Kampanjer
DVD
Filmguiden
Melancholia (Blu-ray)
Fler recensioner
Drama från 2011 av Lars von Trier med Kirsten Dunst och Alexander Skarsgård.
"What the Fu..."
Det är nu inte varje dag som en glappkäft stympas på sina ordlekar, men banne mej om inte Lars Von Triers Melancholia gjorde jobbet ändå. Ty här sitter jag, svulten på ordens näring och gödslet till dess framfart, utan en susning om hur man beskriver en känsla som inte låter sig beskrivas. Men vi skjuter ett par bokstäver och flår dem faller; min frustration hörs trots allt bara till grannen.
Trier ger oss två alternativ; antingen ser vi Melancholia som en lång röd tråd där ingen händelse utesluter den andra, eller som två mer eller mindre separata delar. Hur vi än väljer att göra så är det med stor glädje som jag konstaterar att Triers kärlek till bildspråkets styrka är en ledande stråke genom hela filmen. Och som det stråkas. Det inledande bildspelet är förmodligen, bortsett från det utomjordiska foto som erbjuds i Planet Earth och efterföljande Life, något av det vackraste man kan fästa ögonen på. Säga vad man vill om killen i pressammanhang, Youtubesensationen Tarvliga Naziskämt i Cannes (http://www.youtube.com/watch?v=LayW8aq4GLw) talar för sig själv, men charmar hakor till golvet gör han som den bästa av filmskapare.
Del 1 - Justine - utspelas mitt i bröllopets efterglöd, tillägnat brudparet Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) som dyker upp först en bra bit efter att merparten gäster surat till ordentligt. Det är fisförnämt, krystat och egentligen inget som någon av de inblandade sett fram emot. Justines chef (Stellan Skarsgård) är en pengakåt reklampelare, hennes mor (Charlotte Rampling) en bitterhet som inte gör något för att dölja sin avsky gentemot livslånga relationer, och festens samordnare (John Hurt) - make till Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourgh) - tycks vara helt oförmögen att släppa hur mycket kalaset kostat hans plånbok.
Det är också här som vi först kommer i kontakt med Justines manodepressiva läggning, den som sedermera blir filmens bröd och vatten.
Om Jordens potentiella undergång - Melancholia - talas det knappt något alls. Möjligen är det en felplacerad stjärna. På sin höjd.
Jodå, Trier vet hur tjuren ska stångas. Och det är framförallt i den första - och bästa - delen som hornen ger oss valuta för detta. Ty endast en sann filmkonstnär vet att magnifika scenerier, hur magnifika de än må vara, måste sättas i ett sammanhang för att fungera. Ett sammanhang som helst inte består av en transportsträcka från en vacker blomma till en annan.
Det som slog mig mest med Melancholia var inte heller hur storslagen den var på den visuella arenan utan hur effektivt man disponerar dess tillgänglighet. För enkelhets skull leker vi med tanken på en artist, vilken som helst, och frågar oss hur intressant det skulle vara om denne sjöng med sin kraftigaste stämma i var och varenda låt. Vad skulle svaret bli? Imponerande, hells yeah, men inte tolv trallar i rad. Inte Moonwalk en hel konsert.
Nej istället är det vetskapen om att man kan sjunga/dansa/spränga skiten ur sina åskådare som är det största dragplåstret, inte att man käkar fladdermöss i varje gitarrsolo. Med detta sagt så skulle jag förmodligen ljuga om jag sa att det inte fanns stunder då Trier verkar ha blivit avundsjuk på sin egen skapelse, och således gjort allt för att vi ska förstå vilken enastående konstnär han är. Men vi kommer dit.
Kamerarörelser, vare sig vi pratar enskilda foton eller en hel serie tagningar, är annars något av en superkraft i Melancholia. De berättar för oss att Justine inte mår bra, men är samtidigt noga med att inte avslöja vad hon är kapabel till när ångestbägaren rinner över. Att kameran flåsar över hennes axel ena stunden för att sedan skifta till en överblickande tagning i den andra tror jag således är ett medvetet stildrag som skriker till när vi kommer för nära en diagnos, dvs. när vi glömt bort att mystiken bottnar i hennes själ och inte i hennes tillstånd.
Ett exempel på detta är när hon smiter från förspelet med sin nyblivna make och, here's the kicker, gränslar en av bröllopsgästerna på husets tillhörande golfbana. Vi ser vad som händer tillsammans med maken, men beviljas inte längre första parkett till hennes nervtrådar ute på greenen, inte fullt ut. Rimligen suktar man också efter mer när man får vidröra hennes axel nästa gång. Mystiken tätnar. Vad är det för människa vi har att göra med egentligen?
Skulle man sedan ha glömt bort smaken på dialogens sötma så är Melancholia tvivlarens nektarskola. Trier har nämligen lyckats fånga det jag lite fånigt väljer att kalla för konversationens inre röst. Här finns inget överflöd. Inget avsnoppat nonsens. Enbart orden som budbärare av känslorna som står bakom dem. En signatur på Triers bästa filmtimme hittills.
Och segertåget fortsätter i del 2: Claire. Om än lite vilset på rälsen. I denna avslutande del är Justines sjukdomstillstånd inte längre ett mysterium och uppenbarar sig nu som en direkt kontrast till hennes tröstande syster, som hon bor hos under de värsta perioderna. Filmen tar också det definitiva steget från ovisshetens mörker till brutal och kompromisslös ångest, en gång för alla. Jordens undergång är inte så potentiell längre. Melancholia växer.
På tapeten är den mänskliga desperationen, instinktivt rotad i våra nerver när vi tvingas konfrontera vår egen dödlighet. Men Trier kastar också ljus kastas över naturens egna arméer; för vilka är först att ana oråd om inte hästarna i stallet, detta trots att vi människor är den enda art som förstår att vi någon dag kommer att dö? Triers genidrag är således en katastroffilm där skyskraporna faller inom oss. En katastroffilm vars gjutjärn glöder mer än alla Roland Emmerich-produktioner tillsammans. Detta utan att ta livet av en enda byggnad.
Jorden är ond och måste dö citeras Justine som ligger naken under stjärnorna och inväntar sitt öde. Kan det vara så att lugnet äntligen infunnit sig i hennes huvud för att hon är redo att dö, och att priset för hennes lycka är undergången för allt levande? Tavlor brinner, hästar faller och fåglar ramlar som snöflingor; allt till Richard Wagners opera Tristan och Isolde (medeltidens Romeo och Julia). Melancholia har vår uppmärksamhet för att den får oss att känna. Tänka. Och undra om det överhuvudtaget spelar någon roll.
Men så i mitten av detta episka grubblande börjar man överväga möjligheten att Trier spretar och poserar lite väl mycket, ja rentav ifrågasätter vår förmåga att ta till sig hans visioner. Det vi gled in lite halvhjärtat på förut. Känslan av att hantverket blivit större än självdistansen växer sig nämligen större i den andra delen och påminner lite om en hund som fortsätter sprätta jord trots att benet är fullt synligt. Vad är det egentligen vi ska förstå som inte kan berättas minus tio minuter? Klarar vi oss måhända utan scenen där Justine smetar mat i nyllet så vi verkligen ska förstå hur sjuk hon är? Jag morrar men förmår aldrig skälla. Trier har redan sålt mig sin storhet.
Melancholia är kvinnornas film, allt annat är nonsens. Nog för att det är kul att se Skarsgårdfamiljens framväxt i gemene filmproduktion - Bill Skarsgård kliver upp på bioduken med Simon och Ekarna as we speak - men det är inte utan att svenskheten bländar vårt omdöme emellan varven. Missförstå mig inte, både Stellan och Alexander är kvalitetsknippen som passar väl in en lysande Melancholia-ensemble, men vi ska inte inbilla oss att det blir godisregn per automatik bara för att de är svenskar. Och är det besående intryck man letar efter, ja då är det hos kvinnorna guldet låter sig hittas. Kirsten Dunst gör sin bästa roll hittills och förkroppsligar ett lidande vi sent ska glömma, ett lidande som blott brädas av Natalie Portmans Oscarstatyett i Black Swan. Charlotte Gainsbourg fick i uppdrag att balansera ut en syskonkärlek nedtyngd av depressioner och gör detta som om kameran aldrig funnits. Särskilt minnesvärd är scenen när Justine, omfamnad av Claires vägledande händer, förlorar kampen mot sina demoner när badkaret kommer för nära. Ett bad som blir ett för mycket.
Filmens vinnare är å andra sidan en person som kunde fått ett betydligt större svängrum - Charlotte Rampling. Är det verkligen herrarna Skarsgård som ska prisas när hon under sina få minuter i centrum lyckas stjäla stafettpinnen för alla tävlande? Jag undrar ja.
Huruvida hon i rollen som Justines mamma hatar äktenskap för att hon själv blivit sårad eller om det kommit som en insikt med åren vet vi inte, men vi undrar oss kloka. Och beundrar en skådespelare i sina bästa år.
Extramaterial finns och berättar mer om Triers verktygslåda. About Melancholia, The Visual Style och The Universe, i vilken det förklaras mer om de rent vetenskapliga specifikationerna kring kollisionen med Melancholia, är alla sevärda och rentav nödvändiga för att kunna uppskatta filmen fullt ut. Det är samma sak med Avatar och Sagan om Ringen-filmerna; plöj igenom extramaterialet och bli en ny människa. Framför en helt ny film.
Danskt storslam är det minsta man kan säga när Europeiska Filmakademin delade ut sina troféer så sent som i lördags. Bästa regissör blev Susanne Bier för Hämnden, tätt följd av Mads Mikkelsen som hedersprisades för sin insats i samma produktion. Men när priset för årets film delades ut, ja då var det Triers Melancholia som tog hem segern.
Att försöka sammanfatta denna komplexitet med ett par enkla meningar för de som skumläser sin morgontidning är en svår, för att inte säga omöjlig uppgift. I skrivande stund torkas nämligen svetten från det tangentbord som tillåtit mig att pladdra på såhär långt.
Så för att summera det omöjliga: Melancholia är en katastroffilm vars visuella guldkant tar oss på en resa genom människans inre, och inte drar sig för att bänka oss i dialog- och skådespelarkonstens klassrum. Där vi gärna slår oss till ro under katedern. Vi tittar inte på en perfekt film, men ögon kan ändra sig och gör nog så inom en snar framtid.
Se Melancholia. Se den i gnisselfri HD.
Recenserad av
Eric Worén
argentofan: Tackar för berömmet och påpekandet. Vore kul att även veta vad du tycker om rollvalet av ovannämnda Sutherland i MELANCHOLIA? Han är en rätt underskattad skådis som klarar sig bra i såväl den här filmen som i rysaren MIRRORS till exempel. Dock alltså ovanlig rollsättning av vår gode Trier tycker jag.
Horten: Såg filmen för ett litet tag sedan och var väl inte stormförtjust. Jag satt tyst under hela filmen och rörde inte en min. Men då filmen väl var slut och eftertexterna rullat förbi, då Tv:n stängts av, det var då som känslorna kom. Jag kände mig sjuk, deprimerad, nere och på gränsen till arg. Inte på filmen, det var bara en känsla som infann sig i mitt inre. Så det var då det slog mig. Lars von Trier hade lyckats få mig att känna precis så som jag tror han hade tänkt. Filmen lyckades med sådant som så många andra filmer misslyckas med, att beröra på ett djupare plan bortom det vi sett och hört. Filmen var slut, men den hade lämnat sitt spår. Är det inte precis vad en bra film ska göra? Sen har jag en lite tanke kring Justine i filmen, kanske sidospår, men en tanke som jag fastnade på. Jag fick nämligen känslan av att karaktären Justine besatt en förmåga att kunna se framtiden. Kanske inte på ett medvetet plan, utan snarare i drömmar och i känslan. Alla första scener som visas, jag vill tro att det var hennes egna. Tankar eller drömmar, vem vet. Hon säger till sin mor: Im scared! Rädd för bröllopet eller rädd för framtiden? Jag fick känslan av att hennes tillstånd orsakades av hennes syner, tankar och drömmar. Så när de väl började ske, så som hon förutspått... då var hon redo. Hon hade vant sig vid tanken, så less på tanken och så uppäten av tanken... att den blev hennes befriare. En liten spekulation från min sida. :)
