inte kan springa. Efter 27 år i mänsklighetens tjänst råder det nämligen ingen tvekan om att man har fodret till ben vars klös orkar runt jorden.

14-åriga Arietty bor med sin familj i utkanten av Tokyo och är precis som vilken tonåring som helst; nyfiken på livet utanför boets dörrar. Men då hon inte är mer än ett pekfinger lång tvingas drömmarna anpassas efter familjens levnadsstandard, som lånare under en golvplanka i ett hus ägt av människor - helt ovetande om deras närvaro.
Vad lånar man då? Allt. Allt som går att lämna tillbaka eller som helt enkelt kan slinka förbi obemärkt. Detta är en värld där sockerbitar stoppas i ryggsäckar.
En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset och den för stunden stillade nyfikenheten blossar åter upp i Arietty som nu vill trotsa den viktigaste regeln föräldrarna satt för henne; den om att aldrig beblanda sig med människor. Något som i sin tur betyder att husets småfolk tvingas flytta. Nyfikenheten blir emellertid för stor, och Sho upptäcker henne. Dock ska det visa sig att han inte alls är något att vara rädd för, ty han är precis som hon nyfiken och inte alls bekymrad över deras olikheter. Således inleds en vänskapens resa mellan de båda, även om det snart står klart att den inte blev fullt så smärtfri som de hade hoppats. Familjens hushållerska är nämligen inte lika glad i tanken på att småfolk bor och lånar under hennes näsa.

Ett konstaterande till sommarens varma: Vi behöver anime. Inte bara för att spräcka illusionen av att västerlänningen är den enda som gör och kan göra film, vilket måste vara höjden av nonchalans om något, utan för att man förr eller senare tvingas inse att en riktigt bra animefilm/serie tar berättarkonsten till nivåer universum fortfarande brygger kaffe åt. Tecknat som otecknat, genre som genre. Arietty är förvisso inte det rockärmsess jag tänker stärka denna urladdning (?) med, men visst fan finns här tillräckligt för att bespisa sugga, galt och grannladans drängar.

Ty Studio Ghibli höjer sin egen ribba och gör precis det vi förväntar oss av dem = film för barn, vuxna och alla de faser man kan tänkas gå igenom däremellan. Inte sagt att man ibland lutar åt ett håll mer än ett annat (Princess Mononoke mer vuxen, Ponyo mer barn), men oftast rör vi oss faktiskt på en ganska neutral plattform. Istället är det fantasin och fantasin endast som sätter gränserna för historien man vill berätta, inte svartvita ålderssiffror.
Med detta sagt måste jag dock erkänna att jag förväntade mig lite mer av Arietty och hennes vänner. Inte för att den på något sätt är dålig eller ens i närheten, men i jämförelse med den finess som vanligtvis genomsyrar Ghiblis filmer går jag i Arietty på jakt efter en konfliktupptrappning som aldrig riktigt infinner sig.

Det blir helt enkelt lite tråkigt. Och jag vet, jag vet att man har riktlinjer att följa då man arbetar efter originalets ramar, men det finns å andra sidan inget som hindrar någon från att trappa upp eller åtminstone förstärka de händelser som faktiskt inträffar. Inte med Princess Mononokes demongrisar, men med känsla för vad som möjligen skulle kunna krydda historiens framfart. En muttrande hushållerska och ett redan från början godhjärtat gossebarn känns på gränsen till fegt då barnet förväntas sitta stilla och den vuxne hållas vaken. Har man slutligen vandrat in i den gråzon man haft för avsikt att undvika sedan starten? I det kompromisslösa gränslandet mellan barndomsiver och vuxendomens analysbehov? För vår tumflicka blir huskatten något av en drake, men någon bevingad eld är det knappast tal om här heller. Inte mer än till grillkorv och snuttefilt.
Somliga menar att bristen på krut kan kopplas till det faktum att Mr. Miyazaki lämnat över tyglarna till regidebutanten Hiromasa Yonebayashi - ett stycke klokhet på Ghiblis animatöravdelning - men då Miyazaki står för både manus och sedvanlig vägledning tror jag bestämt det vore fel att höja eller sänka en person mer än någon annan. Vi får trots allt inte glömma att företaget är ett centrum för idéer och inte ett diktatorskap för en mans penna.

Och på tal om varför anime borde bli lika självklart som luften vi andas är japanska röstskådespelare strax under huvudrubriken. Det är som att den inlevelse och intensitet man så träffsäkert levererar planteras i stämbanden redan vid födseln. Att ens överväga engelsk dubbning är lite som att frivilligt omfamna känslan man får när engelsk film dubbas till svenska - fast tio resor värre. Förslagsvis kör man dubbat för barnet tills förståndet växt till sig även hos denne, annars råder det faktiskt ingen tvekan om vad som gör anime och Arietty rättvisa.

Där även Blu-ray-spelaren gör sitt till. För bannemej om inte anime i fullsmyckad HD kan utmana Avatars skärpa, och gud förbjuder - överträffa den. Arietty, inget undantag. No sir!
Om extramaterial finns inget att säga annars, det finns inget. Varken på dvd, blu-ray eller importutgåvorna av dessa. Tråkigt!

Vad kan då sägas om en film vars detalj- och fantasirikedom ruvar hjärnbalk tills ögonen kläcker fjädrar, men som inte riktigt bjuder in till djupet under ytan? Äsch och fan vad tjatigt, se den och bedöm själv, men glöm för all del inte att gå berserk på Ghiblis övriga praliner; Nausicaä of the Valley of the Wind, Princess Mononoke, Spitited Away och Howl's Moving Castle för att nämna några. Filmer som i sin tur kan bli startskottet på en resa genom animelandets mångfald, där finessen brädar det mesta västvärlden producerat - i alla kategorier. Överdrivet? Lite.
Ytterst lite.

Recenserad av
Eric Worén

• Kommentera