Kampanjer
DVD
Filmguiden
The Dictator (Blu-ray)
Fler recensioner
Komedi från 2012 av Larry Charles med Sacha Baron Cohen och Megan Fox.
"That's the Anal Umbrella. It's a good device, I grant you, but where's the splash guard?"
Man ska inte göra misstaget att tro att Sacha Baron Cohen skulle göra en hyllning till Chaplins The Dictator... eller ens hålla sig på mattan med anständigheter, kärv kritik, satir eller några som helst filmvetenskapliga finsatser som avhandlas i doktorsexamina för deras inverkan och påverkan i populärkulturen. Nehej, Cohen kör på som han brukar då han är på köttigast och mest elakt humör och dagens offer blir en Nordafrikansk diktator vars förebilder är... var... Saddam & Muammar och som tillägnats det strålande minnet av Kim Jong-Il. Så alla fans av Borat & Brüno kan börja skruva sig obekvämt i sina stolar, för Cohen sparar inte på krutet.
And there shall be women's rights... only joking!
För att göra en sak klar genast från början; The Dictator är inte lika bra som Borat & Brüno. Där man satt bakom en kudde och skämdes för Borats härliga inkompetens och Brünos gayiga stolpskott kan man gott lämna kudden kvar i sängen inför The Dictator. Dock är filmen fylld med såväl sexinsinueringar som snuskigheter i sann Cohen-anda, för att inte tala om rätt störda och sjuka moment som nog får de hjärtsvagaste att ta en extra dos nitro. För Cohen finns inga gränser för vad han kan säga och göra, så han säger och gör som han vill. Och han klarar sig med hedern i behåll, för han är smart nog att göra även andra filmer än in your face motherfucker-varianter och undviker därmed att helt bli stämplad som en bipolär galenpanna utan dess like. I själva verket är Cohen en engelsk gentleman, gift, två barn, har studerat historia på Cambridge, men så skapar han med sina karaktärer (vissa har svårt att skilja åt karaktärer och den verkliga skådespelaren bakom dem) kontroverser som är noga planerade, men som säkerligen chockerar och förfärar inte minst amerikaner som får nippor bara man antyder att judar är hemska, att Gud inte finns och att diktatorer är rätta lösningen till alla världsproblem, i synnerhet USA:s.
Wadiyans löpningsmästare får ta till viss knep för att vinna rättvist
The Dictators styrka ligger i att Cohen kan hålla masken och att hans dialog är inte bara träffsäker utan också helt vidrig. Under en spontan förlossning - och eftersom han ändå var sitt rikes chefskirurg i 27 år (!) - så konstaterar han:
Oj, det blev en flicka. Var är sopkorgen?
Eller senare vid havandeskap: Blir det en pojke eller abort?
Och det är det snällaste han säger i filmen vars roligheter ligger mestadels i just den råa dialogen samt några instanser av slapstick och sexuella eskapader som nästan får en att leta efter kudden. Problemet är att Borat och Brüno egentligen hade samma vitsar och upplägg, men var ännu vassare, för där fanns den dokumentära känslan med och vissa intervjuobjekt gick uppenbarligen på hans skämt på fullt allvar. Nu vet alla att The Dictator är en spelfilm, så överraskningselementet är borta. Klart att han spelar en av världens mest korkade och grymma män, men han gör det på ett sätt som är roligt. Dock kan jag se att en del av filmklientelet inte kommer att uppskatta all hans humor och vissa kan inte tåla Cohen alls.
Ben Kingsley gör en härlig skurk
Så Amiral-General Aladeen styr med järnhand sitt rike som han njuter av själv och fuck the poor. Han har oljereserver som han inte vill sälja internationellt, men däremot vill han ha atomvapen. Vapnets form gillar han inte så han låter avrätta sin chefsforskare och Aladeens farbror Tameen (Ben Kingsley) - åter i toppform - ämnar ersätta Aladeen med en kopia och avrätta den riktiga diktatorn, börja sälja olja och göra landet mer... demokratiskt. Aladeen ska tala inför FN, men innan han hinner veta av något annat har han förlorat sitt skägg - som han haft sedan födseln - och är i händerna på en amerikansk CIA agent vars specialitet är död genom tortyr. Som om detta skulle skrämma en som levt hela sitt liv som världens främsta torterare. Aladeen flyr ut i New York, skägglös, och får finna sig att emotta hjälp från ett organisk veganfeministiskt kollektiv för alla raser, religioner och sexuella orienteringar. Hans närmaste vän blir kvinnosakskvinnan Zoey (Anna Faris) men samarbetet går inte så väl. Plötsligt möter han sin chefsforskare som han har avrättat - det visar sig att det är inte så många som blivit det i hans land - och med hans hjälp ska den falska Aladeen bort, demokratiförslaget rivas och farbrodern fängslas. Och så ska man bygga atomvapnet färdigt. Aladeen den skägglöse får finna sig i att gå tillbaks till Zoey och hennes kollegor och blir snabbt butiksmanager med oortodoxa medel.
Den storslagna ankomsten till New York
Tja men behöver man inte säga om intrigen, för den är helt enkelt enkel och fullständigt knäppgalen. Cohen är inte på topp, men nära. Som skådespelare och diktator kan jag inte tänka någon annan i rollen - kanske Jim Carrey- men det känns som att Cohen missar vissa chanser att göra filmen så rå att den skulle ha förbjudits helt även i andra länder än Tadzjikistan och Turkmenistan samt klippts hårt i vissa andra länder. Detta borde vara en ny Life of Brian som får även demokratiska länder som Norge och England att vackla, men Cohen är litet för artig för att smacka till med hela sin styrka. Skulle The Dictator innehålla samma råhet som Borat så skulle den säkert bli förbjuden även i Sverige och det skulle ju ha varit roligt. Cohens mantra att man kan skratta åt vad som helst fungerar för det mesta, men även om han tangerar farliga ämnen så går han aldrig över gränsen:
Sub Saharan, can you have 150 child warriors here by 5:00pm?
Eller
Why are you guys so anti-dictators? Imagine if America was a dictatorship. You could let 1% of the people have all the nation's wealth. You could help your rich friends get richer by cutting their taxes. And bailing them out when they gamble and lose. You could ignore the needs of the poor for health care and education. Your media would appear free, but would secretly be controlled by one person and his family. You could wiretap phones. You could torture foreign prisoners. You could have rigged elections. You could lie about why you go to war. You could fill your prisons with one particular racial group, and no one would complain. You could use the media to scare the people into supporting policies that are against their interests.
Vilket ju inte är helt fel, USA, hehe.
Utan skägg
Men Cohen väljer att vara försiktigt satirisk, orsaken kan man bara spekulera i. Istället får vi en handfull dålig smak, fula knep och snuskigheter som vi bara kan skratta åt, men The Dictator är inte vass. Den är för iscensatt för att ha chockvärde och hans rasism och främlingsfientlighet är av den där kalkylerande sorten som inte direkt sårar, men är inte heller rumsren i alla salonger. Nu bränner man inte Cohenbilder i Syrien eller stampar på dvd-skivor i djupaste södern, för Cohen är en yrkesunderhållare och man har fattat det. En fördel men också en nackdel, för en dag gör han en roll som är så seriös och snygg att han belönas med en Oscar. För bakom komikern finns en skicklig skådespelare som gillar att provocera och har mage att göra det på de mest uppseendeväckande sätt. Googla och se.
Are those breasts? I thought you are a boy.
Inte helt oväntat är Blu-rayutgåvan bildmässigt absolut prima och allt annat vore ju konstigt. Bilden är rentav på gränsen till referenskvalité för hur jag än sökte fel så fann jag inga. Färgerna, skärpan och dynamiken är helt enkelt toppkvalité. Ljudet kommer inte långt efter, men som dialogdriven film finns det mesta i fronten och jag kan inte säga annat än att en bra centerhögtalare är lika viktig som fronthögtalarna. Extramaterialet består mestadels av borttagna och förlängda scener, nog så underhållande. Och vänta till sluttexterna där filmen enda riktiga gag utspelas. Herreminjee. Musiken kommer från Erran Baron Cohen som råkar vara bror till Sacha och den sitter prima i handlingen.
New Yorkare ska inte mucka med f.d. diktator
Man missar klara tillfällen och drar ut på vissa skämt till bristningsgräns, men i stora drag fungerar filmen som en fräck stund framför bildvisningsapparaturen. Av Cohens filmer är dock The Dictator den svagaste utan att vara dålig. Den är helt enkelt inte lika vidrig som de andra och i detta fall är det en nackdel. Vad ska man jämföra med? En Prins i New York men snuskigare och det säger en del om vart Eddie Murphy har gått och var Cohen är på väg.
Bara två Mellanösterska gentlemän på överflygning i New York. Ingen fara.
©Janne Ahlgren
Nyheter
Mors dag på söndag!
