Kampanjer
DVD
Filmguiden
Wrath of the Titans 3D (Blu-ray)
Fler recensioner
Äventyr från 2012 av Jonathan Liebesman med Liam Neeson och Ralph Fiennes.
"Massivt och totalt intelligensbefriat. Härligt!"
Jag har en kompis som gjorde misstaget och lät sig tjatas ihjäl av sin unge son som skulle absolut se Wrath of the Titans på biografen i 3D, en tunna popcorn och en tung behållare med dricka i famnen som obligatoriska tilläggsposter. På kvällen pratade jag med kompisen per telefon och hans stund av underhållning var nog i minsta laget, för sällan har jag hört denna timida människa svära och gorma som en hamnarbetare. Inte nog med att 3D var hemskt! Filmen var hemsk, historien var påhittad och skådespelarna usla. F**k you! Klick!
Fängelse i Aten
Okej, han hade en dålig dag, men det skulle bli värre. Tja, det trodde han i alla fall. Igår kväll dök han nämligen upp på sin motoriserade cykel på oanmält besök och blir förvisso bjuden på koffein med dopp, men sedan måste jag hålla mig till mina rutiner och informerade att han är välkommen att stanna över natten om han ville, det finns alltid ett gästrum ledigt, men jag måste köra kvällens recension innan det blir helnatt och man måste nanna innan fläsket på ögonen börjar väga för mycket. Det tyckte han var en bra idé och föreslog sig att göra sig sällskap, men vitnade en aning då han såg vilken film jag hade för avsikt att placera i spelaren. Wrath of the Titans var förvisso inte den enda filmen jag hade på kö, men alltid retar det någon och jag - till skillnad från många andra - gillar 3D. Motvilligt och utan direkt valmöjlighet petade han de aktiva glasögonen på sin näsa och så tvangs han se filmen igen, den som jag hittills inte sett alls.
Zeus kommer bara med bekymmer
Innan vi går till innehållet och allt det där som bör stå i en recension, så måste jag berätta om kompisens reaktion till korrekt, aktiv 3D-bild, anständig ljudkalibrering, inga prasslande obekanta med suffleringsförmåga och en betraktningsplats där avstånd och storlek på bild är optimalt: Hans initierande mutter tystnade snabbt och det där besvärande skruvandet i soffan avstannade lika snabbt. Efteråt var mannens protester gentemot historieförvanskningen och usla skådespelare ganska matta. Och om 3D hade han bara goda saker att yttra. I själva verket var han stort imponerad av det han sett även om han för sakens skull protesterade av princip mot det ena och andra. Och varför skulle jag ens försöka övertala honom att ändra sin åsikt? Jag hade ju ungefär samma, men var i hemlighet ytterst nöjd med att mannen fick finna sig i att erkänna att 3D fungerar och då det är bra, så är det förbannat bra! Detta även om filmen faktiskt inte är en renodlad 3D-film, utan efterkonverterad 2D, men man har blivit duktiga på detta och har beaktat konverteringen redan under inspelningen, klart som korvspad.
Perseus vässer sina vapen
Där 3D är bra håller den inte referensklass, inte ens närapå, men ger en djup upplevelse som ger valuta för pengarna. Men 3D är ju inte hela sken. Vi har ju en berättelse också och därtill skådespelare, dialog och effekter av alla de olika sorter som man kan uppfinna. Somliga ser filmen för effekternas skull, andra är intresserade av hur man realiserar alla grekiska myter och det finns även en kategori människor som tar allt detta på fullt allvar och tror sig få se en faktisk beskrivning av antikens historia. Grekiska legender och myter finns så de understa ruttnar och av alla myter finns det minst två olika versioner, även myten om Kronos, Zeus & Co:s far, som efter diverse dispyter fick finna sig fången i Tartarus, platsen där man helst inte vill vara om man anser att helvetesliknande bostadsformer inte tilltalar individen i fråga. Wrath of the Titans ger oss den uppfattningen att Kronos är gudarnas urgud, men så pass luddigt att man slipper förklara sig då någon frågar om Uranus och Gaia, Kronos föräldrar. Samt en hel del syskon, en märkligare än en annan. Nåja, ingen frågar.
Kronos spränger saker och folk förfäras
Så Kronos är fången i Tartarus, i princip inkorporerad i berget och detta finner han knappast tilltalande. Han övertalar underjordens härskare Hades (Ralph Fiennes) att alliera sig med Zeus son Ares (Édgar Ramírez) och skaffa fram Zeus så Kronos kan ta all hans makt ifrån hans kropp och befria sig från berget. Hades och Ares skrider till verket och börjar med att skapa oreda och obehagligheter bl.a. genom att släppa ut sina små kelgrisar som andas eld och har dessutom vassa klor. Vad man inte räknat med är att Perseus (Sam Worthinton), som återgått till enkel finskare med son i tidiga tonåren, dras in i leken och är ju trots allt en halvgud och dräparen av Kraken (stackars lilla Kraken). Perseus emottager utmaningen med föga entusiasm, men lyckas rekrytera med sig Poseidons halvgudason Agenor (Toby Kebbell) och drottning Andromeda (Rosamund Pike) för att hitta Hefaistos (Bill Nighy), som en gång agerat smed till gudarna och även känner till Tartarus hemligheter. Hefaistos agerade nämligen inredningsarkitekt då platsen designades av honom själv.
Bror Ares är inte snäll alls
Vägen till Hefaistos och underjorden är ingalunda lätt och Kronos har börjat suga kraft från Zeus. Ares härjar litet extra vid sidan av och Hades börjar fundera om detta nu var en så bra idé, men efterklok kan man alltid vara och det kan inte Perseus & Co ta hänsyn till, för de har hamnat i en labyrint som får Hogwarts att se ut som Kaffekoppskarusellen på Liseberg. Inte nog med att fanskapet är stort, och högst rörligt, där finns också varelser man inte vill möta ens på ljusan dag. Att Kronos kommer loss lär inte vara en överraskning för någon som råkat kasta en blick på omslaget eller har fantasi värt 10 öre och låt oss säga som så, att Mount St. Helen skapade inte så mycket kalabalik som Kronos då han sprätter loss från sitt fängelse. Det är upp till Perseus att samla ihop tre av gudarnas kraftigaste personliga side arms och försöka spöa Kronos tillbaka till medeltiden. Nej, det blev fel... Tillbaka till antikens antik, ska det vara.
Att mucka gräl med grannens keldjur är inte alltid bra
Nåja, man ruckar en hel del på det som jag vill minnas att frk Björklöf lärde mig i historia och vad jag läst sedan skolåldern, men så är det med film; man tager sig friheter. Därför ska man inte ta en film som Wrath of the Titans på speciellt stort allvar, för detta är inte en allvarlig film. Inte för att den sipprar humor speciellt mycket och det lilla som finns märker man knappt, men den är gjord för att synas och höras, inte för att sönderanalyseras av filmkritiker som har en för tight toppluva på sig eller som ser ett gyllene tillfälle att vara litet mer pretto än alla andra. Givet är att Wrath of the Titans är en ytterst fånig film, gör inget för att vara en mindre fånig film än den är och sätter allt krut på att inte vara så larvig att folk lämnar filmsalongen. Detta åstadkommer man med massor av buller och bång, visuella effekter som får ögonen att hoppa ur sina urholkningar och en hyfsat snabb och spännande berättelse som inte lämnar utrymme för reflektion.
Modern krigsföring i form av flygbombning
Skådespelarna är helt med på noterna och Liam Neeson och Ralph Fiennes spelar över för fulla muggar utan att bry sig, för här har de sina tillfällen att fjanta till det en aning. Sam Worthington spelar på fullt allvar och som jag tidigare konstaterat ska det mycket till för att hans status som framgångsrik skådespelare övergår i framgångsrik skådespelare med exceptionell talang. Rosamund Pike går omkring och ser ut som en fågelholk eller sju svåra år - utom då hon tvättat sig - och birollarna Kebbell & Ramírez tackar sina gudar att de får vara med och att ingen bryr sig om att de inte är skurna från det finaste trädet utan från en kasserad hög trallvirke, men de fyller sina skor hyfsat bra i alla fall. Bill Nighy har en ganska liten roll och han är utan vidare den som är roligast att se på trots 23 meter hår och skägg och virrighet som skulle fylla två mentalsjukhus utan problem. Men i det stora hela spelar det liksom ingen roll, för människorna i leken är bara pjäser som flyttas till förmån för visuella effekter och, tja, de som gillar att se på filmmagi får nog fickorna fulla av godis.
Hades visas sin avsky mer än tydligt
Kritikerna, ni vet, nästan alla namnkunniga allvetare och yrkestyckare vågar sig inte på att skamlöst skryta på att de i hemlighet kör filmen hemma med neddragna gardiner och saliv på tungan. Det är mer korrekt att kallt konstatera hur usel filmen är, hur tom den är på mänsklig närvaro och hur meningslöst det är med dataskapade varelse som slåss mot stuntmän och skådespelare i omgivningar som mestadels kallas för green screen och befinner sig 10 000 km från Medelhavets Grekland. Att Worthington är en träbit vet vi redan från första filmen, att göra sak av detta är slöseri med energi. Att dialogen inte är av den klass som vinner Oscar kan var och en räkna i förväg ut med två glasspinnar och en gem. Jag begriper inte att någon kritiker ens förväntat sig något annat och tar sedan mödan att skriva negativt om dialogens futtighet i 2 st A4 sidor. Däremot drar man sig snabbt till minne att regissören av verket, Jonathan Liebsman är samma snubbe som tillverkade World Invasion: Battle Los Angeles och som lyckades helt missförstå konceptet med domedagsfilmer. Man drar snabbt paralleller till Wrath of the Titans och hackar på Liebsman för att ha missförstått det subtila i grekisk mytologi.
Kronos flexar litet biceps
Det enda subtila i grekisk mytologi är att grekerna vill pensionera sig vid 48-års ålder, att EU-länderna betalar deras skulder och att man efter det kan drar sig till poolen och rycka på axlarna, dra en ouzo och skratta sig fördärvade över svenskar som lägger skattepengar på civilisationens vagga som numera är civilisationens skamfläck. Så att fritt tolka sagor ska man inte ta på så stort allvar. Liebsman gör det inte och lägger kraft på att få det hela att explodera rakt i nyllet men utan den där fånpatriotismen och dialogen som är ännu värre i Battle Los Angeles. Liebsman gör sitt jobb som en mekaniker och lämnar stora delar av fantasin till dataavdelningen. Han är mer en logistiker som får saker att ske inom en ram av budget och tid. Till råga på allt lyckas han bättre med att realisera denna produkt än vad Louis Leterrier lyckades göra med föregångaren Clash of the Titans som dock betygsmässigt hamnar på samma nivå. Båda gör sin sak, men Liebsmans produkt är kanske roligare att se och i synnerhet höra.
Skolans mobbare har banne mig vuxit till sig
För se och höra är det man får göra (rim) då man drar upp filmen i 3D på stora duken hemma, ifall man har en sådan att tillgå. Jag har och på basis av detta kan jag säga att A/V-upplevelsen heter duga. Effekterna, vilka de än är, är massiva och särdeles snygga. Lilla Kronos härjanden är i sådan skala att man tror sig bli insugen i bilden och försvinna bland stelnande magma som flyger till höger och vänster om man inte redan blivit ihjälbränd av diverse flygfän. För att förstärka den perfekta bilden finns ett ljudspår i okomplicerat aggressiv 5.1 DTS HD MA och vågar man vrida på så blir man vräkt eller skjuten om man bor i ett villaområde. Tack för att man får bo ute på landet utan grannar. Ljudet är lika finessrikt som innehållet, d.v.s. ganska finesslöst, men det finns mycket av den sorten och har man en kapabel subb så faller saker från väggar och hyllor. Det som inte är helt okej är bristen på extramaterial i större mängder och Digital Kopia ser jag inte som bonus utan skoj som ungefär ingen använder. Ingen jag känner i alla fall. Själv har jag gjort det en gång, men som Mac-människa är även denna option svår att realisera. Musiken pampar på som om världen skulle gå under så passligt men inget märkligt.
Okej, det finns noll känslor i filmen även om en del av handlingen handlar just om känslor. Liebsman är inte bra nog att konvertera manus till något som känns i hjärtat. Wrath of the Titans har som primär ambition att vara en kassako som ger valuta för pengarna vad det gäller öga och öra och det gör den perfekt. Då actionet får regera är filmen felfri, varelserna skitbra och effekterna lysande. Episk på viss nivå och fullfånig på an annan nivå, men ser man detta ska man nog se den med öppet sinne och utan stora förväntningar på klassiska stordåd eller epokgörande berättarskap. This is shit, but it is shiny shit!
©Janne Ahlgren
david19349: Jag är också en som tycker att 3D är störtskönt när det är bra gjort, vi har i Skellefteå en riktigt bra 3D salong där jag har avnjutit på Transformers 3 och John Carter i 3D, och jag är som ett litet barn när det kommer sådana där stora vy sekvenser men fin 3D, riktigt läckert och jag tycker att man får betydligt mer närvaro när man ser film på 3D, men det verkar vara en smaksak....
ongest: Älskar dom här filmerna med alla coola monster och figurer, och Hades är ju störtskön :) Får bli ett inköp på bd!
Nyheter
Mors dag på söndag!
