Kampanjer
DVD
Filmguiden
Underworld Awakening (Blu-ray)
Fler recensioner
Action från 2012 av Måns Mårlind och Björn Stein med Kate Beckinsale och Scott Speedman.
"Underjorden sparkar fortfarande rumpa!"
På tal om svenska regissörer och vampyrer - ifall man nu skulle tala om sådana, så har vi här en kombination som förenar inte bara en svensk regissör utan två och så dessutom vampyrer jämte hiskeliga varulvar. Vad kan gå fel? Inget, massor, allt? Och låt oss genast skildra att Måns Mårlind & Björn Stein är inte filmskapare som man kan jämföra med Ingmar Bergman eller ens Lasse Hallström. Och inte har de ambition att vara det heller, för de har tagit sig an Underworld-franchisen och gör det med fjong och bång, något som knappast passar Bergmanska konstsfären överhuvudtaget. Och det skulle se ut, det.
Det nya sättet att expediera diverse Underjordsvarelser på
De som inte känner till Underworlds läderklädda supersexiga vampyrer och rysliga varulvar som framför sedan antikens tidevarv krig mot varandra, och käkar en och annan människa på vägen, gör sig ingen tjänst i att börja se serien med denna film. Då är den så gott som obegriplig trots en 15 sekunders tillbakablick. Man får snällt fiska fram de tre inledande delarna och begynna sitt intresse där och faller denna sorts förödelse i smaken, ja, då lär inte den fjärde installationen skapa alltför stor besvikelse. Inte för mig i alla fall. I vanlig ordning har de flesta seriösa kritikerna rynkat ihop pannorna och överanalyserat det hela i den milda grad att själva recensionerna blir mer humor än vad filmen bjuder på. Nåja, förvisso undfägnar filmen inte på alltför mycket humor, men desto mer koreografislagsmål, vapensmatter, splatter och en dialog som lika väl kunde vara från vilken som helst Underworld-film och så mycket mer är det inte med det. Vi talar om krig mellan vampyrer och varulvar, bedrägliga individer och några människor i kläm däremellan. Realistiskt? Nope och det är liksom inte meningen heller. Tar man detta på allvar kan jag rekommendera flera hederliga institutioner som tar han om folk med villfarelser.
Naknare än såhär blir det inte
Dagens Nyheter, som jag annars har hyfsad respekt för, beskriver Underworld Awakening som Twilight för män. Jag tycker inte att man ens ska nämna dessa två franchiser i samma mening, än mindre i samma recension, men eftersom det nu är sagt, så vill jag förbli av annan åsikt och säga att jag ser hellre kroppsdelar spruta och varje håll och skallar rivas ur sina fästen ackompanjerat av ett superenkelt manus än glittriga vampyrer på romantisk semester i Karibien eller i den senaste Volvon. That´s it!
Förra delen i serien tog oss bakåt i tiden och visade hur varulvarna kom till att stiga i status och Kate Beckinsale briljerade ganska gott med sin frånvaro till förmån för Rhona Mitra som nog var så lämplig som kvinnlig blodsugare med smak för vissa manliga hårbollar med tänder. Det gick ju inte så bra för henne, men varulvarna fortsatte härja. In kommer vi i den fjärde episoden och en snar framtid där människorna äntligen fattat att det finns vampyrer och varulvar bland oss och en utrotningskampanj sätts igång och det med bestämda tag. Selene och hennes varulvshybrid till älskare ämnar fly, men det går tits up och 12 år senare får hon finna sig att vakna i en kryokammare.
Zoolander 2 nästa?
Men något eller någon har aktiverat hennes upptining och det visar sig vara testobjekt 2 som sedermera visar sig vara en liten flicka, inte helt utan vissa förmågor och man kan dra snabbt den slutsatsen att flickan är en värdefull efterkomma till Selene och Michael Corvin, hybriden som hade svårt med silver och sånt´ men som var ypperligt tålig och stark. Föga överraskande visar det sig att det finns små kolonier av såväl vampyrer som utsvultna och magra varulvar, men dessa håller sig väl gömda i väntan på bättre tider. De med tre hjärnceller kan räkna ut en del inom 3 minuter, men som sig bör har Selene och dottern snart en hel dröse varulvar efter sig och de attackerar med frenesi och fördärvar nästan en hel vampyrkoloni ledd av åldervampyren Thomas (Charles Dance) och hans son David (Theo James). Vampyrerna är hållbara, men då varulvarna tycks väl tåla silver och en av dem mäter lätt tre och en halv meter på höjden och är synnerligen stark, så är de chanslösa. Flykt är ett alternativ, men innan dess lyckas man kidnappa flickan som har betydelse, ty hennes gener erbjuder varulvarna ett övertag som heter duga. Selene tänker inte stå och rulla tummar utan beväpnar sig tungt och ger sig fan på att återhämta sin dotter och därmed basta.
Jamen, den lokala Burger King var stängd
Enstaka åldervampyrer finns kvar
Vägen dit kantas av splatter och slagsmål i akrobatiform, kvinnlig slughet och hjälp från oväntat håll. Dessvärre finns det element som talar emot fritagningen och ett av dessa naturkrafter är den där stora vovven som slänger bilar omkring sig som Corgi Toys och ser sådär passligt otrevlig ut. But size matters, som man säger. Vad har då Mårlind & Stein tillfört konstarten och franchisen som inte producenten och manusförfattaren, tillika regissören av några delar i serien Len Wiseman har kunnat göra? Inte mycket. De drar på med samma frenesi och stil som Wiseman stakat ut och den enda skillnaden är egentligen att man håller sig till de obligatoriska tre fuck och Beckinsale naken en stund men utan att något syns. Våld går bra, men en patte är ajabaja. Och nu är ju Wiseman make till Beckinsale, så han kanske inte vill att främmat folk tafsar på frugan alltför mycket. Själv kommer Wiseman med manus som är ditkrafsat utan större eftertanke och producerar därtill, men klart är att hans tankar har nog befunnit sig mer åt Total Recall-hållet som är avsevärt mer genomtänkt i jämförelse.
Who let the dogs out?
Mårlind & Stein gör som de vill och kan och resultatet är en i serien som håller hög standard och de som gillar franchisen kommer knappast att hata denna historia. Den är inte urbota dum, men ger knappast upphov till djupsinniga filosofiska diskussioner heller. Den saknar inget i action, för här finns ungefär en minut stillastående händelser och trots att dataeffekterna skulle ha mått bra av att ha behandlats med mer tid och pengar, så talar vi icke förty om saga och inga realistiska kreationer som man absolut måste tro på. Den dagen jag ser en skrämmande varulv på riktigt så lägger jag en referensribba, men till dess får fantasin flöda fritt. Jag är mer rädd för sonens Chihuahua, Ralf Monobollock, 8 månader, med sina syvassa metkrokständer än en fantasivarelse modell stor datakomposition, men ser hellre fantasivarelsen slita sönder vampyrer och kreti & pleti på duken än Raffe slita mig i örat mitt i natten för höga nöjets skull. Så att man lagt huvudtyngdpunkten på action och inget substans är inget problem för mig då vi talar om vampyrer och varulvar i en serie som lägger krut med kort stubin på stil och slow motion och inte ett intelligent manus.
Snäll söt flicka
Men jag förstår dem som söker mening i all film och som avskyr poänglös massaker utan att det tillför konstarten något specifikt. Visst. Kulturskribenter är inte utan orsak kulturskribenter och eftersom film är kultur så gör många misstaget att jämföra en genre eller stil med något helt annat som kanske passar ögongloberna bättre. Jag har en skitfin skärgårdstavla på väggen målad av min mormors konstnärsbror men inte skulle jag jämföra dem med en Rembrandt bara för att båda är målningar, sitter i en ram och hänger på en vägg. Man får liksom se filmen som det den är för stunden och i ett sammanhang och inte som pretentiös konst som kan jämföras med alla filmgenrer, för det är det inte. Detta är en film med full ös action, noll hjärna och 100% stil. Samt en sexig vampyr. Den som söker mening i detta är förmodligen själv pretentiös och en sådan individ har jag svårt att ta på allvar. Och vad det gäller poänglöshet, hmmm? Låt oss säga såhär, att poänglös är den lika litet (eller mycket) som Resident Evil. Varje del ger upphov till mer och så länge som någon orkar betala och trivs med denna sorts underhållning, så är det helt okej. Jag gör det och skäms inte ett dugg för det heller. Och knappast slutar serien här heller, så de´ så!
Gimme my money down or I will act... more.
Klart är att Mårlind & Stein inte nått sina karriärers höjdpunkter ännu. Underworld Awakening är ett arbetsprov och ett bevis på att de kan hantera större produktioner och har haft såväl ett proffsteam som gott om pengar bakom sig. Men inte ens som lättviktsunderhållning är filmen helt felfri trots att jag gillade den sådär i överlag. Stephen Rea har man lockat med för att tillföra en viss klass, men mannen verkar lika intresserad av att göra en insats som jag är av att se en Liza Marklund-filmatisering en gång till. Staty med stroke! Filmen är hopplöst ospännande och goren är inte nyskapande även om de blodtörstigaste vardagspsykopaterna säkert gnuggar händer hemma i sina källare. Ja vill inte säga att filmen skulle vara slarvigt gjord, men bitvis kunde man ha lagt litet mer krut på att fixa till CGI, för är varulvarna nu är vad de är, så är det en hel del andra detaljer som är så uppenbart digitala att det inte ser bra ut. Slutligen Beckinsale som är helcool, men frågan är om hon är cool för att hon inte är intresserad eller för att hon spelar cool? Vem vet, men det funkar. Ibland verkar det dock att hon gör en aning Zoolander-min bara för sakens skull och sedan exploderar hon i svinsnyggt vajerdansaction som är en fröjd för ögat och jag är inget pervo eller chauvinistsvin, men läder och latex på smidig kvinnokropp är inte helt fel. Inte ens fru A hade något emot att se Beckinsale utdela viga sparkar mot fula hårvarelser.
En osalig varelse
Jag har glott på Blu-ray 2D versionen av den orsaken att jag beställde fel och lat av naturen som jag är orkade jag inte byta. Eller vänta på bytet, snarare. Den som gillar perfekt stiliserad, blåtonad bild och mörka miljöer med absolut felfri skärpa har kommit rätt. Jag kan inte finna fel i bilden men kom inte och klaga på att den inte är realistisk eller visar korrekta hudtoner. Nej, det gör den inte och det är inte meningen heller. Ljudet är allt annat än finessrikt. Här finns det ljud. Massor av ljud, från nedersta botten till skrikigaste toppen och har man utrustning som tål och öron som inte blöder så lätt, så får man sig en skallrensare så det heter duga. Dock undrar jag en aning varför man inte begåvat oss med 7.1-ljudspår då ett sådant finns tillgängligt på utrikisk utgåva? Kanske för att man resonerar att 90% av hemmabiobefolkningen i Sverige fortfarande kör med 5.1 och bara någon enstaka % med 9.1. Ljudet är förvisso skallrensande, men varför snåla? Sådant retar mig till vansinne. Kommentarspår, lite tabbar, minidokumentärer och litet annat smått och gott är extramaterial och det är acceptabelt, och jag drar inte av poäng, för själva A/V-upplevelsen känns nog gott i öga och bröstkorg trots att vi bara får DTS 5.1 HD MA. Dock ett långfinger till Sony! Musiken i filmen följer en utstakad stil och passar alldeles utmärkt in i handlingen, så mer med det är det inte.
Jag känner en polsk tandläkare som kan fixa till estetiska problem
Skulle man ha kunnat göra filmen bättre? Ja! Mycket bättre och man kunde rentav ha omstartat hela franchisen om man hade haft lust och tid, men det finns ingen anledning. Filmen har spankulerat rejält på plussidan vad det gäller finanser så man kan dra den slutsatsen, att trots griniga kritiker har fansen sett filmen i både 2 och 3-D och bidragit med att upphovsmännen har kunnat skratta hela vägen till banken. Och det gör man inte om man serverar en helt undermålig produkt som ratas av såväl publik som kritiker. Filmen har en massa och den massan är i rörelse på ett halt underlag, men den lyckas mitt i all kaos och enkelhet passera egenskaperna som skulle ha fått mig att anse att den är ointressant och totalt ologisk till gränsen av irriterande. Nej, detta är bra material för fansen och det duger för mig.
©Janne Ahlgren
staymetal80: som killen ovan säger e du en jävel på att skriva om filmer o dina komentarer:)
staymetal80: hej igen.. jag kolla på final destinaton 4 3d den går inte se som vanlig 2d varför skulle denna det? mvh
Nyheter
Mors dag på söndag!
