Irene Huss - Glasdjävulen

Som seden bjuder efter mina tidigare omfattningsrika omdömen av de tre första Irene Huss-filmerna så ska jag väl även ge mitt betyg/omdöme även på den här.
För att inte vara så omständig som jag varit tidigare så blir mitt omdöme om GLASDJÄVULEN något kortare än de tidigare omdömen. Kanske blir jag även lite tjatig när jag utnämner den här som den bästa i IRENE HUSS-serien hittills?

Angela Kovacs har nu ordentligt växt in i poliskostymen såsom huvudkaraktären Irene Huss och tillsammans med sina kollegor, där de två manliga med Lasse Brandeby och Eric Ericson främst glänser som kriminalkommissarie Andersson respektive datanörden, förankras de ordentligt i den här fjärde filmens ruskiga historia. Som gästskådespelare utmärker sig allra mest Katarina Ewerlöf i en udda, tyvärr, och ganska liten men ack så viktig bikaraktär.

Historiens satanistiska utvikning är väl okej även om den lider lite av smärre brister och logik. Intrigen i sig är såväl både spännande och ganska tragisk, även om vissa partier blir aningen småsega då och då.

Summa summarum blir dock att IRENE HUSS - GLASDJÄVULEN är det hittills starkaste kortet i hela filmserien, där nu bara två filmer återstår.
Vad man än tycker om kvaliteten i denna, något märkliga polisfilmserie, så kommer man inte ifrån att sättet att berätta kriminalhistorierna, speglingarna av återkommande karaktärer och en stark kvinnlig huvudperson är ganska annorlunda än det som kom ur såväl BECK- som WALLANDER-serierna. Beror nog mycket på att Helene Turstens ton, sätt att berätta i romanform avviker en hel del från andra svenska krimförfattare, och det förmedlar filmerna bra. För mig är detta tonsätt i filmserien ganska underhållande även om historierna i sig är ytterst obehagliga.
Vad som också kännetecknar IRENE HUSS-serien är ganska udda, dräpande repliker i det udda poliskollektivet som är ganska roligt, underhållande och förbryllande. Detta kräver kanske en längre filmanalys men det vill jag inte göra nu.
Hur som helst så tycker jag att fjärde filmen alltså är ett gott fall framåt i serien och den historia som trots allt känns allra bäst hittills. Här har man också bemödat sig väl att ta med det viktigaste ur Helene Turstens roman med samma namn och det är ett bra betyg om inte annat! Ser själv med stor spänning fram emot de två sista filmerna i IRENE HUSS-serien.