Kampanjer
DVD
Filmguiden
Så jävla metal (2-disc)
Fler recensioner
Dokumentär från 2011 av Yasin Hillborg.
"Spretig men underhållande."
Jag är inte egentligen speciellt intresserad av hårdrock och metal trots att dess uppkomst som musikgenre hamnar precis i den tid då jag själv staplade upp på scen och började drömma om en karriär som rockstar med Uriah Heep, Sweet & Manfred Manns Earth Band som idoler. Jag tror att de flesta tonåringar som bildar band och lyckas ta sig framför en publik drömmer om att en dag få bli berömda och framgångsrika. De flesta blir det inte, men förmodligen ångrar ingen att man börjat och haft drömmar. 35 år senare kan jag bara förundras hur många briljanta och talangfulla människor det finns allstans runtom oss och vi vet sällan vilka dessa artister är, kända en gång i tiden eller okända. Så Jävla Metal är en dokumentärfilm om bl.a. de artister som startade Metal- och hårdrocken i Sverige.
Det är sällan jag har flinat mig brett igenom en dokumentär och då det hela var över, så konstaterade jag att filmen bör ses av alla musikintresserade men den faller förmodligen i bäst jord då den ses av gamla rockare i 50-års ålder som kan se jämngamla killar med moppefjun riva grymma riffar från sina plankor och skaffa sig lomhörsel framför en stack Marshall ljudburkar. 35 år senare berättar de om sina erfarenheter och minnen. Och visste man inte bättre skulle dessa gubbar lika väl kunna vara revisorer eller lärare eller vad som helst. Det blev folk av de flesta även om moraluppviglare som Sievert Öholm eldade upp den svenska allmänheten med på bästa sändningstid. Klipp finns i dokumentären och är en del av svensk TV-historia då det är som absolut mest skrämmande. Men Metal var ju skrämmande. Jag minns det väl och som ambitiös musikeryngel såg jag med avsky på pojkarna som hade dubbla baskaggar, moddade gitarrer, 8 distpedaler, overdrive och effektgrunkor och en volym som fick öronen att vända sig in och ut i skallen. Och så hade de långt hår och högst okonventionell klädsel. Klart att de var skrämmande. De var dessutom bättre musiker. Tur att punkarna kom och tog en del av uppmärksamheten och sänkte kravnivån. Och snart hade vi också dubbelkaggarna, för det var ju ändå ganska coolt. Och det lät bättre än punkarnas grunkor, det var ju huvudsaken.
Så Jävla Metal tar oss till början av den svenska delen av musikstilens utveckling. Icke desto mindre, och inte helt överraskande, har flera av de svenska rockarna hamnat i rampljuset med hela världen som scen och hundratusentals fans när och fjärran. För att nämna bara några, så har vi bl.a. Yngwie Malmsteen som helt klart är blindgalen, men en fantastisk gitarrist. Europe, någon? Inte bara Final Countdown utan riktig hårdrock innan gruppen lyssnade på dåliga råd. Den nyare Metalscenen innehåller också svenska supergrupper såsom Candlemass, Bathory och In Flames som i originalpuritanernas ögon inte längre är hårdrock utan snarare Doom, Death & Blackmetal och numera finns det så många olika falanger att man lätt glömmer bort var det hela började. Så Jävla Metal ger oss en stunds inblick i historien och den är bitvis rolig, underhållande och egentligen litet sorglig också.
Nu är Så Jävla Metal inte en helt felfri film. Här finns många spår som inte undersöks grundligt och i vissa fall tappar man tråden litet grann. Upphovsmannen Yasin Hillborg vill mer än han kan leverera under knappa 2 timmar och emellanåt spretar det litet hit och dit. Detta trots är filmen en guldgruva i synnerhet för dem som har vuxit upp med svenska hårdrockare från första början. Anekdoterna flyger kors och tvärs och ingen sparar på krutet då det kommer till att berömma någon, hata en annan eller bara berätta om sina egna fadäser som inträffat då man hade berömmelse i ryggen. Med alla motgångar och moralgubbar hängandes i knutarna är det ett mirakel att hårdrock överlevde, men det har väl att göra med rockarnas envishet och seghet. Kackerlackor hela högen, riktiga vinnare. Mellan raderna lär man sig också att det finns krafter bakom musikerna som har gjort svensk musik till en av Sveriges främsta exportvaror och de är gubbarna bakom rattarna, mixarna och producenterna. Tyvärr ägnas inte mycket av filmen till dessa, men vi som lyssnar och förundras hur 70-talsmusik kan låta så bastant kan skicka en snabb tanke till de som kan sin sak bakom mixerbordet. Förvisso får vissa bakomfigurer sig en smocka eller två, men jag menar att svensk rock aldrig skulle ha lyft om det inte vore för ruskigt kompetenta producenter och ljudgubbar. Det finns talang på båda sidorna av borden.
Ljud och bild är vad det är. Dokumentärmaterial som varierar från grynig VHS-kvalité till bättre modern reportagestandard. Ljudet följer i samma spår och beträffande A/V så ska man inte drömma om high end upplevelse. Extramaterialet innehåller mer och ingående intervjumaterial som är riktigt intressant, det med.
Så Jävla Metal (bör uttalas på Göteborgska för maximal effekt) fick mig på gott humör. Samtidigt inser jag nu, om inte tidigare, att det fanns unga talanger som verkligen var genier på sina instrument och galna nog att orka hålla på med tung rock. För vissa slutade det i ära och berömmelse, för andra var det en fas och någon föll dessutom i graven. Slutligen snuddar man ännu vid norska falangen av Death Metal där man drog musiken in i kriminalitet och det i sig vore en anledning till en egen dokumentär, men här känns det litet väl långsökt. Ändå, en av årets dokumentärer som måste ses, spretigheten trots!
©Janne Ahlgren
