Kampanjer
DVD
Filmguiden
Paper Man
Fler recensioner
Komedi från 2009 av Kieran Mulroney med Jeff Daniels och Ryan Reynolds.
"Blandade känslor!"
För en kritikerpenna i vimlet råder djungellagar som låter meddela att det ordsvärd som bäst slaktar lammet belönas med salt till dess innanmäte. Speciellt lovliga byten är de recensionsobjekt som trampar på mer djupgående tonföljder, eller åtminstone försöker frambringa någon sorts konstnärlig elegans. Enters Paper Man, ett stilfullt stycke materia som imponerar på mer än ett sätt, men som dessvärre råkat ut för en släng av kulturelitiskt storhetsvansinne som enklast summeras min penna sågar djupare än vad din gör. Kort(ast) sagt: När recensionsobjektet är en film med höga ambitioner, och som klart flirtar med tyngre kategorier inom filmskapande, räcker det med en eller två dissar från diverse höjdare i tidningsställen för att kampen om de fulaste orden i den finaste munderingen ska dra igång. Kultureliten sitter trots allt och kikar, utifrån mallen de skapat, efter nya sågar som kan uträtta liknande storhetsdåd. Eller åtminstone koka trerätters av kottarna på marken.
Kvarstår gör filmen som kanske förtjänade lite mer, trots allt.
Richard Dunn (Jeff Daniels) heter författaren som spenderar dagarna med att förhandla med sin imaginära följeslagare - Captain Excellent (Ryan Reynolds) - och inledningen till sin nya roman. Inledning i den bemärkelsen att han ännu inte avslutat första meningen: Richard regarded his solitude as something sacred.. Förhållandet med Claire (Lisa Kudrow) är därtill i gungning och de spenderar numera den mesta av tiden på varsitt håll. Richard på landet med sin livskrisångest och romanen som ska spegla den. Hon, läkare, i stan.
Men det är först när Richard inleder den udda och tillsynes omöjliga vänskapen mellan honom själv och Abby (Emma Stone), en vilsen tonåring med ett mörk förflutet, som saker och ting tar en rejäl vändning. På gott och ont.
Författarångest
Paper Man är ingen ny film. Vilsna själar som möts, utbyter erfarenheter och utvecklar en för samhället normvidrig relation är hjärtat i var och varannan film numera; speciellt i en värld där serietidningshjälten gått och blivit vuxen.
Nej vill man introducera sin alldeles egna grävmaskin på marknaden, och visa vad just denne kan åstadkomma i människans psyke genom film, så krävs finess. Att halvhjärtat slänga ut en författare i skogen med låtsaskompisar och hoppas på att någon förstår vilket mästerverk man format är med andra ord inget att rekommendera.
Lisa Kudrow på besök i skogen
Och duons jakt efter bortsprungen självkännedom är inte helt utan frågetecken. Här finns frågor som varför en ensam tonårstjej är barnvakt åt en främmande man som följt efter henne och varför hon, efter detta, inte tycks bli det minsta förvånad/skärrad/skräckslagen över att han faktiskt saknar barn när hon väl klivit innanför dörren? På vilket sätt är sedan hans första bok ett misslyckande/den andra värd att skriva? Och är det verkligen tänkt att vi ska idolisera en person som bjuder ut sitt hus som fyllelokal för högstadieelever; är det sådana längder man får gå till för att upprätthålla vänskapen med Abby?
Den största frågan är emellertid om dessa logikbrott, i vad som rimligen borde ses som ologiska handlingar, helt enkelt är för mycket för betraktaren att svälja? Att inspirera tolkningsfrihet kring människans variabler är förvisso inget fel i sig, det är trots allt det som gör Paper Man till en vinnare, men det känns stundom som att man tar lite för många genvägar. Med detta menar jag att man viftar bort de mer eller mindre absurda tillfälligheterna (det är nu inte varje dag som 17-åringar passar osynliga barn hos främmande män) som de vore fjädrar; allt för att ge plats åt djupare diskussioner med symboliska anekdoter om självtillit, beslutsångest och utrotade hönesläkten, som i sin tur förmedlar en ganska vag bild av vad filmen egentligen vill med sig själv. Bilden av att regissörparet Kieran- och Michele Mulroney springer till ett stativ utan målarborste och en organiserad vision av hur det ska se ut är således berättigad.
The bird is the word
När man väl bekantat sig med karaktärernas livsöden och det faktum att de nog kommer att spendera en hel del tid tillsammans, så är det emellertid svårt att inte låta sig förföras av historierna som berättas, eller uteblir. Här vattnas också den nervkittlande ovissheten av att inte veta hur deras relation kommer att utvecklas, och om faktiskt det leder till en passionerad natt under mjölkvita lakan. Jag säger nu inte att det faktiskt händer, för det får man lov att se filmen, men det är en förbannat stimulerande känsla när en film bjuder in till flera möjliga scenarion. Och inte avslöjar resultatet direkt.
I Paper Man ger Emma Stone intrycket av att vara en mycket mångsidig skådespelare som bevisligen har det som krävs för att porträttera det unga och vilsna. En observation som också kritikerna valt att gå i god för; flera av dem genom att utse henne till filmens enda värdiga vinnare (om de prompt måste kora någon vill säga). Och då hennes tårar faller över en död tvillingsyster är det svårt att inte hålla med. Unga skådespelare som vågar sticka ut hakan är alltid en angenäm tillställning och om genrevalen är de rätta så är jag övertygad om att hon står med sin första Oscarstatyett om bara några år (vid sidan av Paper Man så är Crazy, Stupid, Love. och The Help aka Niceville att rekommendera).
På Jeff Daniels CV blottas sedan en rad höjdarfilmer (särskilt nämnvärd är The Squid and the Whale som bl.a. resulterade i en Golden Globe-nominering) och det kan därför kännas fortsatt märkligt att reducera denne till Dum & Dummare och lite annat. Att han med största sannolikhet kommer att reprisera rollen som Harry i en (riktig) uppföljare till denna förändrar just inget. Rollen som meningssökande författare är han som gjord för och trots att Stone är snäppet vassare på det hela så har jag inga som helst problem med att kyssa någon av dem. Kalla det omöjlig vänskap, men aldrig falsk. För där regi fumlar med ofärdiga karaktärsdrag (Richards problem med sina händer skapar mest förvirring) värmer relationen mellan två hjärtsjukor desto mer.
Emma Stone briljerar
Ryan Reynolds, dagens joker, är desto mer svårdefinierad. Hans prestation gror nämligen i en mellanjord som vägrar avslöja om han är fel för formatet eller helt lysande. I simply can?t tell. Samtidigt ska det tilläggas att rollen som Richards hjärnspöke (som främst närvarar när prestationsångesten skriker) är tämligen endimensionell och att den förmodligen kunde tilldelats vilken manlig skådespelare som helst, förutsatt att denne inte är alltför skadad av komedigenren samt förfogar över en solbränd tvättbräda med tillgång till dagliga uppdateringar. Så Reynolds är okej liksom. Precis som Bradley Cooper hade varit.
Captain Excellent förkroppsligar den perfekta versionen av oss själva
Något extramaterial finns inte men förväntades inte heller. Kanske är regissörparets bild av den perfekta historien inte heller i behov av långdragna utläggningar kring filmens förlossning. Eller överhuvudtaget för den delen. Kanske är det rentav så att vi överanalyserar en vänskapshistoria som inte vill så mycket mer än att vara sig själv. Att det med andra ord inte finns så mycket klåpande i regi som vår oförmåga att ta den till sig. Kanske.
Paper Mans roll som slagpåse i smutskastningskriget mellan prestigesökare är hur som helst beklaglig, detta då den trots sin osäkra slutstation skyltar med genuin skaparglädje som, väl nedstigen från sina höga hästar, hade varit kul att se mer av. Så fixa misstagen som driver filmen till ett tvångsanvändande av symboliska försvarsmekanismer och ring Stone och Daniels när det blir dags för en nyinspelning. Till dess rekommenderas ändå en bra film som förtjänar bättre.
