Kampanjer

Filmen har legat en vecka och jäst innan någon av oss filmnördar hade tid eller lust att hugga i med hull och hår. Filmen heter The Good, The Bad, The Weird, en Koreansk actionfilm som uppenbarligen bör placeras någonstans mellan dieselpunk och westernaction. Av allt att döma en fånig spoof på en mer känd italowestern kombinerat med Indiana Jones. Så påstår omslagets superlativer mer än gärna.

The Good är en tvättäkta westernhjälte

Vi befinner oss i Manchuriets vildmarker och året är något mellan 1930 och 1940. På ett tåg sitter en japansk ämbetsman som har en karta betingande ett högt värde för rätt person. Park Chang-yi, en mördare och bandit extraordinarie, avlönas för att hämta kartan, men innan han hinner fullfölja sitt uppdrag visar det sig att helkroppsgalningen och rånaren Yoon Tae-goo har expedierat japanska vakter och plockat på sig såväl kartan som en del andra värdesaker. Yoon i sin tur har i hälarna prisjägaren Park Do-won och innan vi kan säga kattmat håller alla tre på att skjuta varandra i bitar. Och resten av filmen går ut på att på olika sätt hitta kartan och söka den plats som så skall giva ägaren stor lycka och rikedom. Allianser bildas och banditgäng blandas med japanska soldater, kinesiska bovar och annat pack. Det blir en himla röra.

The Weird är inte helt frisk i skallen

Och så jävla roligt! Nej men allvarligt, vi skrattade så tårarna sprutade och imponerades inte så litet av såväl stuntscenerna som det smarta och våghalsiga kameraarbetet. Regissören Kim Jee-woon har redan en gång tidigare fått mig att stanna upp mitt i farten och tappa hakan. Nåja, tappa hakan är väl fel beskrivning, men skita på sig passar kanske bättre. A Tale of Two Sisters är till dags datum den enda skräckfilmen, jämte Exorcisten, som jag såg i 12-års ålder, som lämnat mig sömnlös och innerligt uppskärrad bara jag tänker på saken. Glöm genast den amerikaniserade versionen Uninvited, för den är som att jämföra The Good, The Bad, The Weird med Dressmans byxreklam. Grattis Sverige!

Fart och fordon av olika slag finnes

The Good, The Bad, The Weird är rolig. Den har en naivt fånig dialog, det överspelas i farstempo och actionscenerna samt specialeffekterna är imponerande koreograferade. Det finns uppenbarligen inget som amerikanerna kan göra och som koreanerna inte kan göra bättre. Nå, kanske inte så, men nog sprätter det om The Good, The Bad, The Weird så man blir nästan yr i bollen. Skottlossning, close combat, explosioner, hästar, dueller, kanoner, ära och lojalitet som lätt kan förbises om belöningen är stor nog. Och regissören lånar, stjäl och härmar till den milda grad att man känner igen sin Leone, George Miller, John Woo, Spielberg, Tarantino.... Stilmässigt, tja, emo-folket får säkert influenser av The Bad. The Good attraherar den mer westernlojale publiken och The Weird är verkligen en av filmhistoriens galnaste figurer, något mitt emellan Harpo Marx och Jim Carrey med en nypa av Eli Wallach som garnering. Alla tre huvudrollsinnehavare gör lysande insatser och resterande skådespelare är bara så fel. Eller så rätt!

Konferens om vem som skall agera lockfågel...

Filmen är en veritabel adrenalinkick, men den är inte helt perfekt. Trots att karaktärerna är ganska välutvecklade, så hamnar de litet i skuggan av action, action och mer action. De moment som är lugnare känns som stunder av dövhet och koma. Lyckligtvis har man plockat in en dialog som förnöjer och just nu är jag sur över att inte kunna koreanska för översättaren har säkert missat de fina och ordlustiga i vitsarna. Men bra nog, vi hemma vrålade av skratt. Och när actionet startade igen så känns det i hela kroppen. Det är kul, spännande och inte minst en visuellt uppeggande upplevelse.

...då The Bad pepprar på med allt han har

Upplevelsen i mitt fall är inte bara innehållet i filmen utan även den audiovisuella upplevelsen. Bilden har jag inget annat än gott att säga om. Mycket imponerande, fast det fanns några stunder av hack och lättare digitala tabbar. Icke desto mindre en bildupplevelse som man kan leva med utan problem såväl på duk som TV. Varje öre syns i bild, så att säga. Färggrant, skarpt och helt enkelt kul att se.

Piratfilm i Manchurisk kåkstad

Ljudet fick mig dock att undra några gånger högljutt. Bas finns så det räcker och blir över till grannen, men surrounden är så hyperaktiv att mycket av ljudet blir i 5.1 DTS HD en veritabel sörja utan skärpa eller korrekt riktning. Jag har god lust att se en annan utgåva för att kolla om ljudmixningen är okej och som man tänkt eller om man vid BD-arbetet helt enkelt har klantat sig. Ljudet är inte dåligt, men jag fann den rörig och bitvis lätt jobbig. Att man därtill inte behagat begåva utgåvan med extramaterial är skamlöst, för det finns massor att tillgå. Snålt! Musiken i filmen är lika galet/lyckat som farsen, actionet och humorn. Fullpoängare.

Japanerna skjuter med större pjäser

En lång film som man gärna ser om och där västerlänningarna pumpar ut B-produktioner i samma anda, så är det få som når The Good, The Bad, The Weirds intensitet och galna action. Jag kan tänka mig att alla inte finner westernbuskis ihop med våld, vapen och blodsprut kul, men jag gjorde det över förväntan. Absolut sevärd!