Kampanjer
DVD
Filmguiden
Project X - Hemmafesten
Fler recensioner
Komedi från 2012 av Todd Phillips och Nima Nourizadeh med Thomas Mann (I) och Jonathan Daniel Brown.
"The Hangover goes Cloverfield!"
Har man sett Baksmällan, uppföljaren och Due Date så vet man att Todd Phillips gärna skyltar med händelseförlopp som spårar ur. Att han väljer att producera en film som gör just detta, och slår rekord i antal tuttar per minut som det faktiskt vore en riktig tävling, kommer därför inte som en överraskning.
Budskapet att man måste anordna en fest med ecstasypackade porslinstomtar för att undvika utanförskap är emellertid lika långsökt som en osnyten Pinocchio-näsa.
För det är just vad huvudtrion är: Losers; för evigt portade från popularitet och tjejernas heliga. Lösningen? En historisk hemmafest som betyder ligga, spya och den respekt och beundran man så länge trånat efter.
Så beskriver Costa sin plan för Jonathan, Dax och födelsedagsbarnet Thomas som motvilligt går med på förslaget då hans föräldrar lämnar honom ensam över en helg, i vad som ännu är ett stillsamt villaområde.
Till en början verkar det också som att festen går enligt planerna. Deras status stiger för varje öl som öppnas, kalsongerna för varje BH som lämnas på poolkanten och självförtroendet för varje leende som förenar var och en av dessa.
Musiken stegras, kaskadspyor flyger (om inte högre än familjens terrier knuten till luftballonger) och en pungboxande dvärg kastas i ugnen som det vore den naturligaste saken i världen. Festen är en succé på väg att urarta.
Thomas krav på max 50 personer har sedan lääänge överskridits, likaså regeln att huset är off limits för alla utom honom själv (en orgie på pappas kontor bekräftar detta).
Valet står alltså mellan att stänga ner, polisen har trots allt redan bekantat sig med ytterdörren en gång tidigare, eller att ta öset så långt det bara går.
Och långt går det..
Revenge of the Nerds
I ett försök att göra Project X mer realistisk väljer man att låta en av grabbarna (Dax) filma alltsammans genom en helt vanligt videokamera, ett koncept som vanligtvis kännetecknas av skräck- och monsterfilmer, jämte det faktum att skådespelarna bär sina riktiga namn. Jag säger försöker eftersom Nima Nourizadehs långfilmsdebut börjar lovande men slutar som en PowerPoint Presentation för festfixare. Visuellt och rytmiskt sure, men också en absurd jakt på fler bröstvårtor än det växer lingon i skogen.
Nourzadeh är mycket riktigt en musikvideoregissör i grunden, och det ligger nu inget fel i att vilja överföra en erfarenhet till en annan, men någonstans mellan bimbotutte nr. 41 och de snabbt dalande skämten måste man säga stopp. Eller slå på TV1000.
Stenad jycke i hoppborg
Och på djupt vatten
Det experimentella stuket är heller inte tillräckligt för att dölja det uttjatade standardupplägget för killar som vill ligga = Tre till antalet; allvetaren, moraltanten och hackkycklingen. Tänk Superbad (Supersugen) och ni förstår vad jag menar. Fördelen är förstås att man kan relatera lite till varje karaktär; dvs. ha förståelse för moraltanten (Thomas) ena sekunden men önskar mörda honom i andra. Samma sak med trions Mr. Cool.
Problemet i Project X råkar dessvärre vara att Costa, Mr. Cool, är en karaktär så överdriven, för att inte säga orelaterbar, att man vill plåga ihjäl killen så fort han syns i bild.
Bad Boys är en sak. Uppkäftiga snorungar som behandlar både omgivning och kompisar som eldbruna skitpåsar, en annan.
Jo, det ÄR svårt att se på film när det enda som cirkulerar i skallen är förslag på medeltida avlivningsmetoder. Det och funderingen på hur man filmar kvinnoskrev under vatten med en vanlig digitalkamera.
Costa..
Vad vore sedan ett standardupplägg utan en helt onödig kärlekshistoria? Det gäller såklart den puttenuttigsputtiga attraktionen mellan barndomskompisarna Thomas och Kirby, som vi bara inte kan leva utan, eller? Speciellt inte när den inte byggts upp ordentligt från grunden..
Har jag helt fel när jag säger att man i en film om pillerknaprande festprissar klarar sig utan budskapet om sann kärlek? Att det rentav framstår som patetiskt att försöka smyga in en moralkaka i en ugn som bevisligen tillhör djävulen, och dessutom är upptagen av en sociopatisk dvärg?
Taket utan Karlsson
Project är X är vad man kallar en modern partyfilm i den meningen att sociala medier används för att uppmärksamma och sprida budskap om den fest man önskar få folk till. Med det sagt så är det ganska uppenbart att Costa i filmen, praktasens Messias, baseras på verklighetens Corey Delaneys i Australien som drog till med festligheter för en slutnota på drygt 20 000 dollar. Slutscenen i Project X, i vilken Costa står med solbrillor och uppknäppt douchejacka, är därtill identisk med den intervju som Delaney själv ställde upp på efter festen. Iklädd just detta.
Intervjuaren famnar hjälplöst efter moral och bakläxor och försöker få Costa/Corey att ta sitt förnuft till fånga och därmed förhindra att andra ungdomar inspireras till att göra samma sak. Svaret? Ja inte är det vad hon hoppades på..
However oavsett hur idiotiskt arrogant Correy/Costa kan tyckas vara så är det förmodligen mer idiotiskt att tro att man kan kräva en bekräftelsesökande yngling/nykrönt partykung på en ursäkt. Åtminstone en helhjärtad sådan.
Men filmens budskap då? Fest för att undvika loserskap? Att vilsna ungdomar behöver droger för att fungera i ett hjärtlöst samhälle? Anarki för anarkins skull? Eller bara en partyfilm som spårar ur för att det är roligare så? Det senare menar personerna bakom filmen. Och då får det snällt vara så.
Vid det här laget kan man förmodligen inte förstå varifrån betygstreorna kommer ifrån. Jag menar, hur ska en film som sågats till fotknölarna orka gå till annat än sin egen begravning?
Bra fråga. Och jag antar att svaret är lika enkelt som motsägelsefullt. Project X är kort och gott för rolig för att placeras i samma fack som Adam Sandlers senaste otyg, och bra mycket smartare. Inte så mycket i intrigen som sådan = en fest spårar ur uta bara helvete, utan mer i de gradvis växande kollapser som gör detta möjligt.
Kontrasten mellan inledningen där gänget sitter i en soffa och oroar sig för att ingen ska dyka upp, följt av Costas Stop worriyng, people ARE gonna show, och slutet, som jag låter förbli någorlunda hemligt, är så sinnessjukt att får Baksmällan-filmerna att framstå som läsarbreven i Björnes Magasin.
Så nej, Project X är inte nyskapande. Handling och manus påminner om valfritt sitcom-avsnitt, kameraelementet om ett närbildscollage av rattar och maginnehåll, och Costa bör få stryk och stryk endast.
Men på frågan om det är en partyfilm som aldrig tidigare skådats måste svaret bli ja.
Ja, ja, ja!
Recenserad av
Eric Worén
Nyheter
Mors dag på söndag!
