Kampanjer
DVD
Filmguiden
Margin Call (Blu-ray)
Fler recensioner
Drama från 2011 av JC Chandor med Kevin Spacey och Paul Bettany.
"Verklighetsdrama med hjärna"
En gång i tiden var min egen farsa en haj på aktiehandel och kunde konsten med att förvandla tolkning av siffror i nyhetspapperet och magkänsla till reda pengar. Många var de gångerna som han noga förklarade aktiehandelns finare detaljer för mig som knappt kunde räkna ihop två tal under 10 utan att få det fel. Jag fattade kanske 8% av vad han sa och det var förmodligen orden mellan orden som jag inte begriper ens idag. Då gubben insåg att jag var för dum (eller ung) för att förstå mig på kapitalism (sosse som han var!) gick han över till att förklara hur universum var uppbyggd. Sann story! Och det där med fysik och rymd fastnade, blev ett intresse och har så varit i minst 40 år.
Vill inte jobba här
Men farsans börshandel var småpipor jämfört med vad som sker hos yrkesfolket i de där flotta kontoren, framför trettio skärmar som visar olika grafer och superdatorer som kan göra transaktioner så snabbt att de under en sekund har skapat en hel egendom för någon och ruinerat en annan. Pengar styr världen och inget annat. Pengar är makt, allt annat är snack. Ergo, de som har massor av pengar har också makt, men till skillnad från rymden finns det en gräns för hur långt man kan gå innan det blir stopp i maskineriet. Det vill alla maktmänniskor undvika. De vill ha sina pengar, tjäna mer och de rikaste vill och kan sätta en hel egendom i rörelse så att den genererar mer pengar utan att de behöver fundera på hur det sker. Till detta behövs analytiker, maskiner och magkänsla. Man köper, och säljer, men man rör inget av detta personligen utan låter specialister ta hand om det smutsiga jobbet. Och de som ska göra jobbet måste bevisa att de kan få pengarna att växa. Antingen skaffar de sig ett solitt kunnande och rykte och håller sig på etikens och moralens smala spår eller så marknadsför de sig så effektivt att de lätt kan tala omkull de mest härdade psykoloanalytiker om de så vill. Det är som att läsa i resebyråns katalog. Hotellet ser allt lyxigt ut, men väl där kan det bli tråkiga överraskningar. Eller kanske värre (dock i avsevärt mindre skala): Då man köper en iPhone och slår på den, så skickar den 1-3 sms till England i smyg för att aktivera olika appars funktioner. Ingenstans i telebolagens avtal nämns detta, men kika på specifikationerna. Kostnaden finns och när du tecknar abonnemanget sägs inte ett ord om detta.
Demi Moore som kall spelare
I likhet med det förbannat finstilta deklarerar inte börsbolagen och finansförvaltare alltid hur de arbetar och vilka metoder de kör med. De som inte bryr sig om det etiska anstränger sig inte att ta reda på hur deras pengar växer, bara de växer. Under åren har dock många finansmarknader rasat och enligt vetare i branschen är vi nära totalkollaps snart igen. Den stora depressionen har säkert många hört talas om och i detta fall betyder det inte ilska utan entusiasm, utan katastrof för folk som litat på att deras spar- och pensionspengar är i säkert förvar och att deras surt förvärvade kan förgylla ålderdomen. Så blir de ju inte alltid och bland de senare tidernas största ekonomiska kriser inträffade 2008 då bankerna i USA beviljade fastighetslån mot dålig säkerhet och utan ordentlig kreditvärdering. Sedan såldes lånen vidare till investmentbanker som på papper var värda miljarder men var i verkligheten tits up. Då bostadsbubblan brast så förlorade folk sina hem och allt de hade sparat. Investerarna fick bråttom att rädda sina egna arslen och många känner säker igen bl.a. Lehmann Brothers som hade mer skuld än egendom. Konkurs i fulstil, många blev av med jobb och liv men de på högsta toppen klarar sig oftast alltid. Lehmanns chef sålde sin 13 miljoner dollars villa till sin fru för hundralappen och kunde fortsätta bo som om inget hade hänt. 2 år senare var han inne i businessen som vanligt.
Spock har tappat öronen men inte hjärnan
Denna chef, eller en elak fingervisning till denne, spelas i Margin Call av Jeremy Irons vars bolag regelmässigt nu och då rationaliserar bort folk som inte är helt i toppskiktet. Under den sista rationaliseringen får en av riskanalysens chefer gå, Eric Dale (Stanley Tucci), men innan han hinner bli mer eller mindre utkastad ger han en av sina killar som fått stanna kvar, Peter Sullivan (Zachary Quinto), resultaten av ett program som han arbetat med en tid. Sullivan tittar på Dales uträkningar, fyller i gap och inser snabbt att hela firman håller på att braka åt skogen. Olika stadier av panik bryter ut och det blir en lång natt där man ska servera en lösning för ägaren, bjuda på huvuden på fat och se till att högsta skiktet klarar sig även om det är moraliskt och etiskt helt fel. Mannen som får ansvar att organisera det hela är avdelningschefen Sam Rogers (Kevin Spacey) som har varit i firman i 34 år och som är en ärans man, men också en som inte tillåter sig vackla. Hans uppgift blir att peppa sina anställda att likvidera hela företaget under nästa dag och starta en totalkollaps på Wall Street.
Dystert möte
Margin Call är en skrämmande film som tar plats under 24 timmar och förlitar sig på fyra faktorer:
1. Detta kan hända, har hänt och kommer att hända igen.
2. Dialogen är suverän och känns helt naturlig och är så begriplig att man som okunnig åskådare kan ta till sig händelserna
3. Skådespelarna håller absolut världsklass
4. Då det händer kan det drabba oss alla!
Och fördelarna slutar inte där. Förstagångsregissören och förstagångsmanusförfattaren J.C. Chandor gör en insats som lätt skulle kunna ha fått den Oscar han var nominerad för i manuskategorin och man kunde lika väl ha kunnat nominera honom för regi. Han blandar hänsynslöshet med smarthet, idealism med dyster fakta och tvingar spelarna i gamet att ta ställning som kanske strider mot deras moraliska och etiska inställning. Han gör det hela nästan känslokallt och kliniskt för att visa hur våra liv styrs från 110 våningen i ett hus som ingen av vanligt folk ens får besöka. Greed is Good sa en annan Wall Street-skojare, men Chandor gör en mer komplex och engagerande insats inklämd i 24 timmar utan att man ens suktar efter djupare personanalyser.
Ägaren
Skådespelarna är briljanta, men är ändå bara rekvisita i finansmarknaden som lever ett eget liv, som går att studera vetenskapligt och vars mest framstående profeter belönas med Nobels pris varje år. Marknaden är så stor att ingen enskild kan ändra på den och dess framfart även om det finns folk som lätt kan rubba en hel stats existens med sin finansiella makt. Chandor gör klart för oss att finanserna är en levande organism i likhet med internet. Man kan stoppa en del, censurera men aldrig dra ur proppen helt. Och skulle det ske (vilket inte är helt omöjligt) så skulle vår existens rasa på två röda. Detta gör han genom att inte vara yvig och med lång pekpinne, utan genom att hålla händelserna inom några rum inlindad i snyggt framförd dialog av människor som trots allt är bara människor. Man kan tro att filmen är en kall analys av vad som komma skall, men den är mer än så: Detta är egentligen en skräckfilm, för den är sann. Margin Call är likaså ett djupt drama som har en ram av siffror, men som också håller människorna fängslade innanför dessa ramar. Mycket sofistikerad, mycket aktuell och meningsfull även för dem som knappt har råd att pensionsspara. I Sverige skyddas vi av allehanda regelverk, men rasar USA, så rasar alla andra. Så enkelt är det och påföljande dag är vi alla kineser. Tja, ett tänkbart scenario som inte uttalas, men som jag som åskådare tolkar innehållet.
Så man kan ju undra om det är värt att ens bry sig då ens pensionskonto eller lönepengar sitter stadigt i Swedbank eller Nordea? Där kommer vi till var och ens intresse. Jag är inte rik, varför skulle jag ens bry mig? Och i trygga Sverige kan man faktiskt undra om filmen är värd ens uppmärksamhet gällande innehållet. Vad som händer på Wall Street är ändå så långt borta och så obegripligt, att man på landsbögda utanför Karlsborg knappt orkar lyfta ett ögonbryn då man har en gräsmatta att klippa. Ja, här kommer vi till var och ens intresse för nutidshistoria och de som inte bryr sig kommer inte att bli exalterade av filmen. Jag kan tänka mig att mycket av filmen kan se ut som en massa dataskärmar, djupa veck i pannorna och möten som bonna-Lars aldrig skulle ens i sina mardrömmar fantisera om. Det är frågan om val och intresse, men de som intresserar sig av gott spel och en rätt stor fråga tror jag kommer att finna filmen helt enkelt superb!
Göra rätt, göra fel?
Vad som kanske inte imponerar så vansinnigt är Blu-rayutgåvan som är felfri, men knappast mer än så. Bilden ser skarp och detaljrik ut, men är ganska intetsägande i färg och djup. Man får en känsla av att se på en pjäs på en liten teater där utrymme för yvighet är helt avskalad. Men i slutändan ser det bra ut och definitivt gör bilden inte innehållet sämre. Ljudet är enklast möjlig med dialog som huvudsak och diskret surround som man knappt lägger märke till. Musiken passar som handsken men är inte överutnyttjad precis. Där det finns musik är det dock prima vara. Inget extramaterial.
Pengar betyder inte alltid lycka, men det är fan bekvämare att gråta i en Mercedes än på en cykel, är grundtanken i varje kapitalists hjärna och man gör vad som helst för att behålla Mercan. Att låta gräsrotsfolket komma i närheten av beslutsmakeriet är otänkbart och man skyddar sig med att om de kan röra oss så kan vi röra dem - och vi har vassare naglar, så det är bäst att agera innan man måste dra ut i krig. Collateral damage är en följd av krig och även en följd av politiken innan kriget. Jag är stort imponerad av Margin Call och rekommenderar alla att se den!
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag på söndag!
