Kampanjer
DVD
Filmguiden
Ponyo på klippan vid havet (Blu-ray + DVD)
Fler recensioner
Anime från 2008 av Hayao Miyazaki.
"Barnkalas!"
"Jag vill att Ponyo blir den första filmen man ser som barn", ungefär så svarade Hayao Miyazaki på frågan varför Studio Ghiblis senaste storfilm skulle bli en för de minsta, detta efter att ha hänvisat till en mycket fertil personalstyrka - som tydligen börjat yngla av sig rejält i lokalerna. Företaget, som i grunden försetts med en gedigen familjestämpel, har antagligen avlat fram det mesta genom åren, däribland mörkare tongångar i filmer som Princess Mononoke (1997) (gräv gärna fram min artikel Prinsessan i Skamvrån som behandlar just denne, om än omotiverat plottrig), och beslutet att göra en renodlad barnfilm möttes därför av blandade reaktioner. Skulle man nu, när västvärlden äntligen vågat omfamna penslarna i Spirited Away (2001) och Howl's Moving Castle aka Det Levande Slottet (2004), trolla bort procentsatser av en publik som det tagit 30 år för att fatta vinken? Jag menar, var det inte just mellanläget i ovannämnda filmer som gjorde att man i väst började gapa efter mer? Tja, säga vad man vill om ett val som redan är gjort, slutprodukten är ett faktum och den enda fråga som torde kvarstå är den om filmens vikt i guld. Svaret är Miyazakis hämnd på tvivlaren. Nästan.
Miyazaki, som den här gången lånat kakdeg från H.C. Andersens saga om Den lilla Sjöjungfrun (1837), har nämligen sitt alldeles egna recept på underhållning. Inte sällan slår han sig fri från den klassiska dramaturgiska modellen om hur film ska göras (anslag, fördjupning, upptrappning, klimax, avrundning etc.) genom att ägna mer tid åt karaktärernas sinnelag, och då främst genom ett massivt bildspråk. Det är helt klart ett stildrag som kan väcka frustrationer, ja oberoende av det personliga urval man kan tänkas ha i filmbuken. Något rakt spår alá Hollywood finns oftast inte (jag misstänker att det är en av anledningarna till att Miyazaki hatar att bli kallad Japans motsvarighet till Walt Disney) så därför kan jag, med gott samvete, avråda ifrån allt vad Miyazaki heter de gånger man ämnar öla sig redlös innan 22. Ett sätt att minska frustrationen skulle sedan kunna vara att sluta stirra sig blind på en röd tråd och bara ta det som det kommer. Ponyo är förvisso mindre komplexbetonad än Ghiblis resterande bakverk, men fordrar ändå att man anammar barnets sinnesro och gör det lätt för sig.
Där andra bolag gått över till dataanimering utan att tveka fortsätter Miyazaki som han alltid gjort ? förhand.
Sosuke heter pojken som bor med sin mamma och pappa högst upp på en klippa vid havet. En dag får han plötsligt syn på en guldfisk som fastnat med huvudet i en glasburk och beslutar sig för att hjälpa det som senare visar sig vara en fiskprinsessa med magiska krafter. Hon döps till Ponyo och tilldelas en grön hink. Under tiden som går förälskar sig Ponyo i Sosuke och utvecklar så småningom mänskliga drag, helt ovetandes om att havet gör uppror på grund av hennes frånvaro. För att återställa balansen måste hon älskas för den hon är, både som människa och fisk.
Sötare guldfisk får man leta efter
Det finns en viss besvikelse, det gör det. För även om Sveriges smakdomare kan tyckas lite väl kyliga i sina omdömen så måste jag delvis bekräfta deras ilska. Personligen finner jag det ganska underligt att man bygger upp en konflikt under filmens första halva för att sedan låta den tillintetgöras i den andra. För det är precis vad som händer. Visst, Miyazaki är Miyazaki, jag sa det själv och står fast vid mitt ord, men det är trots allt skillnad på konstnärlig slagkraft och att stjälpa berättandets resa mot det som i slutändan landar i betraktarens öga. Här väcks en nyfikenhet som stryps innan könsmognad nått moppemusch. Någon konfliktupptrappning finns överhuvudtaget inte, och där Disneys sjöjungfru (ja där kom den) genomlider Ursulas vrede, får vi i Ponyo lite vattenstänk efter att pappas snusförnuft kapitulerat. Barnfilm eller inte (det sitter ju faktiskt en familj i biostolarna), Miyazaki har gjort och kan göra det betydligt bättre.
Men så ska det också hyllas. Utöver en magisk förstatimme så är musiken, i vanlig ordning, alldeles lysande, och trots en på sina ställen överdoserande pampighet så utlovas rysningar längs med ryggrad och knäveck för hela slanten. Japanska röstskådespelare är sedan i en klass för sig och bör, för notering, ALLTID spelas framför ett engelskt tillval. Denna oavvisliga regel gäller för anime i alla dess former och träder i kraft efter 10 års ålder. Den nordiska utgåvan har emellertid försetts med japanskt tal (tack!) och svensk text, samt svenskt tal för de barnfamiljer som sitter med barn utan läsvana. Jag kan, av det lilla jag hörde, trösta dessa med att Marie Sernholt som mamma Lisa gör förhållandevis bra ifrån sig.
Att Miyazaki har för vana att belysa följderna av människans vårdslöshet i naturen är ingen hemlighet. Han gör det dessutom mycket smakfullt och låter gärna naturens väsen få en egen röst utan inblandning från oss människor. I Princess Mononoke var det skog och mark, i Ponyo ett uppbragt hav. Och tro mig när jag säger att gubben vet hur det ska se ut.
Extramaterialet till Miyazakis filmer är därpå exklusivt av en enda anledning ? man fullständigt skiter i att redigera det. Brusiga Ljudfiler, fläckiga linser och hostattacker utan vare sig musik eller smidiga övergångar förblir orört. Underligt? Kanske, men bannemej en upplevelse i sig. Det känns äkta. Senast i förra veckan såg jag en 120 minuter lång dokumentär om hur Avatar blev verklighet (= Avatar - Extended Collector?s Edition - Rekommenderas!) och trots att man vistas bakom kulisserna så lurpassar musiken bakom varje hörn, bepansrad och redo att hoppa in vid minsta lilla pinsamhet.
Det känns mindre äkta. Någon poäng har jag inte, inte mer än att det känns skönt att kunna smörja in synnerven med annat än Hollywoodpaté.
När Lisa och Sosuke pratar fyrspråk med pappas fartyg är det svårt att hålla sig för skratt, filmens roligaste scen
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Man blir aldrig för gammal för att se något välgjort. Ponyo är visserligen ingen perfekt historia men väl så underhållande i sin utformning att det är svårt att förbli oberörd. Tecknat på Blu-ray fortsätter att imponera och bortsett från världens tråkigaste startmeny (ClipArt Windows 95) så glöder pastellfärger som aldrig förr. Rekommenderas!
Följande stycke ströks på grund av, ja det mesta: Kattunge och skogsmöss, hundvalp och spädgris; hopkoken kan sjuda som granulerat svalgsträngsdjur utan att på något sätt närma sig den sötma som flickfisken Ponyo utstrålar. Det låter som en frukostlunch för fartygsplundrare, men faktum är att jag blott ämnar pussa hennes plyte tills läppen kalvar fnöske. Sötare varelse hittar du nämligen inte på den artrikaste av planeter.
Som sagt, det ströks.
EricWFilmguiden: Opassande frågetecken i texten/texter (? istället för -) har med programmering att göra. Bättring utlovas.
