Kampanjer
DVD
Filmguiden
The Woman in Black (Blu-ray)
Fler recensioner
Skräck från 2012 av James Watkins med Daniel Radcliffe och Molly Harmon.
"Bra rys för hela slanten!"
Klart är att dagens filmmakare klarar av att skrämmas och många äro de gångerna som underskrivne har studsat en bra halvmeter ur soffan emedan gastar, andar, demoner och allehanda åkerspöken har jämte rysliga ljudeffekter hoppat fram bakom hörn och ur skuggor. Att skrämmas är lätt. Att skapa stämning är svårt. Dels har det naturligtvis att göra med filmvisionärens förmåga, men också berättelsen i fråga måste vara fängslande på något sätt för att vi ska kunna identifiera oss i den.
Identifiering och personlig relation till skräck utgör ramarna för effektiviteten. Skräck som baserar sig på icke onaturliga ting - säg, massmördaren i När Lammen Tystnar - är redan i sig effektiv eftersom vi vet att galningar finns och den värsta kan vara din snälle granne som har som hobby att stycka småflickor i sin källare. Religiös skräck är svår, för plötsligt hovrar man omkring i trosfrågor och är man benhård ateist som blankt förnekar ens tanken om gudomlig/djävulsk existens, så kan det vara kört. Då finns det bara en handfull filmer som ändå lyckas skapa en stämning som även icke troende kan få ståpäls av, exempelvis Exorcisten. Och så har vi hederliga spökberättelser där vi fortfarande rör oss i trosfrågor, men där Gud i olika former är oviktig. Här finns i stället gastar som på ett eller annat sätt vägrar kila vidare trots att de redan har avslutat sina kroppsliga tillstånd. Okej, alla tror inte på spöken, men då ligger det i filmskaparens/författarens händer att göra sin fantasi trovärdig. Och sedd i brett perspektiv gäller detta alla sorters filmer där man avviker från det naturliga och vardagliga. Inte ser vi i vanliga fall zombier heller på gatorna (om man inte räknar finniga tonåringar i ett köpcentrum till sådana), men nog skiter vi på oss då en filmskapare gör saken till en effektiv film.
Bra insats av Daniel Radcliffe
The Woman in Black är ingen ny historia utan baserar sig på en roman med samma namn från 1983 av författarinnan Susan Hill. Hill har skrivit många spökliga romaner, men The Woman in Black är verkligen ryslig, om man får säga så. Jag vet inte ens vad jag ska jämföra med, för hennes berättelse skapar en stämning som man inte kan skaka av sig. Naturligtvis förväntar man sig samma av en film som baserar sig på romanen, men vänta och se - dagens skådningsobjekt är ingalunda den första versionen man gjort efter romanen. Berättelsen har spelats upp på scen och dessutom mycket länge, som TV-produktion, som radioteater i två olika versioner och nu som långfilm med Daniel Radcliffe som huvudperson. Att nämna Radcliffe och inte dra en koppling till Harry Potter är svårt, men detta nämnt kan jag ärligt säga att Radcliffe skakar lätt av sig trollfasoner och Hogwarts-fantasier i och med hans insats i The Woman in Black.
Vem bygger en kåk här?
Radcliffe spelar den unge och högst medellöse advokaten Arthur Kipps som är ensamstående pappa till en 4-årig son och som är pinad av skuldkänslor och sorg efter sin bortgångna fru. Han tvingas åta sig ett jobb långt bortom London i en liten by i Norfolk där hans uppgift är att reda upp pappersarbetet efter en avliden dam och hennes gods, The Eel Marsh House. Hans ankomst emottages inte med stor entusiasm och Kipps får finna sig högst ovälkommen i byn och får knappt tak över huvudet för en natt. Den enda som bemöter honom med artighet och vänskaplighet är traktens rikaste man, Samuel Daily (Ciarán Hinds) som själv har upplevt sorg och förlust och vars fru inte verkar ha alla skruvar väl åtdragna. Kipps tar sig till Eel Marsh House som ligger en bit ut i träskmarken och vars enda infartsväg översköljs två gånger om dygnet av högvatten. Han får veta att det inträffat en hemsk tragedi i huset och knappt har Kipps börjat peta i papper då det stora huset börjar visa sina mörkare sidor. Ljud hörs och saker och ting syns. Kipps är en modig och jordnära man, så han låter sig inte skrämmas av småsaker, men snart är det klart att det finns en närvaro som knappast kan kallas för trevlig. Då han återvänder till byn lämnas inte problemen kvar i huset, om man uttrycker saken enkelt. Kipps får veta varför hans närvaro är oönskad och slutligen inser han vad han måste göra för att lösa situationen.
Vem skaffar en leksak som denna?
Jag brukar se skräckfilm och annan liknande helst ensam och i synnerhet sent då det är mörkt ute och inne och man kan dra det mesta ur upplevelsen - inte bara med öga och öra utan med hela kroppen. Jag njuter av en adrenalinrush som en bra skräckfilm kan producera. Det är nyttigt för hälsan. Bara två gånger har jag skrämt vettet ur mig med denna galna metod och ångrat mig senare. Annars brukar det fungera bra. Denna gång hade jag dock fru A som sällskap, för hon backar inte heller från en hederlig spökhistoria, men låt oss säga som så att hon vägrade gå ner i tvättstugan i källaren efter att filmen var över. Jag själv såg nog ut som ett piggsvin för jag kände att alla hår på kroppen stod i givakt och den ofrivilliga pausen som ett telefonsamtal mitt i filmen åsamkade var inte alls ovälkommen, för jag reagerade mycket kraftigt på denna rulle. Inte så att filmen skulle vara äcklig och sliskig eller enbart kasta fram billiga bu-effekter, utan The Woman in Black är helt enkelt en ytterst stämningsfull och bitvis gastkramande upplevelse som har få svackor. Trots att jag läst boken och kom ihåg i stora drag storyn, så studsade jag som en gummiboll i soffan och skulle jag bara ha varit en millimeter harigare så skulle jag ha skrikit högt några gånger som en riktig kärring. Där var det sagt!
Fru Daily har inte alla bestick i kökslådan
Bakom filmen står regissören James Watkins som visat framfötter i bl.a. The Descent: Part 2 (manus) & Eden Lake, båda rejäla nagelbitare. Och så mycket mer nämnvärt har denna 33-åring inte gjort. The Woman in Black är en särdeles vackert fotad, gotisk skräckfilm där man befinner sig i 20-talets England, sankmark och gammalt jättehus där varje vrå och skugga är hotfull och varje inredningsdetalj osar ilning i kroppen. Naturligtvis finns det sedvanliga dörrar som inte går att öppna - eller som öppnar sig själva - bisarra leksaker och dockor och tunga möbler täckta av damm. Belysningen är fotogen och vaxljus och skulle man uppleva ett sådant hus mitt på dagen i turistgrupp så skulle man förmodligen ändå sätta benen på ryggen och fly fort än illa fäkta. Men det skulle inte bli en bra film, alltså går man in och bökar i kåken, trotsar allt vett och försöker få klarhet i saker som bör lämnas orörda. Vi som har några år på nacken får gåshud bara av att se Hammer Films logga i början av filmen, för otaliga är de gånger som Hammer skrämde lössen ur skallen på en då man var liten, lite större och halvvuxen och råkade se någon B-aktig Hammerproduktion, men som ändå var en sorts garanti för vad som komma skall. Hammer startade redan 1935 och man kan väl säga att de inte sysslat alltför mycket med romantiska komedier. Senare tiders produktioner har varit sparsamma och det känns som att vi på något sätt får en ackumulerad insats av rys i och med denna film.
Herr Daily får känna av Eel Marsh House också
Men ingen film är perfekt, inte heller The Woman in Black. Daniel Radcliffe är en tillgång som engelsk filmindustri bör värna om och hans insats är berömvärd som den ganska stoiska figuren Kipps, men har man svårt att skaka av sig 10 år av Potter, så kan det vara svårt att se honom som en vuxen, skäggstubbig och armhårig man i en seriös roll. Jag klarar av det, fru A hade små svårigheter och son A d.y. som är i samma åldersklass som Radcliffe informerade mig att hans hade svårt att släppa minnesbilden som Potter-franchisen skapade. Men Radcliffe är bra, Hinds är suverän vad han än gör och så många andra är det faktiskt inte frågan om. Spöket kommer och går och hur som helst, så lyfter man ett antal tum ur sittplatsen varje gång. Fördel eller nackdel? Nja, det finns en viss knepighet i detta och det är att bu-effekter tillsammans med passande musik är ett billigt knep, men man använder inte dessa i överflöd i denna film. Ändå känns varje gång som att man borde ha förutsett detta eller att ähh, vad fan, det var ju uppenbart. Berättelsen hastar inte och tar sig tid att bygga upp skräcken vilket kanske inte passar dagens unga publik som är vana vid snabba ryck och grafisk intensitet. Jag har kanske fel i denna fråga, men den känslan får jag. Och slutligen erbjuder The Woman in Black egentligen inget nytt, inte ens en twist eller två utan rullar på som tåget på en bana som vi känner igen. Döda, bleka barn och bisarra dockor har vi ju sett tidigare också, men dessa är banne mig effektiva i denna film. Enbart sista femtedelen av filmen spårar litet ur och man kan ifrågasätta trovärdigheten, men halloj, vi talar om en spökfilm som inte direkt aspirerar på att vara en dokumentär, så litet sladd får man tåla.
Kipps har ballar nog att söka igenom det knarrande huset
Vad jag inte tål är dåligt ljud och usel bild. Tur att jag slipper gruva mig, för A/V är förstklassigt. Bilden är detaljrik, varm och dynamisk nog för att skapa de där mest djupa svarta skuggorna och ljusskenets fladder. Där det är adekvat är bilden hård och färglös. Bilden är i själva verket nästan halva nöjet med filmen, för den levererar allt som filmskaparen förmodligen har räknat ut på ett sätt som man inte kan klaga på. Ljudet följer samma spår, men skulle jag ha fått agera ljudvirtuos i The Woman in Black, så skulle jag ha lagt ännu mer krydda på surrounden, men i övrigt är upplevelsen för öra en glädjekälla - i alla fall efter att man slutat skaka. Extramaterial finns inte alls och då den amerikanska utgåvan innehåller enbart runt 14 minuter material och kommentarspår, så är förlusten inte stor, men bör nämnas i alla fall. Marco Beltrami står för det musikaliska och vad är det mer med det. Sitter som handsken och också ganska oöverraskande.
Träsket är allt annat än inbjudande
Jag blev uppskakad och nästan skraj, men förlorade inte nattsömnen, så för mig var The Woman in Black en alldeles förträfflig filmupplevelse. Filmen är inget mästerverk men bevisar två saker: Daniel Radcliffe är en riktig skådespelare som kommer att ha en fin karriär framför sig och Hammer kan leverera filmer som inte svärtar ner ryktet. Vill man han en rysstund med flick-/pojkvännen eller skrämma sig själv medvetslös ensam i mörkret, så är The Woman in Black en film som jag tveklöst kan rekommendera. Inte perfekt, men mycket bra!
©Janne Ahlgren
kennethlord: Bra film, men Radcliffe passar inte riktigt för rollen. Inte för att man oftast tänker på Potter, utan för att han saknar riktig pondus. Hans karaktär blir bara blek och lite plastig. Skulle han haft samma närvaro och pondus som Hinds så hade han varit suverän.
beskyddaren75: Ca 50 minuter fylligt bonusmaterial på den engelska dvd-utgåvan som jag har, reg. 2. Det är två dokumentärer, röda mattan-special, intervjuer och lite mer. Sedan är det kommentarspår och gallerier därutöver.
Nyheter
Mors dag 26/5!
