Filmguiden

Alla sex filmerna samt över 40 timmar extramaterial!

5.0 - Recension av: Janne Ahlgren

Handling/Manus

Skådespelare

Regi

DVD-produktion

Musik

Star Wars - The Complete Saga (9-disc Blu-ray) (recenserad)

Köp

799 kr699 kr

"Massiv, vacker och en rejäl guldklimp i filmsamlingen!"

Jaha, då har man skapat historia av större mått och till otaliga människors glädje. Nog för att det finns en del individer som inte kommer att hålla med mig i min slutsats, men Star Wars Saga, som vi hädanefter kallar helheten, är och förblir ett filmhistoriskt viktigt epos som i sin genre inte har någon som helst motsvarighet. Sci-fi saga blev genom George Lucas legend, myt och förbannat bra underhållning för hela slanten. Nu i Blu-rayformat slår den ungefär allt annat vi sett på fingrarna och visar en gång för alla hur filmbild och -ljud bör se ut och låta.

Innan vi kommer till A/V och tekniska finliret så måste vi konstatera att mycket av SW-Sagans vara eller icke vara i detta nyare format handlar om de ändringar som herr Lucas har gjort, vare sig de består av minimala detaljer i bakgrunder, Darth Vaders gapanden eller Ewokers blinkanden. Innan jag kastar mig i tu med själva spelfilmerna, så ska jag klargöra min ställning i diskussionen huruvida George Lucas han rätt att förändra originalfilmerna till det som han anser vara en förbättring. Jag anser, d.v.s. min åsikt är, att George Lucas som upphovsman till Star Wars har all rätt att som konstnär och innehavare av upphovsrätten göra precis vad som helst han vill med sina filmer. Om han anser att filmen blir bättre av att modernisera den med hjälp av datorer, så får han göra det. Om han anser att utökade scener är bra, så får vi acceptera det som en konstnärs vision. Vi talar inte om att färglägga gamla Helan och Halvan-filmer vars rättighetsinnehavare är filmstudior och vars upphovsmän redan är döda. Lucas fördärvar ingen oersättlig kulturskatt, han gör ändringar i sin vision. Som konstnär har han rätt till detta. Personligen anser jag dessutom att alla ändringar är högst lyckade, även de mera kontroversiella, såsom att Hayden Christensens ansikte dyker upp redan i originaltrilogin.

Men det kan vara svårt att acceptera ändringar om man inte välkomnar nyskapande. Alla har rätt till sina åsikter, men det är bara så, att ingen kan rubba Lucas' mening och så får vi leva med det som bjuds i SW-Sagan. Och om vi ska klyva hårstrån, så borde väl puritanerna hata även det nya ljudet, som också är 100-faldigt förbättrat, eftersom det inte är längre original. Men skit samma. Jag välkomnar ändringarna. Att jämföra förbättringarna med att Da Vinci skulle ha kunnat förstöra Mona Lisa om han levde idag och fördärva en kulturellt viktig skatt håller inte, ty Star Wars IV, V och VI finns fortfarande i originalutföranden för alla som vill se dem. Bara att kånka fram VHS-spelaren och koppla loss hemmabiosystemet. Enkelt och således borde inte revideringarna störa dem som vill njuta av 1977-års version, om man så vill. Så frågan om vad som är rätt, fel eller bra är ganska akademisk och alla åsikter får man snällt acceptera. Titta på båda, gilla den som tycks bäst, men dissa inte dem som älskar förbättringarna.

Eftersom jag sett filmerna i originalutförande och som reviderade fler gånger än jag har kurage att ens medge, så började jag med bonusdiscarna som är minst sagt enastående. Inte ens Peter Jackson kunde ha gjort det bättre och han har gjort det fenomenalt bra. Inget blir osagt och allt man ville veta om STAR WARS, Lucas och effekterna kommer fram. Räkna med styva 40 timmar för att vada igenom bonusmaterialet och lägg till filmerna så går en hel helg plus en vardag åt, dag som natt.
Dessa bonusdiscar sätter standard för framtida storreleaser och är rent ut sagt de bästa jag sett hittills i filmsammanhang. Det finns naturligtvis tendenser till ryggdunk och skryt av alla de olika slag, men om någon i filmhistorien har gjort sig förtjänt av detta, så är det George Lucas. Kalla mig ytlig Hollywoodfantast, men Lucas är en sann filmhjälte. Historiskt sett har hans samlade verk haft kanske den största påverkan på film någonsin, frånsett att mediet uppfanns, och hans plats på piedestalen är ohotad. Kan så vara att kompisen Steven Spielberg är där och rucka litet på stolpen ibland, men Lucas inverkan i film generellt är avsevärt större än bara Star Wars. Vi talar om innovationer, fantasi, ljudteknik och bilduppfinningar. I alla avseenden är Lucas en pionjär. However, innan jag slår knut på mig själv av beundran, så kan det vara på sin plats att tala litet om de enskilda filmerna.

Onödigt att hymla om den saken: I princip alla som köper Star Wars Sagan har redan sett filmerna på bio, dvd eller VHS. De som inte sett dem och köper ändå boxen är i en klar minoritet. En av alla tiders mest väntade och hypade filmboxar är nu här i det definitiva, aktuella, formatet. Låter som en reklamslogan, men är det inte.

STAR WARS: EPISODE I - THE PHANTOM MENACE

Att gå in på STAR WARS: EPISODE I - THE PHANTOM MENACE manus är det jag den här gången hatar att göra. Tyvärr är manus filmens absolut svagaste länk och bitvis känns den väldigt konstlad. George Lucas har med möda och besvär plitat ner en historia om handelsembargo och politiska tvistemål samtidigt som han vill beskriva begynnelsen till det som visas i episoderna IV, V och VI. De yngsta åskådarna fattar förmodligen inte filmens fundament emedan de äldre kan se idén som något alltför verkligt för att höra till en sci-fi/fantasy film. Herr Lucas har krånglat till det alltför mycket, men för toleranta och begeistrade beundrare spelar manus i detta fall föga roll. Det är inte politik som är viktigt i STAR WARS: EPISODE I - THE PHANTOM MENACE utan känslan, äventyret och förväntningen. Nåja, förväntningen kan ju vara utraderad eftersom nästan alla redan sett filmen, men en gång fanns det en förväntning och jag kan dra mina minnen fram som om det vore igår jag såg filmen för första gången.

STAR WARS: EPISODE I - THE PHANTOM MENACE är ändå på sitt sätt ett mästerverk. Detta gäller inte bara denna film utan även föregångarna med början i STAR WARS 1977. George Lucas erbjuder oss en rätt hämningslös resa i fantasins gränslösa land där allt är möjligt. Karaktärerna eggar vår fantasi och kontrasterna hos dem och i omgivningarna är så stora, att de i normala världen vore alltför overkliga för att hålla i längden. I Lucas värld är dessa kontraster normala och ger oss utrymme att låta illusionen finnas i överflöd utan att hämma vår känsla för realism. Mannen har absolut känsla för oerhörd dynamik i berättelsen, på gott och ont.

Storyn i filmen är vad den är. Bättre att ha en skopa socker än ett skålpund skit och således får vi lov att njuta av händelseförloppet oavsett dess krånglighet. Det är visionen, utförandet, effekterna, ljudet och fullständigheten som ska blåsa oss omkull, knappast manusets kärringknutar. Och jag vet inte om den lyckas fälla andra åskådare omkull, men jag satt på rumpan som om jag slagit rötter från första rutan till den sista. Frugans brorsdotters sambo, minns jag väl, blev så rörd av ljud- och bildupplevelsen, att han fick ta till näsduken. Jag unnar honom detta utan att såra hans manlighet med taskiga kommentarer om pjåk och bristande maskulinitet. Detta var 2004 då Trilogi-boxen kom ut och redan den var mäkta imponerande.

Jag skippar det superlånga snacket om skådespelarna och personregin. Alla inblandade gjorde väl ifrån sig och även om man kunde ha väntat sig mera själ i vissa roller, så duger prestationerna alldeles utmärkt. Litet standard över alla mer betydande skådespelare, inget som sticker ut. CGI-figuren Jar Jar Binks kan vara nog så irriterande, men själv fann jag honom ganska skojig och han kom med den slapsticken som behövdes i denna annars litet väl allvarliga intrig. Lucas regi är inte på något sätt nyskapande, men hans vision gör att även standardregin verkar speciell. På sina ställen lyser han dock vad det gäller spänning, tempo och klippning. Och denna gubbe har fingrarna i alla delar, det kan jag lova. Det är inte mycket i Lucas filmimperium som slinker utan hans godkännande genom filmfiskegarnet på Lucasfilm LTD.

STAR WARS: EPISODE I - THE PHANTOM MENACE är långt ifrån en perfekt film. Den tampas med sina intrigsvårigheter samtidigt som den erbjuder en fantastisk färd i ljud, musik, äventyr, CGI och bild. Kanske är filmen riktad mot en viss sorts fanbase och jag vet att serien Star Wars ogillas av somliga redan p.g.a. att man inte gillar sci-fi, men är man ett fan, så ser man filmen och är man en tolerant filmkonsument, så skall man se den bara för discens förträfflighets skull, om inte innehållet vore orsak nog. Nåja, jag är själv en brinnande anhängare (dock inte okritisk) av Lucas och flesta av hans påhitt, så för mig är del I en bra början trots att den egentligen är nummer fyra i den skaparkronologiska raden.

STAR WARS II: ATTACK OF THE CLONES

Då del II kom 2002 diskuterades det vilt bland sci-fi fansen huruvida STAR WARS II: ATTACK OF THE CLONES var bra eller dålig, jämförbar med del I eller överhuvudtaget i samma klass som delarna IV, V, och VI. De hårdkoktaste nördarna i gamet vill naturligtvis behålla sin fascination till deras favoritdel i originaltrilogin, emedan de som inte är våldsamt bakåtsträvande kan se del I och II som suveräna filmprodukter i en suverän serie.

Jag själv argumenterade starkt för del I trots dess något invecklade story. Det är en fantasifylld äventyrshistoria som heter duga. Men vad vet jag vad som styr fanatikernas förmenanden. Antagligen oviljan att se framsteg, vilket naturligtvis är min egen åsikt och inget som är skrivet i sten. I vilket fall som helst anser jag att del I är suverän och del II ännu bättre.

I och med STAR WARS II: ATTACK OF THE CLONES har George Lucas nu börjat väva ihop händelserna till det dystra inferno som kommer att beskådas i del III. Motsättningarna i rymden ökar, lönnmord och dubbelspel förekommer och allas stora hjälte Anakin visar upp sin mörka sida. Yoda hade rätt - och fel - eller bara rätt. Dysterhet blandas ihop med sedvanligt alienskoj, svindlande action och enastående effektsekvenser. Ewan McGregor är nu en mogen, men tuff jedimaster, mer trovärdig än Liam Neeson som hans läromästare i del I, och bär sin roll med teatralisk elegans. Hayden Christensen kan vid första anblick kännas tunn och karismabefriad i jämförelse med alla andra starkare karaktärer, men det är hans roll i sammanhanget. Flackande ögon, bräckligt sinnesliv och en mänsklig saknad som drar ur honom det dystraste som finns: Hämnden. Jag anser att Christensen i sitt vemod, som varvas med galen heroism och besinningslös dumhet, är ett mer eller mindre perfekt val av Lucas. Såhär i backspegeln kan man säkerligen påpeka att rollen kunde ha fallit på någon annan mer namnkunnig och professionell individ, men efterklok är det lätt att vara.

Även alla andra karaktärer som visas, verkliga eller digitala, är bra och trenne ljusår från originalets trägubbe Mark Hamill och Harrison Ford som inte sträckte sig till precis de skådespelarhöjder som han på senare tid uppnått. Ford blev bättre för varje film efter del IV, men Hamill avancerade aldrig och förblev en B-skådis som idag knappt har något A-jobb alls. Nej, gott folk, STAR WARS II: ATTACK OF THE CLONES är bättre spelad, bättre skriven och bättre regisserad än någon av de tidigare versionerna. Här faller saker på sin plats och äntligen börjar även de slöaste att förstå innebörden i IV, V och VI. Och I. Filmen är ingalunda lika rolig som del I och dess största insats i rymdoperan är alla de behövliga förklaringar som den erbjuder. Här vägs balansen mellan det onda och det goda och även om man blandar det hela med fantastiska kreatur och allehanda pälsgubbar, så förblir denna tvåa en något dyster inledning i vad som blir en formidabel historia om hur det mänskliga går under. Så att säga. Nåja, i alla fall krackelerar illa.

Och Lucas fick däng igen för sin insats. Jag tror personligen att det är populärt att skälla på George Lucas. Jag förmodar, precis som en karaktär gör i JAY AND SILENT BOB STRIKES BACK, att vissa källare är fyllda med tonårsgeeks och äldre förståsigpåare som spenderar sin tid med att läsa kritiska pamfletter på Internet, skapa egna extrema, filmpolitiska uppfattningar och för principsakens skull hata kapitalistisk rymdpropaganda. Eller storbudgetfilm. Och sedan laddar man filmen ner via Internet eller köper den i smyg och ser ändå på den i mörkret med ögonen stående som råttpittar i skallen. Jag tror på fullt allvar att en stor del av det negativa som man hör om George Lucas rymdsaga kommer från egen fantasilöshet och önskan att vara uppmärksammad, flyta med strömmen och nicka åt en allmänt vedertagen opinion, som om denna nej-opinion skulle vara den absoluta sanningen.

Nej-sägarna argumenterar sig varma över hur Lucas misshandlar en ärorik konstform genom att trixa till allt med CGI och THX och allt vad han nu kan komma med. Man säger gärna att Lucas inte vill se människans själ utan satsar på kallhamrad teknik och en urbota dum story. Självaste Roger Ebert (som är känd filmkritiker, men ingalunda den bästa, anser jag) menar att skådespelarna är uttryckslösa och reciterar sina dialoger med formell intonation. Andra ger sig på Lucas bristande personregikunskaper. Källarfilosoferna talar sig varma om CITIZEN KANE och DR STRANGELOVE oavsett om de sett eller ens förstått innebörden i dessa filmer som har tillverkats innan dagens 50-åringars eget tidevarv. Jag har haft dialog med personer i övre tonåren som säger sig hata STAR WARS för att den är så orealistisk i jämförelse med NYCKELN TILL FRIHET och ÅTERSTODEN AV DAGEN. Really? Yeah, really! Det är ganska förbluffande saker man hör då man pratar film med individer i skolåldern.

Ja-sägarna, jag inkluderad, menar att dialogen kanske kan vara banal och formell, men inser också att i Lucas värld befinner vi inte oss i New York år 2002, 2011 eller ens 2025. Och inte ens på jorden. Hur ska vi kunna bedöma en annan kulturs uttryckssätt om vi bara ser och jämför den med vår egen? Hur skrattade vi inte åt James Clavells SHOGUN på 80-talet där formalitet och japansk sed fick oss att vrida oss av skratt tills någon informerade oss att det faktiskt var så i forna tiders Nipponrike. Humoristiskt för västerlänningarna, men inte för japanerna. Vi härmade friskt och röt gutturalt:
Hai Toranaga-sama, domo arigato gozaiddasdasdas khhrrmmm. Jätteroligt.

Kanske Lucas har i alla fall haft en mening med att hålla dialogen banal och enkelt formell? Det är nämligen inte så att han saknar kunskap i dialoguppbyggnad precis, det visar Star Wars-filmerna och hans andra filmer väl. Mestadels har han dessutom haft hjälp i manusbearbetningen. Att skapa en annan värld i en annan tid kan vara knepigt nog utan modernt trixande med CGI eller allehanda latexinnovationer upphängda på småväxta och vrållånga individer. För mig förefaller det som att mycket av den negativa kritiken har en gnutta missunnsamhet bakom sig. Eller så älskar man helt enkelt antikviteter och ser utveckling av teknik och nymodig berättarstil som något som bör undvikas. Jag respekterar andras åsikter, jag har bara ibland svårt att förstå mig på argumentationen.
I vilket fall som helst är George Lucas dollarmiljardär med sina uppfinningar, landvinningar och filmer som sällan visat någon minussaldo. Det gjorde inte heller STAR WARS II: ATTACK OF THE CLONES heller. Men den avundsjuke källarfilmfilosofen kan sitta där med sin vegetariska nudelsoppa och palestinasjal och fundera på om man borde ta bort i alla fall hälften av de 23 piercingar som man har i ansiktet innan man söker nästa butiksjobb på Kappahl. Kanske vidgade vyer eller återhållsamhet kan hjälpa. Vi befinner ju oss trots allt i ett samhälle som inte är särdeles tolerant, så min stil är att försöka förbliva jättetolerant, i alla fall då det gäller film. Jag unnar Lucas sin rikedom och fantasi och betalar mer än gärna att få ta del av hans CGI-galenskap. Detta är ögongodis för mig och det jag vill se i min hemmabiograf.

Jag har förvisso ibland gapat om att man inte ska offra innehållet i en film för CGI:ns skull. I STAR WARS II: ATTACK OF THE CLONES vill jag däremot mena att om man kan skapa en balans mellan saga, skådespeleri och teknik, så ligger man bra till. Många vill fuska genom att skapa stora och maffiga effekter, men ger fan i att se till detaljerna. George Lucas är likt Peter Jackson en jäkel på detaljer, även subtila sådana. I Lucas händer förvandlas tekniken till en integrerad del av sagan och bland de raffinerade effekterna får vi se rentav det bästa som datakraften kan erbjuda. Mest känd av dessa är nog då gamle Yoda tar till sitt svärd och går en närkamp mot Greve Dooku. För att inte tala om en jakt bland asteroider. Fenomenalt, spektakulärt och inte så litet fräckt. Många sekvenser i Sagan är således förbättrade tekniskt och således anser jag inte att man fördärvar utan snarare förbättrar. I och med datakraft har man nu möjlighet att göra de detaljer verkliga som tidigare var omöjliga eller som skulle ha sett ut som något ur en Ray Harryhausen-film.

STAR WARS II: ATTACK OF THE CLONES är inte perfekt på något sätt. Ibland förundras man över varför karaktärerna tappar all tänkbar logik och visst kan kärlekshistorien mitt i det hela kännas litet som en antiklimax, men sedd som helhet väger den positiva sidan några singulariteter mera än den negativa.
Jag är ett Star Wars fan i själen och jag anser att filmen som sådan är lika bra som den bästa filmen i första trilogin, nämligen THE EMPIRE STRIKES BACK. Filmen är trots sina lågpunkter stark, vettig och lägger ett starkt fundament för del III.
STAR WARS II: ATTACK OF THE CLONES var ett teknologiskt under då den kom. Även om den kanske inte når samma astronomiska technohöjder som t.ex. Avatar, så är den ett underverk trots allt. En rymdsaga med dessa oerhört vackra och svindlande effekter berör nog alla, men alla vill inte visa att de är berörda. Tror jag.

REVENGE OF THE SITH

En rymdopera har nått/fått sitt slut. Eller snarare sitt förväntade mellanspel. I vilket fall som helst är cirkeln nu obruten och fansen av Star Wars kunde andas ut då filmen biografvisades för fulla salonger världen runt 2005. En epok i filmhistorien var avslutad och jag har svårt att se, att en liknande teatralisk, Shakespearesk, Machiavellisk och adrenalinfylld, teknikstinn rymdsaga i sex delar någonsin mer kommer att se biografmörkret eller hemmabiosalonger. Ganska prima gissning skulle jag tro.

Och det är med vemod man ser denna sista episod, episod III, Revenge of the Sith. Filmen i sig var makalös då man såg den för första gången, precis som alla andra i serien, men vetskapen om att nu finns inget nytt Star Wars att se framemot gör mig ledsen. Animerade serier faller inte i min smak nämligen.
Just det, jag kallar alla delar makalösa trots att vissa är bättre än andra. Vi vet vad hard core fansen gillar och vi vet att den yngre generationen tycks föredra episoderna I , II & III. Barn gillar dessutom Jar Jar Binks. Så är det bara och rätt är det också. Binks är egentligen inte alls fånigare än Ewokerna eller snabelmuppen på keyboard på ett visst café. Han är enbart i högre grad irriterande och sådana typer finns ju i verkliga livet också, så viss jordbundenhet finns trots allt. Ingen nämnd, ingen glömd! George Lucas har skapat sin rymdsaga så, att alla människor i alla åldrar kan dra underhållning ur serien och även om vissa grinar illa åt restaureringar, ändringar, Binks och vaddetnukanvara, så är Star Wars I-VI ett teatraliskt rymdepos med litet gammaldags dialog, patos och överspel så det står härliga till. Det finns inte en tillstymmelse till realism, gamla riddartider blandas med modern stridskonst, teknologin varierar från stenålder till ultrautopistiskt och fysikens lagar har slutat existera i mer eller mindre alla avseenden. Star Wars är en flykt från all verklighet, en mans fantasi och den fantasin är det inte mycket fel på. Tack George Lucas. Du är i samma klass som sagofarbröderna Tolkien och C.S. Lewis. Inget snack om saken.

Revenge of the Sith tar oss kort och gott på den dystraste resan i Star Wars historia. Anakin Skywalker har blivit en mäktig Jedi-riddare och hans kunskaper överstiger de flesta Jedis förmågor. Han är mer än jämbördig med sin läromästare, men anser sig inte vara uppskattad. Han tillbakahåller sin ilska och sina krafter, men han har också en brytpunkt. Detta tar den Mörka Sidan i akt och lockar honom med list med i sitt krympande gäng. Anakin blir Darth Vader och hans omdöme förblindas av löften och vacklande lojalitet. Det blir en ödesdiger slutstrid, folk dör och föds. Del IV tar vid. Men innan vi kommer dit så har vi upplevt några högst fantastiska stunder och jag lovar, jag ryser medan jag skriver detta.

Revenge of the Sith börjar med en rymdstrid vars magnitud vi förmodligen aldrig skådat vad det gäller CGI eller omfattning. De första 20 minuterna i filmen är så actionfyllda och så adrenalinstinna, att de skulle lätt fylla 3-6 James Bond-filmer. Man blir mållös och hakan nuddar mattkanten!
Efter litet snack och några intriger får vi se den onda General Grievous och Obi-Wan Kenobi köra ett race med ödla och intressant MC. Vi ser också en batalj mellan Vader och Kenobi på en högst aktiv vulkanplanet och om man nu kan i sin fantasi föreställa sig något av det andra man sett, så drar denna scen den stora vinsten. Hisnande och så förbannat snyggt, så man blir nästan onaturligt upphetsad. Och då Darth i sin nya kostym drar sina första andetag, så vill man bara gråta. Jag lovar, sinnesrörelsen blev nästan för stor för att dölja. Att ondskans personifierings uppvaknande kan vara så vackert regisserad gjorde George Lucas till min superhjälte för stunden. Och alla som nu anser att Lucas inget kan, må få gäddhäng i ögonbrynen och abborrkrokar instuckna i näsan för all framtid. Amen!
Lucas visar att hämnden är hans och ingen annans. Han har med Revenge of the Sith skapat den bästa delen i sin serie av stjärnkrig. Den är dramatiskt lysande då man beaktar dess teatraliska utformning av dialog och skådespeleri, den är tekniskt över det mesta som någonsin producerats (hittills) och den bjuder på action och spänning i sådana mängder, att man blir andfådd och förlorar kroppsvikt bara med att se på filmen. Och i grund och botten är hela filmen upprepning av de tidigare filmerna med samma musik, samma inledning, samma logotyper, samma treaktare. Och ändå är den helt enastående jämfört med de andra. Filmen är också den nyaste och vid det här laget hade Lucas redan relativt bra ordning på all modern teknik som behövdes.

Man har mobbat Hayden Christensen för hans träiga insatser i skådespeleriet, men jag vidhåller det jag skrev i recensionen en bit upp som tåls att repeteras: Hayden Christensen kan vid första anblick kännas tunn och karismabefriad i jämförelse med alla andra starka karaktärer, men det är hans roll i sammanhanget. Flackande ögon, bräckligt sinnesliv och en mänsklig saknad som drar ur honom det dystraste som finns: Hämnden. Jag anser att Christensen i sitt vemod, som varvas med galen heroism och besinningslös dumhet, är ett mer eller mindre perfekt val av Lucas.
Jag tror inte att Lucas är en sådan sopa, att han skulle godkänna något som han inte själv väljer att se och med tanke på hans filmframgångar tycks hans syn vara helt perfekt. Likaså ger Ewan McGregor som Obi Wan en lysande, om också en teatralisk uppvisning. Den som i naturlighet kommer längst i gamet är Natalie Portman som är värd en extra eloge för sin insats som Padmé Amidala, Anakins fru och fall. Yoda är datagjord och bra så. Den lille gröne gubben är nästan trovärdig som en levande karaktär. Och så Ian McDiarmid som Palpatine/Kejsaren. Han spelar så gravt över, att man för en kort stund blir fundersam, men så inser jag att även han följer en noga utformad plan och då han säger:
Antingen är ni med oss, eller så är ni våra fiender, är det inte svårt att dra paralleller till en annan dåre som hade storhetsvansinne för inte så länge sedan, så att säga.

Originaltrilogin IV, V & VI

Vad det gäller originalfilmerna, upphottade eller ej, så känner väl alla i det här laget till handlingen om ynglingen Luke Skywalker som med hjälp av rymdpiraten Han Solo, prinsessan Leia och en gammal Jedi-riddare, Obi-Wan Kenobi, tar sig an Rymdimperiets kejsare och hans hemska hejduk Darth Vader, en Mörkrets man som visar sig vara ynglingens pappa. Prinsessan visar sig vara Lukes syster. Kejsaren faller, Vaders själ får frid, en storslagen rymdsaga i tre delar är slut.

Sagan är lika enkel i innehåll som den är genial och George Lucas har fritt lånat element från legender, historiska figurer, 30-tals filmer o.s.v. Han har skapat med STAR WARS en hjältesaga utan dess like, men ändå en saga som i innehåll är föga unik, allenast i utförandet. Hjältedåd gjordes redan på Homeros tid, suktat efter prinsessor har man gjort i alla tidevarv och drömmen om att få kuva det stora onda imperiet lär inte vara helt exklusivt det heller. Men i Lucas händer har det enklaste av mänsklig drivkraft blivit en komplex historia om rymdpolitik blandat med hisnande action, färggranna karaktärer och spänning så det räcker och blir över. STAR WARS är inte längre nördarnas dröm, utan en ganska aktuell saga, som alla åldersgrupper kan se utan att skämmas.

Del IV i serien A NEW HOPE är den film som kanske påverkat mina personliga fantasier mest genom tiderna. Som den 15-åring jag var då filmen kom ut för första gången var jag precis den acnepojken som filmen riktades till. Jag imponerandes stort och trots otaliga visningar av filmen tröttnar jag inte på dess humor, spänning och optimism. Hela Lucas unga skaparkraft syns i bild och man kan nu efteråt bara undra hur han klarade detta utan att få fysiska och psykiska men för livet. A NEW HOPE är en äventyrsfilm av klassiska mått med damer som ska räddas och onda män som ska kuvas. Slutet i filmen förefaller att vara Happy End, men riktigt så blev det inte och det kan vi få se i uppföljaren som dök upp 3 år senare. A NEW HOPE är den av filmerna i denna massiva Blu-raysatsning som mår bäst av Lucas ändringar, finjusteringar och tweakningar.

Jag såg filmerna inte kronologiskt denna gång utan i den ordningen som nyfikenheten dikterade. Jag lämnade A NEW HOPE sist för den hade egentligen minst att vinna, trodde jag. I mitten på 70-talet då filmen tillverkades körde Lucas och alla andra fortfarande med gammaldags metoder där miniatyrer och makeup var det som gjorde susen. Det exotiska lånades från sandländer som Tunisien och det hela var riktigt jordnära med tanke på vad filmen handlar om. Utrustningen byggdes av glada amatörer och påhittig branschmänniskor och med relativt liten budget. Lucas nya tweakningar syns kanske bäst just i denna film, men i denna syns också Blu-rayupplösningens nackdel. Bilden är så bra, att plötsligt ser billig plast ut som billig plast, pappkulisser som pappkulisser och så vidare. Med mycket möda har man fixat till explosioner, finjusterat miniatyrvärlden och i synnerhet färgkorrigerat det hela. Det finns inga skrapmärken, inget skit och bilden är närmast olovligt fin för att vara en film som har 35 år på nacken.

Del V, THE EMPIRE STRIKES BACK anses av konnässörer vara kanske den bästa delen i hela den sexdelade rymdoperan. Som titeln avslöjar, så dog inte Rymdimperiet ut. Föregående films snygga slutexplosion var inget som rubbade imperiet nämnvärt och nu slår de hårt tillbaka på rebellerna som hade mage att motsätta sig stormakten. Darth Vader själv är extra beslutsam då han vill fånga in rebelledarna, i synnerhet Luke Skywalker och han skyr inga medel. Lucas nöjde sig denna gång med att skriva och sköta i all hast litet av second unit regin. Själva regiarbetet överlät han till sin gamla lärare Irvin Kershner, som egentligen inte hade någon erfarenhet av dylika storfilmer. Men som det proffs han var klarade han leken galant. Han efterapar inte Lucas regi i del IV utan kör sin egen stil, en dystrare och mera pessimistisk vision dyker upp i rutan. Kriget mellan rebellerna och imperiet har pågått länge och våra hjältar är nu luttrade krigare. Luke har blivit en uppskattad ledare och Han Solo likaså, men Solo har problem på det privata planet med en rymdgangster, Jabba the Hut. Leia behöver båda männen, men ryggar tillbaks då Solo försöker komma nära och blir dessutom av med Luke då han får "order" om att söka upp Yoda, den största Jedi mästaren fortfarande i liv. Till skillnad från IV driver Kershner sin vision åt flera olika håll och Lucas gör ett gott jobb i sin berättelse då han inte tillåter skildringen ta skada av så många händelser på så många platser. Effektteamet har skapat riktigt prima insatser och det hela ser fantastiskt ut. Och i slutet av berättelsen finns, till skillnad från del IV, en klar markering, att mera kommer att följa!

Kershner höll alltså i regin och manus skrevs inte av Lucas utan av Leigh Brackett & Lawrence Kasdan. Lucas höll dock fingrarna i soppan hela tiden och som exekutiv producent fick han det mesta att gå som han ville, men EMPIRE skiljer sig från alla andra filmer genom att vara snitsigare uppbyggd. Den sågades också av många kritiker som ett komplicerat mellanspel utan mer poäng än vad slutet ger. Det tog en tid innan man allmänt började anse att EMPIRE är den delen av sex som är bäst. Större produktionsbudget gav också bättre effekter och efter att man nu filat till dem ännu mer, så ser EMPIRE ut som en modern sci-fi film, men med samma högupplösta problem, att fejket syns väl så bra om man tittar noga.

RETURN OF THE JEDI

Åter gav Lucas bort regissörsstolen och denna gång till Richard Marquand, en obeprövad engelsman som bara haft en succéfilm i bagaget. Men även denna regissör visar sig vara värd en plats i den stora stolen. Hans insats är inte sämre än Lucas - eller Kershers. Det var bara så, att nu började Lucas skrifter svikta. Ett avslut på det hela var Lucas tvungen att skapa och för att komma dit irrade han sig ifrån den ganska strikta idélinje han dittills haft. Lawrence Kasdan stannade kvar i skrivkammaren och fick sällskap av Lucas själv. Det som skulle bli en ilsken och häftig avslutning på en dittills häftig trilogi, blev i stället en avslutning med på tok för söta ingredienser inblandade. Tekniskt sett är del VI suveränare än sina föregångare, men då små gulliga Ewoker tas med i bild så blir det bara för mycket Astrid Lindgren över det hela. Rymdsaga är rymdsaga förvisso, men att blanda in teddybjörnar och sockersöt romans in i det hela är bara för mycket. Hur som helst får äventyret ett väntat slut och som trilogi, oavsett Ewokerna och andra små dumheter, är även JEDI hiskeligt bra.

JEDI har ansetts vara den svagaste delen i originaltrilogin och jag håller med. Det verkar som om Lucas blivit litet trött på sin egen saga och mycket av kraften hamnade på prylsidan där filmen skulle skapa, vilket den gjorde, en marknad för mer krimskrams, gosedjur och Ewokerna fick t.o.m. sin egen serie. Budgeten var ansträngd och ILM skulle svälja hälften av produktionspengarna. Det blev för mycket av ickekreativt jobb för Lucas och JEDI fick lida av detta. Må vara så, men filmen är fortfarande en del i Sagan, i min mening den svagaste länken, men samtidigt en potent film som sparkar rumpa på det mesta som sci-fi/fantasygenren har skapat för våra ögon de senaste 50 åren. Men i SW-serien är den svagast.

Jag har tittat på filmerna på duk och med biografhög volym. Vad jag kan konstatera är, att bilden i alla 6 filmer i alla avseenden är suverän. Man har lagt möda och besvär på att rengöra dem från allt damm, skit och annat som kan störa en perfekt visning. Färgerna är intensiva, skuggorna mörka och kontrasterna finfina. Ja, bilden är referensklass, inget snack om detta och då beaktar jag att det gått 35 år mellan första filmen och idag då man fortfarande får se nya filmer illa producerade som dvd och Blu-ray.
Så, efter så många års väntan och så mycket snack, är konverteringen till högupplöst och DTS HD Master Audio 6.1 klart för varje SW-nörds hemmabiograf. Värt väntan?
Ljudet är generellt sett i referensklass, men i originaltrilogin finns det scener som fortfarande har kvar en viss svaghet, om man nu kan säga saken så. Darth Vaders röst i hans inledande dialog är hårt metallisk det finns en dissonans i det hela emedan hans röst blir mer grov i de andra filmerna.

Dialogen som den är idag sitter som handsken och det märks att man lagt mycket möda och besvär för att få röst, effekter och andra ljud att synka perfekt med bilden. Dialogen må vara förbättrad, men det man mest lägger märke till är hur massiv ljudbilden har blivit. Det är nästan så man får tårar i ögonen då saker exploderar och rymdskepp flyger över och under en. Striderna har fått en ny hetta i sig och vi skall inte ens börja tala om de största explosionerna. Vidare har Lucas folk piffat till smådetaljer, ljud och pip som man glatt inser att man nu hör klart och tydligt. Ingen på ljuddepartementet behöver skämmas. Och inte behöver kompositören John Williams göra det heller, ty hans legendariska musiksättning kan vi alla utantill och tillhör de mest lyckade insatserna i branschen. Lysande, helt enkelt ruskigt bra. Bäst fungerar musiken i min mening i del III där dramatiken är som tyngst och stämningen som dystrast.

För Lucas har ljud och bild alltid varit en viktig sak och det tackar vi honom för. Denna A/V perfektionism sköts av Lucasfilm Ltd och dess dotterbolag Industrial Light & Magic och Skywalker Sound. Företaget är ett av de mest framgångsrika produktionsbolag i världen och ofta räcker bara namnet till för att garantera kvalité. I Lucasfilms fall gäller detta hela vägen. ILM är en av världens största producenter av digitala effekter. Denna del av Lucas imperium levererar toppklass CGI till egna och andras filmer och jag vill inte minnas att någon någonsin sagt ett ont ord om den kvalité som ILM producerar. Gällande Skywalker Sound; det man inte kan producera här i ljudväg går inte att producera alls.

Och här kommer vi till den problematik som jag dessvärre predikar om i tid och otid. Star Wars Sagan har krävt en hel del av dem som producerat denna 9-discutgåva, men den kräver också en hel del av dem som köper boxen och ämnar njuta av den som Lucas & Co har tänkt. När man producerar film eller musik, så har man som producent en bild och en tanke om hur det skall se ut och hur det skall låta. Ingen av dessa storproducenter sitter med en 14" TV med inkopplade stereohögtalare och tweakar till ljud och bild. Naturligtvis inte, de har det bästa som man kan köpa för pengar och ungefär ingen i konsumentledet kommer ens i närheten av vad Lucas & Co sitter och glor på och luftar sina öron till.
Nåväl, de som skaffar denna box är intelligenta människor och vet förmodligen redan vad som väntar dem. Nejsägarna kan låta bli, så enkelt är det. Men de som inte kan låta bli bör vara beredda på att man för maximalt nöje bör ha tillgång till utrustning som låter bilden komma till perfektion, högupplöst och helst på duk i ett mörklagt rum. Då ser man allt och inget ser illa ut. På stor TV-ser det också finfint ut, men jag väljer duken när som helst för Star Wars Sagan. Som sagt, nu syns allt och med det menas även CGI:n som är tillagd efter originalversionerna. På VHS-tiden fick man vara glad om inte bandet gick av och det inte spökade en rand mitt i bilden, dvd:n var bra, men så pass dålig att det mesta i effektväg slank igenom det kritiska nätet, men Blu-rayn är så perfekt, att här ser man ibland vad som är CGI och inte. Jag menar, att bra CGI ser äkta ut och allt är frid och fröjd. CGI som lagts in i efterhand kan vara litet off eller erbjuda aningens fel opacitet, den agerar inte helt hundra med omgivningen o.s.v. ALLT syns.

Om ljudet några ord. 2004 skrev jag såhär i min trilogirecension: Min regering plockade i trädgården då hon trodde att det började åska. Eller var det en hjullastare som brummade upp för backen? Eller är detta nu Talibanernas motanfall? Slutligen kom hon in och beskådade tvenne vuxna män med löjliga smil inpräntade i hela ansiktet samtidigt som filmkammaren vibrerade av basen. Barnen i familjen flinade lika brett och hon kunde inte förstå hur man kan sitta mitt i ett sådant oljud. Konstigt nog fastnade hon där hon stod och fann sig en stund senare sittandes i fåtöljen lika brett leende som alla andra i salongen. Ljudet sätter nya referenser och är till daga det bästa jag hittills hört på DVD. Skywalker Sound, jag lyfter på hatten.

Det var då. Nu njuter vi av än en gång förbättrat ljud och för min del dessutom genom uppgraderad utrustning som motsvarar de krav jag ställer för att få det mesta ut av en film i de förhållanden jag har. Jag har dedikerat biorum i villa och inga grannar som störs, så huset får vibrera i lugn och ro. Jag sitter och skakar emedan plomberna i tänderna hoppar ut på golvet. Detta är massivt! Redan IV, som trots allt var från början allt annat än 6-kanalig surroundupplevelse, är idag slående imponerande. Man har lagt mycket möda bakom ljudbildens korrigering i alla filmerna, men i del I, II & III var ljudet redan från början riktigt bra. Nu är det perfekt. Det finns skillnader mellan filmerna, men helhetsmässigt lyfter jag på hatten och bugar mig djupt. Var dock medvetna om att klena system klarar inte av att förmedla den massiva ljudbilden och det är inte missunnsamhet utan enbart fysiska fakta. Samtidigt misstänker jag att alla som lägger ut sina surt förvärvade på denna box, har förmodligen A/V-apparaturen i sådant skicka att inge mer admonitioner behövs. Alla andra kan dra ner volymen då Pod-racet börjar för här rör sig luft i rummet så tavlorna trillar från väggarna inom en radie på 2 km.

Bonusmaterialet i boxen är inte mindre än exemplariskt. Jag kan egentligen inte ens fantisera hur det skulle kunna bli mer avslöjande och omfattande. Här finns allt om alla, hur, var och när samt saker som vi inte sett förut. Det hela tycks vara gjort med gott humör också. Alla filmerna har multipla kommentarspår och det tar en evighet att gå igenom alla dessa, så det gör jag inte. Det mesta av vikt kommer fram i bonusmaterialet och man får som sagt räkna med en helg och litet till om man skall klara av och glo på allt i ett sträck. I och med denna omfattning är bonusmaterialet en ny referens i episka mått och vi lär få vänta bra länge innan motsvarande material presenteras i samband med något alls. Men mer finns, så helkomplett är extramaterialet inte, om man vill vara petig.

Och det är med sorg jag än en gång konstaterar: Nu är det slut! Tack och lov behöver man inte spola tillbaks filmen och lämna den till någon videouthyrare. Man kan bara peta in filmerna igen och se dem om och om och om. De kommer att spinna hos mig många gånger till, det är säkert. Man blir inte trött på Star Wars om man är ett fan av serien.
Jag måste erkänna att händerna darrade litet då jag öppnade STAR WARS SAGAN. Som den sanna vän av sci-fi som jag är, så kändes uppenbarelsen av boxen som i det närmaste en religiös händelse. Denna 9-disc utgåva är kanske den mest efterlängtade samlingen som finns i filmsammanhang och många har år efter år frågat om när den ska komma som BD, hur den ska se ut och huruvida filmerna är original, nyklippta, förbättrade, tlläggstweakade o.s.v. Nu är den här och för mig är boxen perfekt i minsta lilla detalj. Nästan. Det vore fel att säga att alla filmerna är mästerverk utan konkurrens, men så är ju saken inte i verkligheten. Det är svårt att vara objektiv då man vuxit upp med Star Wars och dessutom avgudat den, men klart att även denna guldklimp av filmhistoria har sina orenheter. För mig består dessa orenheter i att alla filmer inte håller samma höga klass som den bästa av dem, för en annan betyder orenheterna alla de CGI-förbättringarna som gjorts och för en tredje, tja, det kan vara vad som helst som stör. Eller inte stör.

Det är ett antal pengar man får hosta upp för att bli ägare till denna box, men jag garanterar att det inte är bortkastade slantar förutsatt att man vet vad man kommer att få. De restaurerade, förbättrade och nymixade filmerna är så bra, att det är nästan som om man såg dem för första gången. Att se dessa filmer i detta nya format var en njutbar stund som jag inte glömmer i första hand och STAR WARS SAGAN är utan tvekan den största händelsen på BD-marknaden på mycket, mycket länge. Kanske den första sannerligen historiskt viktiga filmhändelsen i hemmabiosammanhang, helt i klass med introduktionen av 3D för hemmabruk. Jag är ödmjukt imponerad. Trots att alla filmer inte håller helt samma mästarklass som den bästa av dem, vilken man nu föredrar, så är denna kollektion värd fulla poäng, utan tvekan.

OBS! Bildmaterialet är inte från Blu-rayutgåvorna och är beskurna i många fall.

© Janne Ahlgren

• Kommentera