Kampanjer
DVD
Filmguiden
Treasure Island - Skattkammarön (Blu-ray)
Fler recensioner
Äventyr från 2012 av Steve Barron med Eddie Izzard och Elijah Wood.
"Bättre än den sämsta Pirates of-filmen!"
Jag får villigt erkänna att jag inte har sett alla filmatiseringar beträffande Treasure Island och de jag kan komma ihåg har lämnat ett så illa bestående intryck att jag inte ens kan komma ihåg dem mer än snuttvis och knappt ens så. Vad jag kommer ihåg är min mormor som läste boken för mig då jag var under läskunnighetsålder och skrämde vettet ur mig redan då. Den film jag bäst kommer ihåg innehöll Charlton Heston som Long John Silver men jag vill också minnas att jag inte imponerades stort av den heller.
Inte för att jag överväldigades vansinnigt stort av 2012 års version heller, d.v.s. dagens betraktelse, men som tre timmar rolig underhållning håller den mer än utmärkt. De som inte känner till historien om hemska Kapten Flints (Donald Sutherland) skatt gömd på en ö har gått miste om en av litteraturens mest fängslande äventyr. Håller väl än idag. Flint låter sin sadism gå ut över en del av hans besättning och vissa av dessa överlever, en dock med bara ett halvt ben, nämligen John Silver (Eddie Izzard) som söker med kvarvarande överlevare kartan som en av Fints överlevande besättningsmedlemmar förmodligen har i sin koffert. Och sant som sagt, en av piraterna har kartan och hamnar på ett värdshus nära konkurs. Värdshuset drivs av unge Jim Hawkins (Toby Regbo) och hans mor och snart får Silvers män nys på var kartägaren befinner sig. Flint själv är död och mannen med kartan riskerar att gå samma väg. Jim finner dock ihop med familjens doktorbekanting Dr. Livesey (Daniel Mays) att lägga beslag på kartan innan piraterna kommer och skapa en egen expedition för att lägga konfiskering på rikedomarna. De begär hjälp av godsägaren Trelawney (Rupert Penry-Jones) som hostar upp kapital och skepp illa kvickt.
Godsägaren har naturligtvis ingen avsikt att dela med sig av rikedomarna då de hittas, men han är också en tölp som inte kan mycket om vare sig sjöfart eller folkvett. Han låter sig övertalas av John Silver att plocka med honom som kock och Silvers män som besättning. Detta utan att skeppets kapten, Smollett (Philip Glennister) konsulterats. Silver är en slug och beräknande skurk, alltid artig och ytterst sympatisk, men i grund och botten en pirat som skyr få eller inga medel. Han får gång på gång lägga band på sina män för att myteri inte skall bryta ut och sent omsider hamnar man på Flints hemliga ö. Där sållas agnen från vetet och plötsligt blir skattjakten något som två läger tävlar om och mitt i allt detta finns unge Jim vars lojalitet ligger hos doktorn och Smollett, men som också gillar Silver som faktiskt räddat hans liv några gånger. Och på ön finns dessutom en som man inte räknat med alls.
Ja, detta är en klassisk berättelse som kanske är en 45 minuter för lång för sitt eget bästa, men att se Eddie Izzard göra artiga och hänsynslösa John Silver är ett rent nöje. Man kan säga att han fortfarande är i dragutstyrsel med kajal i ögonen och flamsiga kläder, men på ett sätt är han nästan lika charmig som en viss Captain Sparrow, bitvis kanske t.o.m. roligare eftersom hans uppenbarelse är ingen repetition. Izzard gör en förträfflig insats som ganska samvetslös pirat och man kan ju undra när pirater blev sympatiska? Johnny Depp var ju också pirat och sympatisk som bara den. Silver är det också, men han dödar även folk han gillar. Sagan för barn och ungdom är rätt blodig och rå och jag förvånades att denna var så pass brutal som den visade sig vara. Regissören Steve Barron håller berättelsen (såvitt jag vill minnas) ganska exakt enligt boken med några små justeringar och hans actionsekvenser duger utmärkt i jämförelse med vilken som helst annan piratfilm som florerar där ute. Nu har Barron inte haft Gore Verbinskis och Disneys miljarder att leka med, men produktionsvärdet i Treasure Island är överraskande hög. ALLT ser äkta och bra ut. Allt från kläder till fartyg. Det är nästan att man blir smått imponerad. En i hemmapubliken menade rentav att Pirates var ganska fånig efter första filmen, så i jämförelse kändes Treasure Island nästan mer autentisk.
Izzard är primus motor och med all rätt. Han är en fröjd att se på scen och som skådespelare är han inte alls fy skam. Donald Sutherland finns med i ca 5 minuter och Elijah Wood hoppar fram den sista tredjedelen och gör ingen stor roll, men dock betydelsefull. Och ja, Jim mor är samma dam som spelade ett visst damrumsspöke i Harry Potter. Det störde mig omåttligt att fundera över var jag hade sett henne förut, så jag besparar Eder från samma plåga. Om man nu skall jämföra med Pirates of the Caribbean så ligger Trasure Island i lä i två saker: Actionsekvenserna går inte att jämföra alls och karaktärsgalleriet är ganska ljummet i Treasure Island. Med undantag av Izzard då. Jag skulle ge en fot och halva håret för att se Depp och Izzard i samma film som pirater, för det skulle nog kunna bli kul.
Treasure Island är inte en film om skattjakt i första hand utan en film om att gå från att vara ett barn till att bli en man, en film om lojalitet och vänskap. Och så skattjakt naturligtvis, men för att vara en berättelse som har sådär 130 år på nacken är den överraskande modern och det har inte att göra med att filmen i sig har bara knappa 6 månader på nacken. Man har behållit en gammaldags värdering i händelserna och duckar inte för att begå fula saker eller visa blodiga händelser. Inget supersplatter, men nog råbarkat i den milda grad att de minsta kanske mår bäst av att ha mor och far vid sidan av sig då de skall se filmen. Sutherland har som sagt en kort tid i bild, men han gör det bästa av detta och en elakare och jävligare pirat får man nog leta efter. Han är verkligen en skitstövel och han äger scenen där han finns. En film om enbart honom skulle förmodligen bli för jobbig att se, så det lilla han är med är nog så tillräckligt. Godsägarens förvandling från finansiär till girigt kapitalistsvin vill jag inte minnas att Stevenson hade nedtecknat som det är här uppvisat, men det må vara hur som helst, så är hans öde inte mer än rätt.
Blu-rayutgåvan är inget annat än en glädje att titta på. Färgerna är många och klara så det nästan svider i ögonen. Skärpan kan man inte heller klaga på och som väntat kan man knappast klaga på bilden överhuvudtaget. Ljudet är inte sådär massivt imponerande, men gör sin sak utmärkt även om jag personligen hade önskat med botten i basen och massor mer av surround. Inget extramaterial och musiken ligger och skvalpar precis korrekt och passligt i bakgrunden.
Made for TV men dock av folk som vet hur man gör stordåd med småpengar (om man jämför med Disney). Resultatet är en film som är lång nog för att rymma två pinkpauser och en extra omgång kvällsmackor. Izzard är lysande, filmen fängslande och jag måste säga att jag stortrivdes alla tre timmarna utan att klaga en enda gång. I själva verket gick jag sedan på längden med ett leende i hela nyllet och det är bra betyg, det. Rekommenderas.
©Janne Ahlgren
