Kampanjer
DVD
Filmguiden
Örnnästet (Blu-ray)
Fler recensioner
Action från 1969 av Brian G Hutton med Richard Burton och Clint Eastwood.
"Fortfarande en riktigt cool film!"
Innan Örnnästet kom ut på dvd, och jag visste att den skulle göra det, fasade jag smått över hur jag skulle reagera på den krigsfilm som så länge tillhört en av mina favoriter. Jo tack, det gick bra fastän DVD:n hade jag för höga förväntningar på. Den kunde ha varit oändligt mycket bättre. Bilden dög eftersom den inte tagit så mycket skada av tidens tand, men ljudet, trots att det var i 5.1, lät ganska miserabelt. Surrounden användes sparsamt och basen var burkig och nådde inte speciellt djupt. En mycket typisk dvd där en gammal film fick passera mer med sina egna meriter än teknikens under. Nya tider nalkades dock och se här, en Blu-ray! Hur skall den klara sig?
I Naziuniform bakom linjerna. Farligt!
Vid filmens premiär 1969 hade man inte gjort speciellt många \"realistiska\" krigsfilmer, något som är en självklarhet idag, men däremot hade man filmat ett stort antal krigsäventyr utan speciell verklighetsskildring. Alltså delar jag härnäst upp krigsfilmer i krigsäventyr, realistisk krigsfilm och moralfilosofisk krigsfilm. Man kan väl säga att få, mycket få filmer med krigstema fyller alla kriterier och de flesta hamnar i ett speciellt fack med kanske enstaka detaljer som sträcker sig över genregränserna.
Slottet Adler, Örnnästet
Örnnästet är en ren äventyrsfilm i krigstid. Realism finns i ytterst små mängder och någon djupare moralisk eller filosofisk mening i spektaklet kan man knappast finna. Och sedd som en äventyrsfilm håller Örnnästet fortfarande sin position som en sevärd krigseskapad.
Burton inspekterar den kvinnliga agentens utrustning
Richard Burton leder en liten grupp kommandosoldater in i fiendeland för att frita en amerikansk general som behändigt befinner sig på ett slott på ett jävla högt berg. För syns skull har han tagit med en US Ranger och en tösabit som ingen vet om att hon ens finns med. Men direkt börjar problemen och hans lilla trupp decimeras något. Burton slår pannan i nittontusen veck och menar att här ligger inte allt rätt till. Sedan fortsätter Örnnästet med att vara en actionfylld historia med spänning i skäliga mängder och en och annan egendomlig akrobatisk vändning i historien förekommer också.
Briefingen ger få svar men en hel del utmaningar
Man ska nog undvika att jämföra filmen med något annat än likadana krigsäventyr, för då håller Örnnästet sin position som en riktigt bra underhållningsfilm. Sedd med mera kritiska ögon, så är filmen ganska svårt föråldrad. Tyvärr. De värsta klyschorna radas upp i jämn takt och sedvanligt nog så kan tyskar inte skjuta, de allierade träffar även om de skjuter från höften, Gestapomannen är en blond lurk med bedrägligt utseende, generalen har monokel och alla talar felfri engelska, utom då Gestapomannen som bryter på tyska. Själva historien är långsökt och genomförandet av övertagandet av det tyska fortet utomordentligt märkvärdigt. Och så fortsätter det i två och en halvtimme. Romanförfattaren Alistair McLean har alltid varit en liten spindel då han väver sina historier.
Clint, vi har hamnat fel. Detta är inte nakenbadet i Baden-Baden
Fantaster av realistisk krigsfilm och alla vi andra kan dock få en hel del ut ur Örnnästet om vi inte tar filmen på blodigt allvar. Se den i stället som en Alistair McLean-filmatisering där det otänkbara inte är så förbannat otänkbart och där det samvetslösa dödandet har endast en accelererad innebörd för filmen. OK, specialeffekterna är inte imponerande. De befinner sig tre ljusår från Band of Brothers och fyra från Hurt Locker, men å andra sidan filmade man i riktigt snö (mestadels), något som man inte gärna gör idag. Man var på plats i Österrike och även om studiokulisser finns, så ser det hela mestadels riktigt detaljrikt och autentiskt ut.
Flört fungerar...
Skådespelarna gör väl ifrån sig och banne mig om man inte får en lätt Indiana Jones-feeling på sina ställen. Burton är så macho att t.o.m. Eastwood ser mysig ut. Få skådespelare osar sådan maskulinitet som Burton. Tja, kanske Daniel Craig som också kan det där med att vara brutal och charmig samtidigt. Äventyr och bra action på äkta 60-talsvis får vi och så pjoskigt är det inte. Det finns t.o.m. en hel del spänning i filmen och manus avviker inte en tum från sitt mål. Här finns visserligen många vändningar, men inga tråkiga sidospår som ska förvirra åskådaren.
...men den sliskiga Gestapomannen är inte helt lättlurad
Dvd:n var en historia och Blu-rayn en helt annan. Klart att denna inte kan jämföras med Avatar, men för att vara en 40 år gammal film, så ser det riktigt bra ut såväl på duk som plattburk. Vissa små smilband drar man då röd text i början suddas mot mörk bakgrund, men sedan blir det faktiskt riktigt njutbart. Blu-ray visar också det som inte är bra, nämligen tokroliga klipp för att öka på statistantalet, mattemålningar och bakprojektion. Actionscenerna ser fina ut och legenden Yakima Canutt har vi här att tacka. Ljudet, som tidigare var en bedrövelse i kvadrat, har pimpats väl. Nu låter musiken kraftig, surrounden är fortfarande ganska ljum, men där finns en del som ger oss ett djup i ljudet. Explosionerna låter fortfarande svaga och vapenknattret är nära på realistiska, varav följer att de låter pang pang, mer än moderna kawoschhdunk med eko och 20 Hz skakfunktion i soffan. Vilket vi ljudbögar gillar. Gammal bakom kulisserna följer och den kan man hänga i julgranen om man ingen annat har. Kuriosavärde mer än något annat.
Bekymmer på hala ytor
Regissören Brian G. Hutton gick vidare i krigsfilmskarriären och hans nästa verk med Clintan blev Kellys Hjältar och man kan väl säga att han gjorde en modern äventyrsfilm i krigsmiljö som gick och blev en klassiker. Och en film som än idag håller väl i jämförelse med nyare försök till krigsäventyrsfilm. Örnnästet är inte lika bra som Kellys Hjältar, men nästan. Hur som helst, absolut sevärd!
Varje kula träffar, inget snack om saken
© Janne Ahlgren
