Filmguiden

Action från 2012 av Gary Ross med Jennifer Lawrence och Josh Hutcherson.

4.2 - Recension av: Janne Ahlgren

Handling/Manus

Skådespelare

Regi

DVD-produktion

Musik

The Hunger Games (2-disc Blu-ray + DVD) (recenserad)

Köp

199 kr99 kr

The Hunger Games (2-disc)

Köp

169 kr69 kr

"Bra scifi-äventyr med hjärta och hjärna!"

Jag kan inte komma ihåg en film som senast skrek hype - eller hajp, om ni så vill - som The Hunger Games. Det senaste halvåret har man inte kunnat undgå ens som döv, blind och förlamad från hårrötterna och nedåt att Nordisk Film passat på att placera mindre subtila meddelanden om vad som komma skall i sina andra filmers menyer, samt erbjudit trailers så man kan tro att man redan sett hela filmen. Sådana här knep fungerar, det gör de verkligen, men jag ser personligen ner på medveten upphajpning av en produkt. Det är fult och stöter i alla fall bort mig, precis som en bit usel reklam på TV eller en stackars telemarketingindivid utan/med entusiasm kan göra. Jag vill ta filmen för vad den är, inte för vad någon annan vill att den ska vara, erbjuda eller öka de orealistiskt uppdriva förväntningarna till en nivå där man som ett fan plötsligt får finna sig i att hylla en film som egentligen inte är bra. Hur kan den vara dålig då man redan har älskat den som en bok och detta åratal innan den kommer ut som film? Hur kan filmen vara dålig? Den kan inte vara det! Den får inte vara det! (Panik på rösten mot slutet, fade out)

I fattiga koldistriktet tar storasyster lillasysterns plats

Jag blir harmsen om jag inte får se min film utan påverkan från något håll alls. Klart att man hör talas om filmen, läser kanske någon rad om den och vissa kan man helt enkelt inte undvika och så blir man en av de där mähäna som skriker sig hesa av fasa om man inte får bra platser till premiären. Då filmen kommer på Blu-ray eller dvd, så öppnar jag fodralet med solglasögonen på, tittar helst inte på dess bilder eller text och försöker navigera mig in i själva logo-kavalkaden utan att ha sett något rörligt ur filmen alls. Idag är det ju populärt med animerade menyer där man får fan vänta en halvtimme för att få rätt inställningar emedan halva filmens höjdpunkter uppspelas i bakgrunden. Nej, ge mig en blank sida, klicka i alternativen, press play och annat behövs inte (i den meningen är denna film suverän, 1 st valmöjlighet). Helst får filmerna levereras i små svarta påsar och relevant info på ett kort stort som ett visitkort. Jag behöver inte fodral. Men se, det får man då man anskaffar sig The Hunger Games. Fodral, omslaget som man redan har sett mardrömmar om och därtill extramaterial i HD på separat disc och skulle det inte duga så finns filmen ytterligare på en dvd-disc, så valuta för pengarna erbjuds! Och filmen naturligtvis i ögonkittlande bra Blu-ray. Why so angry?

En av arrangörerna försöker peppa det utvalda paret

Just det, varför upprörd? Tja, dels för att jag trots hajpen har lyckats missa allt väsentligt jag behöver veta och detta från målgruppens munnar, för där man hör sanningen, det är målgruppen och det spelar ingen roll hur höga de är på sin produkt, de kan och vet allt. Mina barn har passerat målgruppen ungvuxen (tonåring) och snabbt räknat har jag också gjort det. Sökningarna på nätet gav en enastående barrikad av positiva uttalanden kring filmen. Det är så man knappt kan tro att det är sant och de få som vågade uttrycka avvikande åsikter tystades ned av arga läsare. Känns bekant på något sätt? Sida upp, sida ner, forum efter forum analyserar allt från hudfärg till politik till religion, feminism för att inte tala om dystopin som tycks i vissa kretsar vara det som komma skall på ett eller annat sätt. Hurra! Som författare skulle jag spricka av iver om mina texter skulle skapa kontovers eller filmen som baserar sig på mina texter skulle visa sig vara av explosivt material, men då djupheten i kontoversen är sällan tjockare än hudlagret, så är det storm i vattenglas. Och det gillar jag inte. Men filmen ska få en ärlig chans och djupare analyser får jag göra efteråt.

En överlevare blir parets mentor

Likaså finns ju nejsägarna och däribland de som menar att författarinnan Suzanne Collins har skapat något som knappast kan anses vara originellt på något sätt. Baserad enligt egen utsaga på bl.a . grekiska myter och egen fantasi, men enligt hatarna också på filmer som Battle Royale... som - håll i er - inte heller var helt originell. Men så är det idag, att vad man än gör, säger och hittar på, så finns det någon dåre som stämmer en, för han gjorde det först. Bara den saken har fått filmbolag att bära med sig en advokatkår stor som en liten stad för att betala, muta och få folk att skriva på friskrivningsklausuler och sedermera mota bort dem som eventuellt går och väcker åtal för plagiering. The Hunger Games har klarat sig, så något plagiat är den inte och bra så. Skulle man stämpla denna film som plagiat så skulle hälften av årets alla premiärer hamna i lagstugan. Konst är frihet och därför kan man skapa nästan vad som helst så länge som man inte tar en annans direkta ord och gör sak av saken. The Hunger Games har klarat sig prima på sin biorunda och lär ska kamma hem en trevlig vinst till Lions Gate innan den hamnar bland de där filmerna man plockar fram någon gång, dammar av och undrar vad det här nu var för något då?

Stor cirkus kring Hungerspelen

Jag har inte läst trilogin som filmen baserar sig på, eller vars första bok denna film baserar sig på, och kommer inte att göra det heller trots alla uppmaningar att göra så för att få djupare förståelse och för den är så förbannat bra! Tack lilla kusin, jag tror dig, men nej. Jag älskade Harry Potter-filmerna, jag hatade båda böckerna jag orkade skumma igenom, so thanks but no thanks. Där Pottervärlden mot slutet blev en otrevlig plats är nationen Panem det redan från första början. Vi lever i ett samhälle där det som kan kallas dagens värld har kollapsat och f.d. USA består av Capitol där de rika bor samt 12 kolonier av litet fattigare sort. Varje år anordnas moderna gladiatorspel där vinnaren får massor av ära och rikedomar, får för en stund vara uppmärksamhetens centerpunkt, men kruxet är att det är barn, tonåringar som står för denna bisarra underhållning som kontrolleras och styrs från Capitol. Naturligtvis är hela denna dystopi så orättvis och grym att man spyr bara man får se Capitols rikedomar och nervärderande inställning och man vet - även om man aldrig kommer att läsa böckerna - att en dag faller de mäktiga och rättvisa ska spridas över jorden. Nice, men innan vi är där ska det till två filmer och nya köer framför kassluckorna och det är lika förutsägbart som allt som händer i filmen.

Stanley Tucci suverän som programledare

Okej, bara en får överleva och det är grundregeln. Vid sidan av träningen och de psykiska påfrestningarna, uppoffringen och saknaden efter dem som redan gått förlorade innan de ens började finns här paralleller till bitsk samhällskritik och ibland tar man i akt att hugga till en aning. Nu anser jag inte att en spelfilm behöver göra det och där sådana saker ändå är övertydliga bör man inte göra det. Antingen har man helt missat detta eller så har man faktiskt tänkt en stund och det känns befriande att se på en film som inte idiotförklarar åskådaren på direkten utan låter oss fatta själv att Capitol har sina regler, korruption och maktbegär som skall fyllas och om det denna gång är nöjesindustrin som regerar så må det vara så. Nästa gång är det kanske majsodlare, men vette fan om det blir en så spännande film av majskolvskriget. Nöjesindustrin gör det yttre, den visar upp händelserna i realtid och alla i hela nationen har möjlighet att se dessa spel. Det finns alltså en stund på året som förenar folket, fattigt och rikt. De som tävlar är brännoffer enligt gammal sed, så inget märkligt med detta heller.

I kontrollrummet kan alla spelets aspekter styras

För att markera klyftorna ordentligt tar man dock i med slägga och kil. Capitols folk och i synnerhet programledarna är vandrande klyschor och karikatyrer med extravaganta sätt och är lika långt ifrån vanlig skogsarbetare som Liberace var från toaletten på en white trash campingplats med en svart kvinna. Man vill gärna göra sak av att man förstått de orättvisa skillnaderna, men man vill också göra en film som når samma kultribba som tidigare nämnda Battle Royale.

Sponsorsjakten pågår även under spelen

Men man kommer inte ens i närheten. Battle Royale är för grym och bisarr för att ens jämföras med, och jag jämförde faktiskt inte eftersom det är frågan om två helt olika sorters filmer. Japanska filmen riktades till japansk publik som inte ser på underhållning med exakt samma preferenser som västerlänningar. Samtidigt har filmskaparna på västersidan svårt med att kombinera dödsleken med ångesten, den psykologiska tortyren och slutligen själva dödandet av ett annat barn. Japanerna gjorde det pang bom och därav chock och kultstatus. Och inte erbjöd de egentligen en förklaring heller. The Hunger Games förlitar sig på en försiktigare stil och något som man faktiskt kan relatera till redan nu. Tillbaka till hajpen. The Hunger Games är ett måste, ett av Capitols främsta evenemang och de som får vara med är sponsorerna, reklamskaparna och de som tävlar. Ingen vill förlora, inte de som tävlar eller de som slår vad, och högteknologins högborg sätter alla sina resurser för att förvandla koloniernas söndriga invånare till nästintill sagovarelser innan de slaktas. Det är en ritual som filmen flashigt men elakt bjuder på och jag applåderar detta smarta sätt. Då man slafsat sig igenom den mentala frimärkspressen i en timme och fått våra sinnen fyllda med ett fallande Eldorados mustigaste glitter, så börjar spelen och nu är det dödande som gäller framför åskådarnas ögon och politik bakom kulisserna. Brutalt, ja, men inte splattrigt våldsamt. Uppbyggda förväntningar raseras snabbt och det går i filmen precis som man vill och vet att det ska gå, så några större kallduschar bjuder filmskaparna inte på.

Ett skratt kan hon klämma ur sig...

Faktum är att man efter filmens slut känner för att duscha. Inte för att man känner sig smutsig, utan snarare för att få av sig det där stänket som modern ungdomskultur bär med sig på ett så ogenerat sätt, att det för mig som tonåring x 3-4 årtionden känner mig litet pinad och torterad. Litet som att sitta bredvid en snygg tjej som luktar hundskit, om det nu tillför något i beskrivningen? Ungdomsriktad populärkultur modell The Hunger Games, eller Twilight, smakar Tutti Frutti men lämnar en hinna av blää i hela käften. Twilight dessutom en mängd kväljningsingrediens. Då man känner till branschen vet man varför man gör såhär; alla ska ha sina pengar tillbaka och man har inte råd med kompromisser som kan komma att kosta jobb, allra minst i övre våningen. Alltså gör man en säker film och lämnar finliret till folket på golvet. Denna gång har detta beslut varit klokt för golvfolket kan sin sak.

...men mestadels bara dödliga pilar

Författaren Collins har stannat kvar som manusförfattare, så hon har hållit koll på att väsentliga saker är med och ihop med regissören Gary Ross har hon stakat ut vad som bör och inte bör finnas i bild. Ross är erfaren nog, men inte så mycket att hans framgångar stigit upp i huvudet, så han tänker fortfarande med skallen och inte andra delar av anatomin. Hans val av skådespelare hamnar mitt i prick med viss reservation. Jennifer Lwrence gör egentligen en återkomst i rollen från Winter´s Bone och hon är makalöst lysande. Nu sägs det att inför nästa film i serien har hon 10-dubblat sin lön och så ska det låta. Ta pengarna nu och inte då de kan skratta dig rakt i ansiktet. Lawrence är svinbra. Josh Hutchersonklarar av att spela sin roll som pojken i filmen väl, men låt mig få vara fördomsfull och elak; jag kan inte tåla Hutcherson. Inte i denna film och inte i någon annan heller. Och samtidigt måste jag erkänna att han egentligen inte förtjänar mina hårda ord, för han har spelat över i några filmer, men är oftast lika bra som alla andra i filmen han medverkar i. Bara en sådan där personlig sak! Kanske är jag avundsjuk? Ha! Han är bara för vanlig i en industri som är det mest ovanliga som finns. Vuxenrollerna spelas av idel kunnigt folk och här finns såväl överspelare som underspelare, allt i balans som sig bör i en värld som inte längre länge kan hållas isär av absurda lekar och centraliserad makt.

Presidenten är djupt insatt och angelägen att spelen ska gå hans väg

Hela spelet går naturligtvis ut på att markera vinnarens makt och att upprätthålla en tradition som är så gammal att det knappt finns någon från den gamla tiden utan spelen kvar. Orealistisk kan man knappast kalla spelen trots att den avviker en hel del från dokusåpor på öar eller Wipeout, för genom historien har man satt människa mot människa på ett sätt eller annat. Gladiatorspel var populära en gång i tiden och emot allmän tro gick det alldeles utmärkt att frivilligt anmäla sig till dessa. Då frivilliga saknades, så fanns det slavar, men det är som att kasta bort sin revolver i en duell, så man offrade inte dyra slavar. Man mutade eller köpte lojalitet av tredje person och huruvida den som slogs för äran någonsin var mer än en spelbricka kan vi inte med säkerhet veta. I Hunger Games vet alla deltagare att de är betydelsefulla, men knappast någon fattar vidden av sin betydelse. Hela vidden förstås bäst av presidenten Donald Sutherland) och hans närmaste stab samt den hejvilde programledaren Caecar Flickerman (Stanley Tucci) och samt naturligtvis de som hjälper de tävlanden att komma tillrätta.

Folket är uppklädda som om det vore världens bal och vid första anblick ser det hela bara pastellmotbjudande ut och som något som Hollywoods kreatörer hostat ihop för att tillskänka ögonfröjd. Men man behöver inte ens i verkligheten se mer än dryga 200 år tillbaks i tiden då folk pudrade sig vita, hade peruker och konstiga huvudbonader och levde lyxliv långt ifrån pöbeln som hanterades omilt om de hade mage att fråga efter en bit mat eller jobb. Många av dessa makthavare visste inget annat sätt och se sedan hur det gick för dem. Är dagens maktstruktur annorlunda? Vi lever i en värld som i mångt och mycket styrs av ekonomi och de starka ekonomierna är det mest intoleranta. Nu får vi egentligen ingen global världshistoria i The Hunger Games, men jag fick intrycket att landet är fortfarande ekonomiskt och militärt starkast. Om det finns andra länder kvar vågar jag inte uttala mig om. Men idag finns det, och alla hoppar då USA tjuter och skulle någon rebellera och kränka den suveräna staten har den en allians som kan hämnas och skulle alliansens lojalitet ifrågasättas, så har landet kapacitet att se till att om de inte får vara ledare, så får ingen annan vara det heller. Bang!

The Hunger Games gör oss egentligen en tjänst i att inte politisera alltför mycket eftersom man vet att överanalyserande dårar - som Eders Trogne i detta fall - gör jobbet åt en. För vad filmen gör är att den inte ger svar, snarast mer frågor. Och även om man kan räkna ut händelseförlopp, så kan man inte alltid vara säker på att man räknar rätt. Likaså har man i denna dystopi kvarhållit det mänskliga även på det plan som vi idag skulle kalla omänskligt. Ta t.ex. den vidriga programledaren: Han är som han är, men han har vuxit upp under ett system som inte tolererar avvikelser, som förmodligen skrivit sin egen historia och som ser Hungerspelen som en viktig samhällsfunktion. Han har kanske familj och han älskar dem, men han gör ett jobb som i våra ögon är vidrigt värre. Bland de som tävlar finns naturbegåvningar men också proffsgladiatorer som hela sitt liv har drillats till att få bli en av dem som väljs att representera den kära nationen. Och så en massa collateral damage. Fåtalet gånger har någon annan är de drillade vunnit, men det har hänt och vår huvudperson Katniss och pojken Peeta tränas och får råd av en som verkligen vunnit en gång och som inte var drillad sedan födseln. Tränaren Haymitch (Woody Harrelson) har sett baksidan och förstår helheten. Ändå är detta ett liv som ska levas och han gör sitt bästa - efter att han nyktrat till - att försöka ungdomarna att se vad som behövs för att man ska kunna vinna.

Tillbaka till verkligheten och själva filmen. Första halvan är preparering från uttagning till parader och träning. Sedan kommer spöken på natten och håller en vaken och innan de vet av det så infinner sig tävlingsdagen. Skogen de ska tävla i är naturligtvis riggad med 100 000 kameror och är som en dom likt den i Truman Show. Alla element kan styras och som socker på toppen kan det högteknologiska samhället bjuda på en och annan genetiskt modifierad... sak. Men regler finns för att brytas och ändras då man ska rigga spel, så även här. Men där första timmen väckte frågor och höll filmen ifrån det uppenbara, så är andra timmen sedvanlig action och romantiskt fåneri. Förvisso erbjuds vi ett massivt produktionsvärde; det ser övertygande ut och allt från musik till dekor är med omsorg ditpillade för att ge oss maximal ögongodis. Man kan t.o.m. säga att filmen ser litet billig ut, men det säger kanske mer om samhället än filmen, för bakom kulisserna är världen inte fin. Actionsekvenserna är inte speciellt märkvärdiga och våldet har tonats ned ordentligt även om sår och blod syns så slipper vi överdriven splatter vilket säkert retar vissa men är bra för andra. Man fattar poängen och för de blodtörstigaste soffpsykopaterna är The Hunger Games ändå inget att ha. Den rör sig smart emot ett mål som vi känner till och spänningen ligger mestadels i att bekräfta sina farhågor eller önskemål. Snyggt, men filmen står på skakiga ben och det märks ibland då även kameran skumpar i jakten på den där dokumentära stilen som man uppenbarligen ska ha i var och varannan film. Ändå finns allt där: Bra skådespelare, i sin enkelhet en engagerande berättelse, pojke-flicka kontra säker död med reservation för mirakel och vad som saknas helt är stil.

Allt kan de hitta på i kontrollrummet, även oväntade... saker

Den gode regissören kan sin sak, men är också toppstyrd eftersom Collins är även en av producenterna. Han får aldrig - eller kan inte - injicera sin egen stil in i filmen och har degraderats till en logistiker med några egna tankar. Och det är ungefär här jag ryser litet extra, för folk i en situation som våra tävlanden kan och får inte innehålla dumheter såsom missar i skriptans arbete eller detaljer som kanske går tonåringen förbi men som garanterat fastnar i hornhinnorna på en som har grävt några timmar i trädgården. Man klarar sig inte utan skit under naglarna, utan brutna naglar, skit i håret och med en väl placerad färgskiftning som någon stajlist lagt dit i en makeup-trailer. Det ser för bra ut för att vara sant. Man springer inte ifrån något fyrbent någonsin, och i synnerhet om man är skadad, och sanningen att säga så kändes slutet som vilken som helst ungdoms TV-serie med en garanti om att mer kommer att komma.

Blu-ray, extramaterial till förbannelse och därtill filmen även på dvd. Extramaterialet är inte fel att se. I synnerhet försöker man förklara en hel del, men förklaringarna räcker liksom inte till eftersom filmen redan är sedd och tolkad. Tolka om den då! Det är svårt att ta allt extramaterial på allvar då man egentligen kämpar om en köpstark grupp ungdomar där ena sidan står och river i Twilights mer romantiska fantasivärld och den andra sidan hävdar sig med mer mångbottnat Hungerspel och hävdar betydelse. Nu slipper vi se exakt detta, men kontexten blir att i denna konstart saknas konsten. Vad som inte saknas är konsten hur man skapar en suverän bild och ett ljudspår som hamnar i referensklass. Ljudet är underbart och i DTS 7.1 HD MA ett av de bättre jag hört hittills. Bilden är också bra, men inte i klass med referensmaterial, dock mycket nära. Musiken var en sak som jag fasade för. Skulle jag bli erbjuden tonårspop och elektroniska datakompositioner? Tack nej. Inget sådant. Snarare en musikalisk upplevelse som verkligen kändes helt okej. Bitvis t.o.m. riktigt bra!

Jag dör sååå gärna för dig!

Jag har ju inte läst förlagan, men jag antar att man putsat till de råaste kanterna och filat det fulaste för att produkten ska passa moderna ungdomars ögon och bringa in maximalt med vinst. Man har nog lyckats. Katniss får vara en stark kvinna, en komplex människa, en som kan och har kapacitet. Man gör ingen till objekt, allra minst känsliga Katniss. Och slutligen riktar man piken i just Hunger Games mot medierna som styr och ställer enligt eget välbefinnande och servar statsmakten eller diktatorn, vem det nu råkar vara. Medierna är nämligen megafonen mot folket, men också enbart en förstärkare av rösten bakom. Det gör Hunger Games väl i att komma ihåg. Fortsättning följer och jag skulle inte förvåna mig om man ger sig på andra aspekter i en diktatur och nu om någonsin är det läge för sådana funderingar. Överraskande bra, rekommenderas absolut!

©Janne Ahlgren

• Kommentera