Kampanjer
DVD
Filmguiden
Setup
Fler recensioner
Action från 2011 av Mike Gunther med Bruce Willis och Ryan Phillippe.
"Suck, den suger!"
Mitt nyårslöfte är inte värt ett piss, för jag råkade lova att jag ska vara litet snällare under 2012. Nu specificerade jag inte vem eller vad denna nyfunna snällhet skulle gälla, men efter att ha skådat Setup kan jag rapportera att det inte gäller film - i synnerhet film som är usel. Jag är tolerant, för det mesta, men denna rulle var enastående bedrövlig och petade litet väl ogenerat på min toleransnerv.
50 cent kabuki theatre
Film är en konstform och alla filmer, oavsett resultatet framför våra ögon, förtjänar att få existera. Detta gäller såväl de mest kommersiella product placement filmerna utan annan än monetär ambition som de fånigaste vuxenfilmer som är så patetiska att man måste läsa innantill i uppslagsverken för att inse att filmerna inte är skrivna av ett gäng berusade konfirmander på en sällskapsresa till Tallin. Inte för att filmens författare tidigare har skrivit något av värde överhuvudtaget. De samlade verken består av ord, men att dessa skulle vara i en vettig ordning eller försöka ens närmelsevis skapa ett manus som man kan följa utan att förbluffas av förskolestadiedialogen eller ansträngningen att skapa en sammanhängande story utan alla tänkbara klyschor som genrens filmer - de uslaste av dem - innehåller.
Jag ska skjuta mina kompisar
All skam ska inte rinna ut över manusförfattaren Mike Behrman. Setup är en film som är producerad av 50 Cent, Curtis Jackson vars filmiska insatser begränsas till soundtracks som jag personligen inte räknar som musik alls samt några stela insatser som skådespelare. Icke desto mindre har hans s.k. begåvning gjort honom till en rik homie som knappast behöver beblanda sig i lågbudgetfilm om han inte själv vill. Ingen annan av relevans vill ha hans insatser som skådespelare, så han får köpa åt sig plats som skådespelare. Och skådespelare är han definitivt inte. Mannen ser ut som om han just hade fått sig en färsk omgång vågbrytare av betong installerade i gluteus maximus och lyckas inte klämma fram mer än en min under hela föreställningen. Tala om att spela staty nästintill perfekt. Nja, statyer pratar inte och dessvärre gör 50 cent det. En del ord blir det, men alla som någonsin sett en krimfilm med brottsligt innehåll och gatupojkar kan orden utantill och i rätt ordning. Därtill lägger den gode författaren ord i käften på folk som inte ska säga något alls och dagens regissör är helt nöjd med att få leka dirigent en dag eller två.
Högre makter hjälper inte denna film
Regissören är stuntmannen Mike Gunther som slagit huvudet ihop med Behrman - hårt - och medförfattat filmen som han sedan regisserat. Först en livstid av stunts och sedan har han uppenbarligen fallit i backen en gång för ofta och mosat innehållet bakom pannbenet. I sådana fall brukar man ta en paus, men Gunther anser att han kan agera producent, regissör och författare istället. I eget bolag dessutom. Att falla på skallen och köra bil i hög hastighet kräver begåvning och det har Gunther, men att regissera kräver en viss mängd fallenhet och artistisk kreativitet, egenskaper som mannen tycks sakna totalt. Att han inte får 50 cent att agera intressantare än en skittråkig skärmsläckare är dock inte konstigt. Inte ens Ridley Scott och 20 000V skulle få 50 cent att bli intressant. Med finns dock Bruce Wllis som uppenbarligen har en soft spot för 50 cent och brukar kunna med karisma lyfta vilken skitfilm som helst. Gunther lyckas göra även Willis ointressant och det är ju ett konststycke som bör nämnas. Willis gangsterboss kan nog vara det andefattigaste jag sett sedan jag öppnade ögonen i 8 veckors ålder, eller hur det nu var.
Styckning av individ pågår
Att Ryan Phillippe är den mest intressanta figuren i sammanhanget säger en hel del om intressekvoten i denna film. Han spelar en vit buse som lurar sina kompanjoner efter ett rån och sådant måste man ju hämnas. Samtidigt saknar rånoffret sina diamanter och bossen sina pengar och så ska Phillippes pappa skyddas i fängelse emedan man... vad handlade filmen om? Phillippe gjorde en kanoninsats i The Lincoln Lawyer och här stinker han i klass med Christian Slater i Uwe Bolls Alone in the Dark och det är illa. Riktigt illa. Man kan ju argumentera att sådana petitesser som bra agerande inte betyder speciellt mycket i en meningslös film, men då man ändå ser på eländet undrar man snabbt varför, och hur det ens kan bli så illa, att man vill vomera sig själv i ögonen för att slippa bevittna ynkedomen.
Willis. Och?
Om man väljer att helt ignorera det taskiga manuset, käpphästdialogen och de knappt levande aktörerna samt den s.k. musiken har vi kvar ljud och bild och där kan jag redogöra för att A/V håller hyfsat hög klass. Bilden är så bra att den utan problem går att dra upp på duken och skåda i storformat utan att man blir attackerad av halos, mjuka konturer och märkliga färgkombinationer. Bilden är bra, modernt dynamikrik och litet grusigt. Ljudet kommer från rätt riktningar och erbjuder en helhet som man kan leva med, men för mig förstör musiken en hel del för den är lika tillgjord i sammanhanget som 50 cent. Enklare extramaterial finns, men sanningen att säga lyckades filmen inte trigga mitt intresse för att skåda mer av detta erbarmliga försök till film.
Random yrkesmördare figurerar också i filmen
Nej, jag gillade inte Setup. I själva verket avskydde jag varenda sekund av filmen och ser intensivt emot nästa uppsättning av G.I. Joe så Willis får leka av sig i rätt omgivning och föreställa avsiktligt fånig. 50 cent vill jag aldrig mer se i något sammanhang och Phillippe kan nog kvitta, han med. James Remar gör en snabbroll som Phillippes farsa och han är den enda som väcker en gnutta av intresse, men hans roll är så minimal att man hinner bara vakna till innan det hela flyttar fokus till... andra saker. Otydlig, ofattbar och fullständigt värdelös film. Men se den för all del, tro inte på mig.
©Janne Ahlgren
