Kampanjer
DVD
Filmguiden
Lockout (Blu-ray + DVD)
Fler recensioner
Sci-Fi från 2012 av James Mather och Stephen St Leger med Maggie Grace och Guy Pearce.
"Orimligt, ologiskt, oklokt och ganska underhållande."
Luc Besson, ja. Han spottar ur sig idéer och filmer som om han vore en innovationskanon med fransk I don´t give a shit-attityd bara det blir film av det hela. Och inte sällan blir det t.o.m. bra film. Ibland mästerlig. Ibland skräp. Inför kvällens filmevenemang Lockout var jag 100% säker på att skräp tutas ut med styrka som får trumpeterna runt Jerikos murar att verka som piccoloflöjter, men se där hade jag fel. Eller kanske inte helt fel, men vad jag blev, så blev jag ambivalent och sedan rentav litet på gott humör.
Stormare = inte snäll
Var filmen bra eller dålig eller mittemellan? Här finns egentligen allt som behövs för en nöjsam filmkväll: Humor, action, sci-fi, one-liners, galna brottslingar och kamp mot klockan. Men ändå...
Luc Besson står för pengar och idé, men manus och regi kommer från en typ som heter James Mather och av hans tidigare verk kommer jag bäst ihåg... inget, för han har bara gjort obskyra kortfilmer som sällan går på hemmaduken. Och så finns det en lika känd regissör till, Stephen Saint Leger. Two for the price of one. Bra med nya talanger och inte minst märkte man det i Snow White and the Huntsman där en långfilmsrookie fick till det så grenarna knakade i förtrollade skogar. För att vara en sci-fi-film med rätt stora mått är filmens budget blygsamma 20 mille i dollarvärde och det syns. Inte så att det visuella skulle vara direkt dåligt, men det kunde vara avsevärt bättre. Jag drar mig till minnes Iron Sky som är tillverkad mestadels med amatörkrafter och dess visuella är mer magnifikt, men detta sagt talar vi inte om plastmodeller och fiskelina utan datakraft och duktiga personer bakom knapparna. En del ser dock ut som skit och pannkaka, bl.a. en fartfylld motorcykeljakt i början av filmen som är så CGI att man vill liksom lägga sin redan ätna kvällsmacka på golvet i kaskadform. Man har haft för bråttom.
CGI som sämst
Det var elakt, för sedan blir det faktiskt bättre och någon form av stagnering av filmen finns inte. Bessons pojkar trycker pedalen i botten och så händer det våld och action mest hela tiden i en intrig som är så papperstunn och kort att man kan skriva det hela på ett riskorn med bred pensel; USA:s presidents dotter besöker ett maximalt säkert fängelse i omlopp kring Jorden, fångarne rymmer och kaos utbryter. Den enda som kan rädda dottern är den person som CIA hatar mest och som är nyckeln till en hemlighet och själv hotas av fängelse. Han dit, slagsmål och skottlossning där och varje man/kvinna med tre hjärnceller kan räkna ut hur det sedan slutar. Okej, det gick åt tre riskorn. Vad som också går åt i legio är klyschorna som radas upp i varenda scen oavsett vad det handlar om. Dialogen kan man gissa sig till i förväg och one-liners haglar utan hänsyn till om man blir slagen på käften, springer för livet eller upplever en stunds vila mitt i det hektiska. Hemskt! Men ändå kul, för dagens hjälte - eller antihjälte - är Guy Pearce, som pumpat upp sig så armarna knappt kan hänga ner längs med kroppen. Och det gör de inte heller för han använder dem mest för att slå sönder sina opponenter.
Inte helt klok i skallen
Pearce spelar agenten Snow som jagas för att han anses veta var en elakartad statshemlighet finns, men det vet han inte, för innan han haffades lyckades han leverera vidare portföljen med hemligheten till en kompis... som av händelse nu finns som fånge på rymdstationen. Och dialogen går ungefär hela tiden såhär:
Langral: Who was the mystery man on the phone?
Snow: Uh, his name was Fuck You.
Langral: Really?
Snow: Yeah, he was Asian.
Langral: Again, what happened in that hotel room?
Snow: Oh, it was coupon night and I was trampolining your wife.
Langral: You're a real comedian aren't you, Snow?
Snow får en käftsmäll
Snow: Well I guess that's why they call it the punch line.
Langral: You don't like me, do you?
Snow: Don't flatter yourself. I don't like anybody.
Langral: With that attitude, I can see why nobody likes you.
Snow: Oh, come on. People love me. Just ask your wife.
O.s.v.
Dagens hjälte ned nypumpade armar
Storboven som basar över andra bovar
Langral spelas av Peter Stormare som har en relativt stor roll och som spelar inte helt oväntat en ganska sliskig typ. På bovarnas sida står två individer i särklass, den dominanta och starka Alex (Vincent Regan) och den fullständigt blindgalna helkroppspsykopaten Hydell (Joseph Gilgun). Resten är kanonmat och mitt bland fallande kroppar kutar sedan Snow och presidentens dotter Emilie (Maggie Grace) omkring som skållade råttor. Att söka och hitta någon specifik logik eller fysikalisk exakthet i filmen är som att söka efter eviga vattenpölar i Gobiöknen. Men det är inte meningen med det hela. Vi talar om flams och våld i salig sammanblandning där vetenskapligt korrekta detaljer är en sidosak som väl kan passeras utan att hamna i fängelse. Vi har sett samma film hundra gånger tidigare, men då har man flytt från New York, Los Angeles, Fortress och allt vad det nu kan heta. Ingen person, med undantag av Emily som kanske är rätt normal, är i närheten av någon norm som man kan känna igen på gatan. Snow får mer stryk än Daniel Craig i tre av de våldsammaste filmerna han gjort och bovarna är så extrema att de blir karikatyrer. Det går så långt att Stormare förefaller vara en helt vanlig snubbe och då har man extremiserat filmen en hel del.
Källan till problem
Allt har sitt pris. Intrigen är fånig och de visuella effekterna tangerar vad man kan acceptera i nödfall, men på den positiva sidan balanseras filmen upp av de facto att man inte ens försöker tävla om en Oscar eller en plats i Sundance Film Festival. Den gör exakt vad den är avsedd att åstadkomma, nämligen intelligenskoma och total avstängning av alla hjärnfunktioner utom de mest basala där man kan känna barnsligt nöje i att titta på orimliga saker och höra meningar som ingen vanlig, dödlig individ skulle släppa ur sig någonsin i något som helst sammanhang. Man kan fråga sig: Why so serious? och svara sig själv: Det är jag inte, jag glor ju på skitet, flinar en hel del och framför allt - jag stänger inte av föreställningen fast den egentligen förtjänar det. Överdrivet? Ja, så in i helvete, men det är även 300, Sin City, Wrath of The Titans, From Dusk Till Dawn, Outland, Underworld och så vidare, så även som en kritiker som anser sig vara seriös, måste man släppa ibland tyglarna en aning och helt enkelt inse att med titeln och ställningen följer inte per automatik stränga förpliktelser. Jag njöt inte fullt ut, men förkastade det inte heller. Och att njuta av ganska värdelös film är dock ändå avsevärt mer hedervärt än att klubba ihjäl djur på en djurpark, anser jag.
Ibland blir det riktigt snyggt
Om filmen i sig har svackor och bucklor så kan man inte säga samma sak om Blu-rayutgåvan och det händer sällan, men då jag såg filmen klockan sent i går kväll rusade fru A upp och gav mig hyfsat obarmhärtiga order om att dra ner på volymen, för hon kunde inte sova p.g.a. att sängen vibrerade - och vi talar inte om någon kinkysäng utan en vanlig IKEA-variant. Ljudet brakar loss från nedersta botten till högsta höjder utan att man känner hur systemet kroknar och allt detta gör den med exakthet och snärt! Realistiskt ljud? Inte på långa vägar men det är inte filmen heller, så man får ta det ihop med vad man ser och inte heller där behöver man gå besviken och sura. Bilden är svinskarp (hur svin nu är skarpa vet jag inte) och i basutförande hård och metallisk, men hur jag än kisade och kikade så kunde jag inte finna fel eller ens antydningar till problem. Man har digitalfilmat det hela och det ser helt enkelt urbra ut. Extramaterial? Nope. Musiken? Tveksam, men gör sitt så man får ta och käka russinbullen fast man avskyr russin. Resten smakar ju gott.
Ett oh shit moment
Det finns många sätt som man som efterklok och kritiserare av andras arbete anser att man kunde ha gjort bättre, men man kunde ha gjort filmen även jäkligt mycket sämre. Guy Pearce är perfekt i sin roll - om också överdriven - och regissörerna sköter sitt enligt de anvisningar som Besson förmodligen har petat ner på en papperslapp. Filmen funkar som den är och jag kom på den hemska tanken att man bollat med idén att plocka in Kurt Russel som Snake Plissken från andra sidan pensioneringen eller än värre - Nicolas Cage. Man kunde ha gett regiuppgiften till Agneta Fagerström-Olsson för att svenskheten i filmvärlden är het och jag kan bara inbilla mig att resultatet skulle ha varit helt annat och knappast bättre. Perfekt popcornrulle för regniga kvällar och sådana har vi så det räcker och blir över. Men ha nu inte för höga förhoppningar, detta är trots allt en ganska orimlig Besson-saga.
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag på söndag!
