Kampanjer
DVD
Filmguiden
Last seven
Fler recensioner
Action från 2010 av Imran Naqvi med Tamer Hassan och Danny Dyer.
"Misslyckad, tyvärr."
Då färska filmskapare och författare startar sina karriärer drömmer alla om att bli berömda, hyllade och intressanta i branschen. Annars finns det ju ingen idé i att ens försöka. För att skilja sig ifrån massan brukar man försöka skapa en film eller berättelse som är allt annat än en rad klyschor. Den ska vara intressant, intellektuell, smart, artistisk och något som cyniska kritiker inte genast stämplar som lågbudgetskräp. Ibland lyckas artisterna, men för det mesta inte. Alla kan inte vara Christopher Nolan och hans Memento i början av karriären, en film som man har mage att jämföra sig med på omslaget till The Last Seven.
Vakna på gatan är inte kul
Många hade dock svårt för Memento, men orsaken var mestadels att den skiljde sig från massan så kraftigt att man verkligen fick använda hjärnan om man ville förstå sig på intrigen. Filmen är inte unik, men en jäkla bra start för en ambitiös skribent och regissör. Med ungefär samma budget som Memento har regissören Imran Naqvi försökt skapa en film baserat på John Stanleys manus som inte direkt stämplas som dynga och till en viss del skiljer sig filmen förvisso en aning från amatörers ivriga försök att armbåga sig in i A-klassen. Inte desto mindre misslyckas man ganska kapitalt just genom att prompt rasa genom klyschalagret med alla hullingar utfällda. Därtill har man inte haft tillgång till begåvade skådespelare och nybörjarregissören klarar inte av att piska trovärdighet vare sig ur sina skådespelare eller ur manus.
Efter 15 minuter dyker nästa individ upp
Berättelsen gör gällande att London plötsligt är tömd på så när som på sju invånare och det är ju inte vad man förväntar sig då man vaknar upp och inget kommer ihåg. Så sker dock och Simon Phillips (William Blake) finner att han vaknar upp i en öde stad. Inga lik, inga krockar, inget märkligt, enbart helt folktomt. Nå, inte helt för sent omsider träffar han på sex andra överlevande och en flashbacksfigur som tyder på att detta uppvaknande inte är av normal sort. De sju travar sedan omkring och upplever tillbakablickar och förstår snabbt att de är på något sätt sammankopplade med varandra. Det behövs inget mer än knäskålarna för att räkna ut någotsånär snabbt vad som pågår och nästan 100% hur det kommer att sluta. Till dess visar sig en dödsängel nu och då och man pusslar ihop berättelsen till en helhet, men resultatet är inte imponerande.
Fler folk
Klart att marknadsförarna har hittat några fina ord att klistra på omslaget och ibland undrar jag verkligen vilka personer och vilka kopplingar filmskaparna och kritikerna i fråga egentligen har. Jag vill inte direkt påstå att det skulle vara frågan om korrupta eller partiska skribenter, men nu och då undrar man. Som jag ser saken är The Last Seven en film som bara kan beskrivas med ordet pretentiös. Man har försökt slå knop på sig själv i att skapa en så smart thriller som möjligt, men det som skulle bli en kardelknop visar sig vara enbart en enkel kärringknut. Det pretentiösa berättandet kan man ändå acceptera då försöket säkerligen är genuint, men eftersom skådespelarna är motbjudande dåliga förlorar filmen allt gott som den eventuellt innehåller. Det som håller intresset vid liv är möjligen känslan att man måste se den till slut för att verkligen försäkra sig om att man gissat rätt.
Hotfullt? Nej.
Premisserna är goda. Här finns material som i rätta händer kunde ha blivit en bra bit underhållning även om filmen i dess nuvarande form är förutsägbar och långtråkig. Inte för att öde städer är något nytt, men i grunden är berättelsen inte helt kass. Tyvärr är The Last Seven ett lysande exempel på hur det kan bli då amatörer av någon anledning släpps in i miljonklassen. Och det gäller verkligen inte bara engelska lågbudgetrullar, det gäller även i globalt perspektiv. Svenska, amerikanska, australiensiska filmskapare sitter alla i samma båt och alla gör i princip samma fel. Och så har det varit sedan filmen uppfanns. Det finns mer vilja än kunskap och det tycks alltid finnas någon som har för mycket pengar att dela ut. Men detta sagt kan jag tänka mig att på papper kan idén till denna film ha sett ganska bra ut. Synd bara att det hela slunkit igenom och kanske rövat en annan, mer begåvad filmskapare på möjligheten att göra långfilm.
Och så promenerar man
Nu slutar inte gnället här. Av någon anledning som jag inte ens vågar mig att gissa på har man använt 16 mm film, dragit upp det till 35 mm (inget ovanligt i sig) och sedan lagt det över i digitalt format. För dessa pengar kunde man lätt ha använt en heldigital utrustning av rang och fått en bildupplevelse som inte skulle ha bidragit till filmens förfall, men se icke! I detta fall är bilden skrapig, flammig, mjuk, oskarp och oangenäm att se. I denna tidsålder kan jag svårligen se hur man motiverar en dålig bild, men det är den. På duk ser det hela ut som bättre VHS, men inte mer än så. Bilderna i recensionen är helt omanipulerade. Ljudet klarar sig litet bättre, men även här framkallas ordet fattig ganska snabbt. En Making of finns, men jag erkänner här och nu att jag besvärade mig inte. Musiken i filmen är det enda som litet sticker ut, men även här dras upplevelsen ner av det erbarmliga innehållet.
Angel of Death dyker upp i konstiga tillbakablickar och vakendrömmar
Logiska hål får man räkna med även efter att det hela har sytts ihop. Filmen är inte lång, men den känns som Titanic. Karaktärsgalleriet är en samling stereotyper, ingen har ett djup som engagerar och som värst blir det hela pinsamt. Den enda som klarar sig med viss heder i behåll är Tamar Hassan som sergeanten men även här talar vi om nöd och näppe. Jaja, ibland får man se saker som man inte gillar. Tur att det alltid finns en chans att inte se dem igen. I detta fall hamnar The Last Seven på en hylla i filmkammaren som samlar damm och svordomar mer än intresse och uppmärksamhet. Någon annan kan ju å andra sidan vara av annan åsikt.
©Janne Ahlgren
