Kampanjer
DVD
Filmguiden
Rio (Blu-ray + DVD inkl Digital copy)
Fler recensioner
Barn & familj från 2011 av Carlos Saldanha med Anne Hathaway och Jesse Eisenberg.
"Standardäventyr för barnfamiljen"
Carlos Saldanha har fått mina ögon att vattnas av skratt i tre Ice Age långfilmer som tvärtemot trend bara blir bättre och bättre i och med franchisens utveckling. Mustiga karaktärer och sanslös slapstick, väl berättade och synnerligen väl producerade filmer. Man har all anledning att anta att Rio är av samma kaliber, men se, det är den inte. Inte för att Rio skulle vara dålig per se, men den är inte alls lika bra som jag hoppades på.
Blu är på väg att testa sina vingar
Hemligheten med en lyckad, animerad familjefilm ligger inte så mycket i de finfina detaljerna, utan i berättelsen, tempot och karaktärerna. Disney har finslipat sig i årtiondens tionden emedan Blue Sky Studios började i animationsbranschen på allvar för 10 år sedan. Visserligen hade man provat sina vingar som animatörer i bl.a. Star Trek: Insurrection, men det riktiga berättande kom i och med Ice Age. Från ingen till en storfräsare på nolltid och nog gjorde man sig värd allt beröm. Då man dessutom lyckades förbättra serien två gånger, så blir man en seriös konkurrent för de stora stofilerna som ägnat sig åt dataanimation så länge som kunskapen och tekniken funnits. Då det är ofta frågan om riktigt stora pengar som man öser ner i dessa projekt, brukar producenterna se till att allt klaffar, tekniken, storyn, röstregin, tja, allt. Rio har helt klart koll på tekniken, actionsekvenserna och även den amerikanska röstregin, men där slutar det briljanta. Resten av helheten är överraskande nog rätt medelmåttligt.
Brasilien nästa
Fru A sneglade på mig under filmens gång och undrade mot slutet om jag ogillade filmen. Vadå? Nja, tydligen hade jag inte skrattat en enda gång och det brukar höras då jag garvar. Jag kom att inse att jag knappt hade flinat ens, men visst finns det moment som drar upp mungiporna en hel del. Hur som helst insåg jag ganska snabbt att någon ny Ice Age skådar jag inte och talande djur jämte musikalnummer var inte riktigt det jag förväntade mig. Musikal har jag inget emot, men då musiken är så krystat klämd i pajformen för Brasilien och karneval, ja, då blir jag besviken. Filmens öppning berättar i detalj på vilken nivå vi kommer att befinna oss genom resten av filmen musikaliskt sett och 10 minuter in i filmen kan vi i princip citera dialogen som kommer i slutet av filmen, så förutsägbar är den.
Fågelbur i ordets sannaste mening
Blu är en utrotningshotad fågelpojke som av slumpen hamnat i Minneapolis hos boknörden Linda. En dag får paret besök av en Brasiliansk ornitolog som har en hona av samma sort på sin forskningsstation och tanken är att föröka populationen. Helt rätt, fjäderfäet Jewel är en latinobrud med sting emedan Blu är en mespropp av större mått. En som inte ens kan flyga. Linda är hjälplös glasögonorm och ornitologen Tulio är smått knäpp, klumpig och tafatt. Pjäserna är på bordet. Motsträvigt åken man till Brasilien där Jewel visar sitt sanna jag, och introducerar Blu till rymningens ädla konster. Samtidigt jagas fåglarna av Nigel, en mycket elak pippi i tjänst hos tre fågelsmugglare, och letas av Linda och Tulio. Blu och Jewel är fastkedjade vid varandra och måste söka hjälp på andra sidan av Rio De Janeiro och hur lätt är det då en inte kan flyga och hinder sätts framför dem i parti och minut. Så brister man ut i sång, introducerar litet andra odjur och slutligen gäspar man och inser vem som förälskar sig i vem, hur det går för bovarna och hur det hela utspelas i minsta detalj. Rio saknar helt och hållet överraskningsmoment.
Magplask mitt i flykten
Jag kan i och för sig klara mig utan överraskningar då filmens tekniska sida bjuder på färgprakt och detaljrikedom som heter duga, men då målgruppen för filmen ligger under 10 år, så känns filmen litet väl fånig. Jag säger inget om tramsiga könsroller och stereotyper, för dessa finns i varenda film i genren som idag krängs ut på marknaden trots att man försöker vara politiskt korrekt ibland och jämna ut könsskillnaderna. Men skulle jag säga något om könsroller och stereotyper så skulle det inte vara något positivt, för man har inte ens försökt att göra en politiskt korrekt film. However, detta är ju bara ett familjeäventyr som man inte skall ta på så stort allvar, så varför bryr jag mig? Tja, skulle jag ha barn i rätt ålder hemma, så skulle jag nog bedöma filmen på att annat sätt.
Madagaskar... någon?
Jag misstänker att detta romantiska äventyr faller barn på läppen alldeles utmärkt och då barn har kul brukar föräldrarna också njuta. Utan ungar i soffan blev uttjatade sambatakter och fågeldans litet väl mycket dravel för mig. Musiken i sig kan vara medryckande, men inte en enda låt utmärker sig som hitmaterial. Eller ens något som man kan nynna på en halv minut efter att det slutat. Musikvärdet i Rio är ganska anonymt med tanke på att man öst 90 miljoner dollar i att tillverka filmen. Man skulle tro att man fick fram ens en singel som roterade på hitlistorna en vecka. Icke! Låt mig jämföra filmen med en annan animerad film från inte så länge sedan, Toy Story 3. Inte en musikal direkt, men det finns välproducerad musik i filmen. Och den kommer man ihåg. En låt kammade hem en Oscar. Så, även om ramen i filmen, prakten och animationerna är av världsklass, så är Rio inte helt igenom välproducerad. Jag skulle personligen ha skippat all existerande musik i dess nuvarande form och satsat på att ge kompositörsuppgiften till någon som kan göra sak av tonkonst. Hmmm?
Luiz synar tipporna
Nu är Rio inte en dålig film om man jämför den med det mesta som kommer ut för barn och familjer. Den är helt enkelt inte så bra som de flesta andra animerade filmerna de senaste åren. Skulle Rio vara en produkt av, säg, 2005, så skulle den vara suverän, men idag har vi redan sett allt den har att erbjuda. Det finns dock en faktor som gjorde filmen bitvis hysteriskt skojig trots att jag inte lyckades mobilisera ansiktsmusklerna; Igenkänningsfaktorn är stor. Nästan varje karaktär kunde jag härleda till någon jag känner. Bäst att jag inte nämner några namn, men alla har sina motsvarigheter i mänskliga figurer. Det lyfte filmen en hel del. Jag hittade t.o.m. mig själv.
Nigel är engelsman, naturligtvis
En annan faktor som gör filmen helt enkelt lysande är dess ljud- och bildupplevelse. Man kan säga att allt annat skulle ha varit otänkbart. Bilden är som en karneval på riktigt. Massor av sprakande färger, otrolig skärpa och animationerna kunde förvisso inte visas bättre hur man än försökte. Denna film ger hemmabiografen strålglans även om man ogilla innehållet. Ljudet kommer nästan i samma kaliber, men inte riktigt. Här skulle man ha använt litet vildare surround och djupare bas då tillfället fanns. Inte för att ljudbilden är dålig, den är fullt inte i samma referensklass som bilden. Extramaterialet är brett och det som kanske fastnar mest är Angry Birds, det där beroendeframkallande lilla spelet som man kan ladda ner till olika mobila apparater. I själva verket är Rio, filmen alltså, något av smygreklam för spelet, ty små runda, vinglösa pippin finns litet här och var. Kul kanske, mest för finska Rovio Mobile som utvecklat spelet och som kan skratta hela vägen till banken många år framåt. Mest är extramaterialet barnbetonat.
Alla Blu-rayinsinuationer saknas, konstigt nog
Jag är besviken, men inte så besviken att jag skulle banka mig blodig bara för att ha sett filmen. Den når säkerligen sin målpublik med buller och bång och filmkvällen i barnfamiljen är säkrad, men för en filmkonsument som underskrivne är Rio en litet väl designad mysfilm med gulliga tippor och lömska apor för att fastna med hull och krok. Den är på tok för standardiserad för att ge det där extra som placerar filmen i samma kategori som t.ex. utflippade Rango eller Megamind, som också nötte litet på gamla vanor än nya påhitt, men som var ruskigt skojig. Sevärd, visst, men inte en film som kommer att köras i omgångar hemma hos...
...©Janne Ahlgren
