Kampanjer
DVD
Filmguiden
Mission: Impossible - Ghost Protocol (Blu-ray)
Fler recensioner
Action från 2011 av Brad Bird med Tom Cruise och Jeremy Renner.
"Raka rör och inget tjafs! Action, fananamma!"
Tom Cruise må ha sina egenheter och tro på saker som får de flesta att skratta sig fördärvade eller skaka uppgivet på skallen, men det finns något annat med herr Cruise som man inte riktigt kan sätta fingret på. Är han det han förefaller att vara eller något helt annat? Nå, det må nu vara precis hur som helst med hans personliga liv och leverne, men en sak är säker, att då han startar sin egen maskin - den han är bäst på att starta - så finns det inga hinder för vad han kan prestera.
Pegg nördar till det igen
Mission: Impossible - Ghost Protocol är en Tom Cruise-maskin, med Cruise i huvudrollen och Cruise som producent. Man kan ju säga att filmen har andra skådespelare också, men då kameran gör sak av Cruise, så gör den det med besked. Andra 50-åriga gubbar skulle kapa av sina tår och bli skalliga på två röda om de fick hans kropp och fysik och de som inte skulle göra det skulle såga av av andra kroppsdelar för att bli lika rik som han är. Alla andra är förbannade lögnare. Cruise är i oförskämt gott skick och måste vara det, för som vanligt är han inte den som backar ur en stuntscen som skulle få även erfarna stuntgubbar att snegla oroligt på marken och säkerhetslinan emedan Cruise gör själv bäst. Och det man skulle kunna tro är stuntpersonal för hela slanten är det oftast inte då det gäller Tom Cruise. Vad man än tycker om herrens soffhoppande och tron på utomjordingar, så levererar han valuta för pengarna då han uppenbarar sig på filmduken.
Undrar vart jag la mitt C4?
Men Cruise är inte ensam om att göra sin show även om han stjäl så gott som alla scener han medverkar i. Här finns också Jeremy Renner som jag anser vara lika tuff som Cruise, i lika gott skick och en actionstjärna som dessutom är en förbannat duktig skådespelare. I Mission: Impossible - Ghost Protocol spelar Renner analytiker Brandt som ofrivilligt dras in i den hemliga IMF-sfären, men analytiker Brandt har mer i bakfickan är intelligens och nördighet. Nördfaktorn fylls av Simon Pegg som Benji, mannen som kan med en iPhone, ett gem och två tändstickor bryta sig in i Fort Knox, eller för den delen i världens högsta byggnads datasystem, som är hyfsat rigoröst skyddad. Den kvinnliga fägringen framförs av Paula Patton som agent Jane Carter, som inte bara är en duktig agent utan också en som vill hämnas. Sådana är farliga. Och så dagens bad boy, som spelas av Michael Nyqvist, en av de där svenskarna som amerikanerna tycker är exotiska och då svenskhet är i högsta mode, varför inte?
Jaha, där var Kreml historia
Ska man skapa en av senare tiders absolut actionstinnaste actionfilm utan hämningar och rejält med våld och explosioner, så tar man naturligtvis fram en regissör som tidigare har arbetat med... tecknat. Och dataanimerat. Och vars resumé mestadels består av specialtack, kortfilmer och skrivuppgifter. Brad Bird har plockats från Pixars kreativa team och detta kan nog vara det smartaste man har gjort på senare tider, för en som vet hur fantasin kan sträckas ut som ett gummiband utan slut vet också att inget är omöjligt på film oavsett om det är frågan om elastiska fantasimänniskor eller riktiga muskelgubbar. I producentledet finns dessutom J.J. Abrams, men av hans signaturer ser man inte mycket av, så jag är inte sådär hundra på att Abrams är med helhjärtat, men han tar nog sin del av kakan, ger en hel del av sin pondus, men hur man än vrider och vänder, så är och förblir filmen ett instrument för Tom Cruise. Och bra så, för i serien Mission: Impossible är Mission: Impossible - Ghost Protocol den som imponerar mest även om nummer ett var spännande, tvåan likaså fast fånigare, trean ännu bättre och denna fyra överlägsen på ungefär alla punkter.
En vill tillverkare får mer exponering än någon annan
Att söka en realistisk handling, en verklighetstrogen dialog eller ens mänsklig dramatik i kännbara mått är helt enkelt onödigt, för sådana aspekter finns inte. Här sprängs, springs, skjuts och man slåss och inte alltid på vågräta eller statiska ytor heller. Att bli påkörd av bil eller hoppa ur en sådan i hög fart ger på sin höjd en blessyr, men inte så mycket mer. En annan stiger litet fel på en sten på gården och man får gå sex veckor i gips, men se agenterna, de tål mer än gemene man, så försök inte ens hitta vett och etikett i det hela. Vad det gäller intrigen, så skiljer den sig inte från de flesta Bond-filmer eller M:I-fimer, för här finns en galning som ska ta över världen, döda för höga nöjets skull eller är helt enkelt en rubbad vetenskapsman som inte längre vet var gränsen för humanism och slakt går. Dagens vetenskapsman, spelad av Nyqvist har fått för sig att atomkrig är det som stärker den naturliga evolutionen och gör allt för att få spränga skit i luften. Genom att slugt få Ryssarna att tro att det är IMF som står bakom sprängningen av Kreml är han ett steg framför jaktlagen som naturligtvis består i detta fall av IMF-teamet som är kvar, men som numera anses vara terrorister.
Man ska sitta stilla i bilen, Tom!
Så man far omkring jordbollen och piskar varandra i kubik och kvadrat, drar på sig masker och spelar dubbelspel så åskådaren inte hinner andas utåt en enda gång under de två timmar som spektaklet pågår. Man blir riktigt svettig, för här sparar man inte på krutet och spännande är det också även om man vet hur det hela slutar. Man behöver inte ha IQ 190, som Nyqvist, för att räkna ut självklarheter. Att en svensk i amerikanska filmer uppenbarligen är mer en självklarhet än ett undantag är filmens nackdel, så sorgligt det än är att säga. Nyqvist är en lysande skådespelare då han får en rätt roll i en svensk film med massor av angst och misär, men för mig är han allt annat än imponerande. Jag kan inte låta bli att jämföra honom med förra M:I-filmens fuling spelad av Philip Seymour Hoffman och man märker att gubbarna är knappast ens födda på samma planet. Jag har inget emot svensk succé utomlands, tvärtom, men Nyqvist är vare sig trovärdig eller en som bringar karisma i en ensemble som domineras av skådespelare med pondus. Man brukar säga att kedjan inte är starkare än dess svagaste länk, men tack och lov är saken litet annorlunda i Mission: Impossible - Ghost Protocol eftersom svensken inte spelar någon större roll i sammanhanget som är mer visuell och spännande än en enda persons enskilda insats. Utom Cruises då.
Mycket av detta
Jag tokgillar Simon Pegg men även här finns spår av fånig repetition. Benji är en nörd och en engelsk sådan dessutom. Pegg har gjort just samma roll så många gånger att han snart måste återfinna sig för att inte i evighet bli förknippad med töntar. I Mission: Impossible - Ghost Protocol är han redan fullvärdig agent men fortfarande en klant. Smart klant. Ving Rhames tuffroll är så gott som bortskalad och istället får vi in Jeremy Renner, som jag vet kommer att bära hem en Oscar inom 10 år. Han ger Cruise en match och faktum är att Renner var påtänkt som ersättare för Cruise om denne inte ville fortsätta efter tredje filmen. 41-åriga Renner har fått en sen start, men vilken start då. 2 ggr Oscarnominerad, The Hurt Locker, The Town, The Avengers, nystarten av Bourne-franchisen och förmodligen en femte M:I-film också. Paula Patton är för mig relativt okänd, men hon gör sig väl som filmens kvinnliga asskicker.
Analytiker Brandt har mer i rockärmen än bara analys
Patton må vara okänd, men filmens händelser tar oss till platser som vi sett, om inte annat så på bild. Det jävla höga huset i öknen känner de flesta till från Discovery Channel och vissa andra scenerier är inte helt obekanta. Mycket demoleras och man kan bara med gråten i halsen se dyra bilar kvaddas och saker gå sönder, saker som man skulle vilja ha. Stuntpersonalen har fått med största sannolikhet besöka på en och annan sköterska och på inga punkter har man sparat på resurser. Ändå förefaller Ethan Hunt vara mer mänsklig i Mission: Impossible - Ghost Protocol än i de tidigare filmerna trots att han i förra installationen fick finna sig med fru och kamp om dennes liv. En riktigt duktig manusförfattare skulle kanske ha kunnat göra filmen såväl intellektuell som actionstinn, men istället valdes action x 4 med några komiska detaljer och det funkar lika bra, det. Den samlade kritikerkåren runtom bollen har mestadels varit rörande eniga om att detta är en bra film som förlitar sig på skådespelare och action mer än fungerande prylar och att Brad Bird har med sin Pixar-erfarenhet injicerat Mission: Impossible - Ghost Protocol med energi som nästan överträffar hans talang att göra hisnande visuella scener. Naturligtvis har Cruise haft en hel del att säga om saker och ting och om inte annat, så ser han till att visa biceps så ofta som möjligt så att vi gäddhängare ska känna oss så misslyckade som möjligt trots lyftjärn och boxningssäck i källarten. Thank you and fuck you!
Brandt tar sig av gamla Cruise-knep
Filmen innehåller inte en sekund av dödtid och det är dess absoluta styrka. Man går och ser en film/köper den och ser den i hemmabiografen för att få en upplevelse. Beroende på vad man söker får man varierade resultat. Den som skaffar sig Mission: Impossible - Ghost Protocol förväntar sig förmodligen inte en Ivory & Merchant-film utan fananamma-action-och-flygande-kulor så håret blir benat åt sex olika håll. En hel del svenska filmkritiker framhåller gärna att filmen är sååå Hollywoodsk och en enbart kassako snarare än ett cineastiskt viktigt konstverk. Men gå och pinka på er då! Jag har respekt för alla åsikter, men man måste väl ändå inse att en fjärde del i en franchise som inte ger, eller har som avsikt att ge, något annat än höga doser av underhållning och tjocka plånböcker till upphovsmännen är inte särskilt sannolikt cineastiska konstverk. De ÄR kassakor och de ger det man eftersöker i dessa sammanhang. Alla lyckas naturligtvis inte, men Mission: Impossible - Ghost Protocol lyckas mer än fullständigt, enligt min ödmjukaste åsikt. Klen intrig? Ja, och? Den fyller sin uppgift och visst skulle jag ha accepterat ett annat upplägg också, men det är inte finess jag är ute efter, utan pang på saken och A/V så sockorna flyger ur fötterna.
Dingla där som en annan kråka
Och det gör de, för om man nu har invändningar emot innehåll och utförande av dramatiska scener med mänskliga aspekter, så är det få som kan lämna hemmabiografen utan ett flin i hela skallen. Ja, detta förutsatt att man utrustat sig med prylar som levererar botten och toppen av Dolby True HD 7.1, för banne mig de benor som vinande kulor skapat flyger all sin väg av det snärtiga basmullret och surrounden som scener på höga höjder och detaljrikedom i alla andra aspekter bjuder på. Ljudmässigt är Mission: Impossible - Ghost Protocol en film för kammare med minst medelklassutrustning för maximal njutning. Undra inte alls om skjortan är vit av mjäll efter ljudinfernot. Filmen är till en del filmad i IMAX, som Dark Knight, men man har valt att visa hela filmen i samma storleksformat. Spelar egentligen ingen större roll, för bilden är referensmaterial och så mycket mer behöver man inte säga om den saken. Allt som man vill se syns och detaljerna är fantastiska. Extramaterialet är i snålaste laget i min smak, men jag ser inte på film för extramaterialets skulle, så det må slinka igenom denna gång. Musiken känner man igen och den blir bara bättre!
Och billiga bilar körs fortfarande
Man skall ju säga något dåligt om en film om man ska vara alls trovärdig och förutom Nyqvists ganska blamanta insats så kan man väl säga att intrigen finns till för att visa muskelpaketet Cruise och massor av godartad teknik. Bryr mig inte! Mission: Impossible - Ghost Protocol är inte oblyg med att göra klart vilken varumärkesgigant som levererat iPhone och iPad direkt, så product placemet finns i massor. Kunde inte bry mig mindre om jag så försökte. Mission: Impossible - Ghost Protocol tar en bra idé och gör det hela till raklång action utan hjärta. Bullshit och jag är av annan åsikt, så det om att vara kritisk. Jag älskade filmen och i hemmabiografen gjorde den faktiskt en större inverkan på min åsikt än vad den gjorde då jag såg den på bio. För dem som ännu rynkar på näsan säger jag bara, beställ inte kebabtallrik hos Korvfakiren om ni egentligen vill äta Chateaubriand med en god Chianti, tsk, tsk, tsk! Enklare än så är det inte.
©Janne Ahlgren
keenoled: Klockrent, inget mer behöver sägas. Kommer i framtiden inte kommentera filmen själv utan bara hänvisa till den här recensionen.
Nyheter
Mors dag 26/5!
